ÅTER TILL INLEDNINGEN

 

Denna text beskriver kortfattat regressionens historia och diskuterar kontroverser beträffande tolkningen av regressionsupplevelser, huruvida de är minnen från tidigare existenser eller inte, med argument som också relaterar till Bibeln och kyrkans Dogm.

 

En kort historia

Under olika experiment med hypnos iakttogs redan tidigt under 1800-talet, att i vissa fall den hypnotiserade personen betedde sig som om han eller hon skulle vara en annan person än i dag, i en annan tid, i ett annat land och många gånger till och med av motsatt kön. Eftersom den officiella vetenskapen avvisar existensen av en själ som överlever kroppens död och än mera reinkarnationsbegreppet, fann den ingen annan förklaring, än att beteckna detta som fall av hypnotisk hallucination. Några få personer tog dock fenomenet mera på allvar och undersökte det närmare.

Redan i början av 1850-talet försatte magnetisören Du Potet personer i trans med en tidig hypnosteknik och några av dem tycks ha berättat om tidigare liv.

En rysk prins Galitsin (förmodligen Nikolai Borisovich Galitzin eller Golytsin, 1794-1866, en cellist som inspirerade Beethoven till sina sista stråkkvartetter och möjligen hade att göra med H.P. Blavatsky), som tillbringade en tid i Hessen i Tyskland, genomförde år 1862 ett hypnotiskt experiment med en obildad hessisk kvinna från Bad Homburg, som inte kunde ett ord franska. Till åskådarnas överraskning började hon tala franska flytande och berättade en historia om att ha levat på 1700-talet som grevinnan Y. i ett italienskt slott (dock tydligen fransktalande). Hon hade då dödat sin man under omständigheter, som antogs vara en olyckshändelse, och måste därför ha ett svårt liv som den hessiska kvinnan.

Dessa är fall av oavsiktlig regression, eftersom det inte var hypnotisörens avsikt att försöka föra personen tillbaka till en tidigare existens, utan fenomenet uppträdde spontant.

Den förste som utförde avsiktliga regressioner tycks ha varit spanjoren José María Fernández Colavida (1819-1888), medlem av den spiritistiska gruppen “La Paz” i Madrid. Han rapporterade om detta vid en spiritistisk kongress i Barcelona år 1888. Jag har förgäves försökt få mera detaljerad information om detta, bl.a. från Federación Espírita Española, men det tycks inte längre finnas några dokument om detta bevarade. Spanjoren Esteva Marata rapporterade om detta vid en spiritistisk kongress i Paris år 1900, varvid han nämnde, att han själv hade genomfört liknande experiment.

En annan pionjär var den franske överstelöjtnanten Albert de Rochas d’Aiglun (1837-1914). Han genomförde ett antal hypnotiska regressioner och gav ut den första boken om detta tema: Les vies successives [”De på varandra följande liven”] (Bibliotèque Chacornac, Paris, 1911; 2a uppl. Leymarie, Paris, 1924).

Det är högst intressant att Sigmund Freud under en fas av sitt liv mot slutet av 1800-talet också genomförde hypnotiska regressioner – inte till tidigare liv, men till en traumatisk upplevelse tidigare i patientens aktuella liv, som har blivit förträngd ur minnet. Han behandlade på detta vis ett antal fall av mestadels hysterisk natur på ett sätt, som i mycket utgår från samma teori som de regressionsterapier som utförs idag. Senare lämnade han hypnosen och utvecklade sin egen form av psykoanalys genom fri association, i mycket fortfarande med samma grundläggande idé, att en glömd traumatisk upplevelse tidigare i livet idag kunde vara orsaken till patientens senare problem, och att det skulle ha en helande effekt att åter kunna minnas den.

Psykologiprofessorn Theodore Flournoy (en av Carl Gustav Jungs lärare) studerade ett märkligt fall i vilket Hélène Smith (pseudonym för Catherine-Elise Müller) under trans talade om tidigare liv. Han förklarade fenomenet som kryptomnesi (se nedan).

