KARL
RAHNER OM REINKARNATION Karl Rahner hör till de mest kända katolska
teologerna i modern tid. Han föddes 1904 i Freiburg i.Br., Tyskland, och dog
1984 i Innsbruck, Österrike, där han var professor. I en skrift “Zur Lehre vom
‘Reinigungsort’” (“Om reningsortens lära”) [1], som handlar om skärselden,
skrev han följande: “Här finns ännu mycket att göra och många svårigheter mot
läran om ett mellantillstånd, om skärselden, kan säkert undanröjas. Det bör
också hänvisas till frågan, om inte i den katolska föreställningen om ett
‘mellantillstånd’, som kan verka så gammalmodig, en utgångspunkt finns för att
på ett bättre och mera positivt sätt komma tillrätta med den i de österländska
kulturerna så vitt spridda och som självklar betraktade läran om en ‘själavandring’,
‘reinkarnation’, i varje fall under förutsättning av, att en sådan reinkarnation
inte uppfattas som ett aldrig upphävbart och i tiden ständigt fortskridande öde
för människorna.” I
en annan skrift [2]
befattar han sig med människor, som inte har en valfrihet, utan
genom makt,
våld och vidriga omständigheter tvingas till för dem
oundvikliga sätt att leva,
liksom människor, som aldrig har fått tillgång till
frälsningsbudskapet. Om
detta skrev han: “Men i de fall som vi här har att göra
med har ju denna
frihetshistoria ännu inte börjat … då kunde jag
tänka mig, att ‘skärseldens’
möjligheter också kunde innebära utrymme för en
postmortal frihetshistoria för
den, som blev nekad en sådan historia i sitt jordeliv.
Ärligt talat ter sig en
sådan tanke för mig som sannolikare än
föreställningen, att det skulle finnas
människor, som är kvar i sin existens och vilka gud i all
evighet nekar, att
denna evighet för dem också skulle vara slutgiltigheten
för deras
frihetshandling. Dessa ‘saliga’ vore människor, som i
all evighet inte skulle
ha älskat gud fritt och vilkas eviga kärlek aldrig fick
gå genom porten till
frihet i slutgiltighet. För mig är en sådan
föreställning fruktansvärd …
Föreställningen,
att ett sådant avgörande skulle äga rum ‘i’
döden, och detta också för
‘omyndiga’ … är strängt tagen bara en
annan formulering … Själv har jag ingenting
till övers för ‘själavandring’ och liknande
föreställningar. Men om man
betraktar den oerhörda spridning som denna föreställning
har i tid och rum, som
ju idag inte tillhör endast en begränsad kulturkrets, och om
man inte alltför
snabbt och självklart värderar den västerländska
uppfattningen som den enda
rätta, kan man fråga sig, om inte någonting
ändå kunde vara riktigt i denna
själavandrinsglära. Då kunde man … fråga
sig, om inte inom en kristen dogmatik
om en skärseldslära en plats kunde finnas för en
sådan moderat
själavandringslära. Jag säger: moderat, eftersom enligt
skärseldsläran en sådan
plats kunde anses tänkbar för dem,
som i detta (eller sitt första) jordeliv inte uppnådde ett sista personligt
avgörande, och naturligtvis inte för andra.” Vad han skriver på sitt
komplicerade språk är, att begreppet om en skärseld för dem som behöver den och
kunde utvecklas genom den också kunde innefatta reinkarnation som en form av
“själsrening”. Detta vore i sanning mera rättvist och mera i överensstämmelse
med guds kärlek, än en evig fördömelse av den, som genom omogenhet eller brist
på möjligheter (som alltså aldrig fick en chans) inte kunde uppnå “ett sista
personligt avgörande”. Referenser: