KARL RAHNER OM REINKARNATION

 

Karl Rahner hör till de mest kända katolska teologerna i modern tid. Han föddes 1904 i Freiburg i.Br., Tyskland, och dog 1984 i Innsbruck, Österrike, där han var professor. I en skrift “Zur Lehre vom ‘Reinigungsort’” (“Om reningsortens lära”) [1], som handlar om skärselden, skrev han följande: “Här finns ännu mycket att göra och många svårigheter mot läran om ett mellantillstånd, om skärselden, kan säkert undanröjas. Det bör också hänvisas till frågan, om inte i den katolska föreställningen om ett ‘mellantillstånd’, som kan verka så gammalmodig, en utgångspunkt finns för att på ett bättre och mera positivt sätt komma tillrätta med den i de österländska kulturerna så vitt spridda och som självklar betraktade läran om en ‘själavandring’, ‘reinkarnation’, i varje fall under förutsättning av, att en sådan reinkarnation inte uppfattas som ett aldrig upphävbart och i tiden ständigt fortskridande öde för människorna.”

 

I en annan skrift [2] befattar han sig med människor, som inte har en valfrihet, utan genom makt, våld och vidriga omständigheter tvingas till för dem oundvikliga sätt att leva, liksom människor, som aldrig har fått tillgång till frälsningsbudskapet. Om detta skrev han: “Men i de fall som vi här har att göra med har ju denna frihetshistoria ännu inte börjat … då kunde jag tänka mig, att ‘skärseldens’ möjligheter också kunde innebära utrymme för en postmortal frihetshistoria för den, som blev nekad en sådan historia i sitt jordeliv. Ärligt talat ter sig en sådan tanke för mig som sannolikare än föreställningen, att det skulle finnas människor, som är kvar i sin existens och vilka gud i all evighet nekar, att denna evighet för dem också skulle vara slutgiltigheten för deras frihetshandling. Dessa ‘saliga’ vore människor, som i all evighet inte skulle ha älskat gud fritt och vilkas eviga kärlek aldrig fick gå genom porten till frihet i slutgiltighet. För mig är en sådan föreställning fruktansvärd … Föreställningen, att ett sådant avgörande skulle äga rum ‘i’ döden, och detta också för ‘omyndiga’ … är strängt tagen bara en annan formulering … Själv har jag ingenting till övers för ‘själavandring’ och liknande föreställningar. Men om man betraktar den oerhörda spridning som denna föreställning har i tid och rum, som ju idag inte tillhör endast en begränsad kulturkrets, och om man inte alltför snabbt och självklart värderar den västerländska uppfattningen som den enda rätta, kan man fråga sig, om inte någonting ändå kunde vara riktigt i denna själavandrinsglära. Då kunde man … fråga sig, om inte inom en kristen dogmatik om en skärseldslära en plats kunde finnas för en sådan moderat själavandringslära. Jag säger: moderat, eftersom enligt skärseldsläran en sådan plats kunde anses tänkbar för dem, som i detta (eller sitt första) jordeliv inte uppnådde ett sista personligt avgörande, och naturligtvis inte för andra.”

 

Vad han skriver på sitt komplicerade språk är, att begreppet om en skärseld för dem som behöver den och kunde utvecklas genom den också kunde innefatta reinkarnation som en form av “själsrening”. Detta vore i sanning mera rättvist och mera i överensstämmelse med guds kärlek, än en evig fördömelse av den, som genom omogenhet eller brist på möjligheter (som alltså aldrig fick en chans) inte kunde uppnå “ett sista personligt avgörande”.

 

Referenser:

  1. Karl Rahner: Grundkurs des Glaubens [Grundkurs i tro], i: Sämtliche Werke [Samtliga verk], band 26. Benziger, Zürich och Herder, Freiburg i.Br., 1999, sid. 416-417.
  2. Karl Rahner: “Fegfeuer” [Skärseld], i: In Sorge um die Kirche [‘I omsorg om kyrkan’, eller rentav: ‘Bekymrad om kyrkan’], i: Schriften zur Theologie [Skrifter om teologi], band XIV, Benziger, Zürich, sid. 447-449.