Från ca. 1928 till 1940-talet genomförde en koptisk lärare Asa Roy Martin i Sharon PA, USA, regressioner till tidigare liv. Han gav i eget förlag ut en ganska okänd bok om sitt arbete: Researches in Reincarnation and Beyond (1942).

Den brittiske psykiatern Alexander Cannon genomförde hypnotiska regressioner i omkring 1400 fall och skrev om detta i en bok The Power of Karma (Rider, London, 1936, återutgiven som The Shadow of Destiny, Kerringer, Whitefish MT, 2005).

Ytterligare en pionjär var den svenske psykiatern och forskaren John Björkhem (1910-1963). Han var en framstående hypnotisör och skrev en doktorsavhandling med titeln De hypnotiska hallucinationerna (Gleerup, Lund, 1942), i vilken han beskrev en rad experiment genomförda för att framkalla olika slag av “hypnotiska hallucinationer”, däribland en del genom suggestionen: “Nu går du tillbaka till en tid före din födelse”. Han undvek att ge en förklaring med hänvisning till att man ännu visste för litet för detta, men kallade den senare typen för “pseudo-hallucinationer”.

Klein sägs ha regredierat ett antal personer år 1952 (nämnt i ”The Effect of Suggestion on Past-Lives Regression” av R.A. Baker, American Journal of Clinical Hypnosis, årg. 25, nr. 1, sid. 71-76).

Arnall Bloxham i England genomförde ett antal intressanta hypnotiska regressioner under 1950-talet, om vilka böcker har skrivits (A. Bloxham: Who was Ann Ockenden?, Spearman, London, 1958 och Jeffrey Iverson: Reincarnation. The staggering Evidence of The Bloxham Tapes, Pan, London, 3e trycket 1982).

Den brittiske psykiatern Denys Kelsey beskrev sina experiment med regressionsterapi i en bok, som först utgavs år 1967, Joan Grant och Denys Kelsey: Many Lifetimes (Victor Gollacz, London, 1970). Han verkar att ha utfört sådant arbete redan under 1950-talet.

Morey (Morris) Bernstein (USA, 1919-1999) väckte en hel del uppståndelse med sin bok The Search for Bridey Murphy (först utgiven 1956 av Doubleday, New York, och sedan i flera nyutgåvor). Däri presenterade han fallet med en amerikansk kvinna Virginia Tighe (1923-1995, i boken kallad Ruth Simmons), som i flera hypnossessioner gick tillbaka till att vara Bridey Murphy i Irland. Fallet undersöktes av William Barker vid tidningen Post i Denver, som reste till Irland och kunde bekräfta det mesta av vad “Bridey Murphy” hade sagt i Virginia Tighes sessioner, även om han inte kunde finna hennes namn dokumenterat. Boken har kritiserats på alla tänkbara vis och man har försökt “avslöja” fallet som en uppfinning, eller i varje fall kryptomnesi. William Barker kunde visa, att dessa försök var missriktade och delvis till och med baserade på lögner, så att de själva var uppfinningar (se hans artiklar “Bridey’s Debunkers Debunked” och “The Case for Bridey in Ireland” in 1989 års utgåva hos Doubleday av The Search for Bridey Murphy). De som är motståndare till reinkarnationsidén hänför än i dag till en “avslöjande” bok, A Scientific Report on “The Search for Bridey Murphy” (utg. av Milton Kline, Julian Press, New York, 1956), som kom ut kort efter Bernsteins bok och betraktades som “sista ordet” i fallet. Boken är allt annat än “vetenskaplig” och misslyckas i försöken att motbevisa fallet, till vilket man knappast tar till något mera än en rad påståenden. Ändå envisas förespråkarna för den senare boken med att vägra att erkänna senare upptäckter i fallet (som rapporterna av William Barker, se ovan).

 

Bernsteins bok torde ha inspirerat många personer i västvärlden till att själva genomföra sådana experiment. De är för många för att räknas upp här. Med början under 1960-talet genomfördes ett stort antal hypnotiska regressioner i USA, Europa och Australien samt sannolikt också i andra delar av världen.

Med tiden fann man, att en regression också kan utföras utan hypnos och icke-hypnotiska tekniker uppstod. I dag görs flertalet regressioner utan hypnos, för vilket flera olika tillvägagångssätt finns.

Man upptäckte också, att en regression kan ha en terapeutisk effekt, vilket ledde till vad som har kommit att kallas “reinkarnationsterapi”, men ett bättre namn vore “regressionsterapi” (se denna avdelning på den här websidan).

 

Meningsskiljaktigheter

Det har diskuterats om en regressionsmetod är hypnotisk eller ej. Många hypnotisörer vill vidhålla, att vad som kallas en icke-hypnotisk teknik bara skulle vara en annan form av hypnos. Jag håller inte med om detta. För det första betyder det grekiska ordet hýpnos just “sömn”. Om klienten inte är mer eller mindre nedsövd, utan hans dagsmedvetande är någorlunda vaket och deltar i upplevelsen, kan man därför rent definitionsmässigt inte beteckna detta som hypnos. Hans Ten Dam, den mest kände regressionsterapeuten i Nederländerna, har skapat ett begrepp som hjälper att förstå skillnaden. Han talar om ett “elliptiskt medvetande”. En ellips hat två brännpunkter. I en icke-hypnotisk regression delar sig medvetandets brännpunkt och glider isär, så att en brännpunkt blir kvar i “här och nu” och en annan ställer in sig på “där och då”. Klienten är vid båda punkterna samtidigt och glömmer inte under upplevelsen, vem han eller hon är idag. Om man till exempel frågar honom om en bil, förstår han frågan men säger: “De fanns inte då”. I en djup hypnotisk regression delar sig inte brännpunkten, utan den förskjuts helt från “här och nu” till “där och då”. Klienten är den tidigare personen till 100 % och vet under regressionen inte, vem han eller hon är idag. Han förstår inte frågan, om man frågar om en bil, utan blir förvirrad och säger att han aldrig har hört talas om någonting sådant. Det finns dock inte en skarp gräns mellan hypnotiska och icke-hypnotiska metoder. I en “gråzon” emellan flyter de in i varandra. Man kunde på sin höjd samla begreppen under en övertitel “förändrade medvetandetillstånd”, men därunder skulle då fortfarande finnas hypnotiska och icke-hypnotiska metoder som två olika underavdelningar.

En annan skillnad är, att fenomenet xenoglossi, att tala ett språk som man inte kan idag, uppträder endast under hypnos. I en icke-hypnotisk regression använder man språket i brännpunkten “här och nu”. Det händer dock, att en icke-hypnotisk regression spontant blir pseudo-hypnotisk, och i så fall kan fenomenet mycket sällan uppträda.

En annan skillnad ligger i tidsupplevelsen. Efter en hypnotisk regression har man ofta känslan av att ha “varit borta länge”, men efter en icke-hypnotisk snarare, att den tog betydligt kortare tid än den verkligen gjorde. Man minns också upplevelsen ganska bra efter en icke-hypnotisk regression. Efter en hypnotisk regression kan så kallad post-hypnotisk amnesi uppträda, om den inte förebyggs med en suggestion: “Du kommer att minnas allt efteråt”.

 

En annan punkt där meningarna gå isär är huruvida regressionsupplevelsen verkligen kommer från ett tidigare liv, eller är någonting annat. Många motståndare, som inte kan inpassa reinkarnationen i sin världsbild, påstår det senare. En populär idé bland dem är, att det skulle vara kryptomnesi (från grekiska för “dolt minne”). Upplevelsen skulle då vara sammansatt av sådant som klienten har läst, hört eller sett tidigare i det här livet, men glömt idag – fastän det finns kvar som minnen i det omedvetna jaget. Det finns fall som kan förklaras så, men enligt min mening kan det flesta av dem inte tvingas in i denna “prokrustessäng” utan att anstränga fantasien en hel del. Huvudargumentet är regressionsterapins effektivitet. Opponenterna envisas med att ignorera denna effektivitet, eller de vill helt enkelt inte höra talas om den, men den finns definitivt! Om en person till exempel blir fri från en livslång höjdskräck genom att återuppleva hur han eller hon föll ned och slog ihjäl sig i ett tidigare liv, vore det väldigt långsökt, att vilja förklara detta med saker som han tidigare har läst eller hört eller sett i en film! Den anmärkningsvärda och varaktiga befrielsen från en sådan fobi kan helt enkelt inte förklaras på det viset, och inte heller med att det hela bara vore fantasi.

 

Den hypotetiska förklaringen “fantasi” motsägs av ett flertal fall, i vilka den “tidigare personens” existens har bekräftats. Hypotesen om kryptomnesi (se ovan) leder också till motsägelser. Om det vore så, skulle den “tidigare personen” inte sällan vara någon som levde när klienten var barn (eller kanske lever fortfarande idag), men det är alltid någon, som dog innan klienten föddes.

En annan hypotes är, att den “tidigare personen” skulle vara en förfader (eller "förmoder"…), och att informationen skulle ha överförts genetiskt till klienten. I så fall skulle den “tidigare personen” ofta kunna bekräftas vara en förfader, eftersom detta vanligen inte skulle vara särskilt svårt. Detta händer dock så sällan, att man i sådana fall snarare kan anta en reinkarnation i samma familj. Dessutom skulle förfadersupplevelsen bara kunna fortskrida till en punkt, där denna person avlade ett barn, eftersom stamträdet där förgrenar sig. Men den fortsätter alltid till personens död och till själstillståndet därefter. Hypotesen håller naturligtvis inte i fall där den “tidigare personen” aldrig fick ett barn, utan blev en “återvändsgren” på stamträdet. Man kan också fråga sig vad meningen skulle vara med att också en mängd helt betydelselös information skulle överföras till senare familjemedlemmar och i onödan besätta värdefull men begränsad dataplats i generna. En annan invändning uppstår när en klient upplever sig ha levat i en annan ras på en annan kontinent för bara 50 år sedan. I ett sådant fall är en genetisk förbindelse omöjlig.

Ytterligare en hypotes har framlagts av visa religiösa motståndare, som påstår, att klienten skulle vara “besatt” av en död persons själ. Detta är en absurd idé, för den skulle innebära att vi nästan alla vore besatta, därför att regressionen lyckas i minst 90 % av fallen.

En strategi som används av opponenter i samband med försök att bekräfta den “tidigare personens” existens är följande. Om inga data hittas, som bekräftar existensen, “är det klart” att personen aldrig har funnits. Men om data hittas, “kan det bara vara så” att klienten på något sätt har haft tillgång till dem. Det andra alternativet, att värdera data som bekräftelser på existensen, är inte tillåtet i deras resonerande.

 

Som redan har nämnts kan ingen av dessa hypoteser förklara regressionsterapins effektivitet. Diskussionen ovan utesluter inte, att den ena eller den andra hypotesen kunde gälla i vissa enstaka fall, men inte allmänt.

Ännu en hypotes är, att regressionsupplevelsen bara skulle vara symbolisk. Detta händer faktisk i en minoritet av fallen. Det finns metoder att fråga klientens omedvetna jag, om upplevelsen är symbolisk, eller inte. Den kan naturligtvis inte vara symbolisk, om den “tidigare personens” existens har bekräftats. En symbolupplevelse kunde genom psykologiska mekanismer möjligen i viss utsträckning kunna förklara regressionsterapins effektivitet, men en sådan förklaring vore ändå ett stycke mera långsökt än den enkla förklaringen genom reinkarnation, i vilket fall klienten själ verkligen själv har upplevt den händelse i det förgångna, som framstår som ett ursprungligt trauma för och orsak till aktuella problemet, som klienten besväras av idag.

 

Ett annat slags psykologiskt problem har med sådana hypoteser att göra: Motståndet mot att acceptera någonting som skulle kräva, att man ändrar sin förutfattade världsbild – av religiösa skäl eller på grund av vetenskaplig fördom.

Man kan naturligtvis förstå, att om man har baserat hela sitt liv och kanske också en akademisk karriär på en speciell religiös doktrin, så kommer man att till det bittra slutet bekämpa sådant, som förefaller främmande för ens religiösa uppfattning, eftersom man fruktar att ens “elfenbenstorn” kunde börja vackla. På samma vis fruktar en vetenskapsman med anseende att kunna förlora detta, om han inte förnekar reinkarnationen och även att det finns en själ som överlever kroppens död. Han är rädd för att kunna bli till åtlöje bland kollegor och utsatt för intriger. Sådan är vetenskaplig kutym.

Detta intryck väcks inte minst av skolpsykologins inställning till regressionsterapi, i varje fall om den leder till hypotetiska tidigare liv. Redan regressioner till barndomen ses med tvivel och misstänksamhet, eftersom steget längre bakåt i det förgångna ligger så nära.

 

Motsägelser eller indicier i Bibeln?

Ett flertal bibelställen har framlagts som motsägelser mot reinkarnationen och själens tidigare existens. Särskilt ofta framhålls Hebr. 9:27: “Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas…”. Här har det grekiska ordet hapax översatts som “en gång”. Detta är dock inte den enda möjliga översättningen. Ordböcker lär oss, att det också kan översättas som “ännu en gång”, “en gång för alla”, “en sista gång” och några saker till. Väljer man en sådan – språkligt riktig – översättning, föreligger inte längre en motsägelse, utan snarare framträder ett visst stöd för reinkarnationstanken.

I min bok Reinkarnation, Christentum und das kirchliche Dogma (se “Böcker” samt en engelsk översättning som PDF-fil under “Texts” i den engelskspråkliga avdelningen) har jag utförligt behandlat denna och andra frågor. Här vill jag bara ta upp ett anmärkningsvärt bibelställe: Jesu samtal med Nikodemus.

Jesus sade: “Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike”. Nikodemus frågar då: “Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?” (Joh. 3:3-4, jfr. Joh. 3:7). Nikodemus förstår alltså inte, att det i så fall måste vara en ny mor. I de flesta nyare bibeltexterna citeras Jesus som “…Om en människa icke bliver född ovanifrån…” och teologernas förklaring är, att det grekiska ordet anothen har båda betydelserna. Jesus skulle ha menat “ovanifrån”, men Nikodemus skulle ha missförstått “på nytt”. Detta är naturligtvis nonsens, för de talade inte grekiska med varandra, utan arameiska! Det arameiska språket har inget dubbeltydigt ord som skulle passa in här, utan ett entydigt ord mill^e’ela, som betyder “ovanifrån”, och ett annat entydigt ord tanejanut, som betyder “på nytt”. Ett missförstånd kan uppenbarligen inte föreligga och Nikodemus fråga visar, att Jesus måste ha använt det senare ordet.

För övrigt kan man undra vad det betyder, att “födas ovanifrån”. Är kanske en del av oss födda “underifrån”? Kanske rentav en del av herrarna i hög position i kyrkan…?

Litet längre fram i texten kommer ett märkvärdigt ställe: “Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden” (Joh. 3:8). Detta är ganska obegripligt. Här har det grekiska ordet pneuma översatts på två olika sätt, först som “vind” och sedan som “ande”. Grekiska ordböcker talar om, att översättningen “ande” endast är indirekt. Den vanliga meningen i teologiska sammanhang är “livsanda” i betydelsen “själ”, det som gör kroppen levande. Dessutom är ordet phoné inte bra översatt som “sus”, för det betyder snarare “röst”. På detta vis kommer vi fram till följande språkligt riktiga översättning: “Själen går som den vill, och du hör dess viskning, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den går, så är det med var och en som är född med en själ”. Här talar då Jesus om själens förutexistens, för den kommer ju någonstans ifrån, där den var före befruktningen. Förutexistens innebär inte automatiskt reinkarnation, men reinkarnation kräver förutexistens.

Detta är exempel på hur översättningen ofta görs på ett dogmatiskt styrt sätt, för att leda till den förståelse man vill ha och fördunkla, att vissa bibelställen också kan översättas och förstås annorlunda, men det skulle vi inte få veta.

 

De kristna gnostikernas världsbild

I den tidiga kristendomen fanns två huvudrörelser: de paulinska och de gnostiska kristna. Vid konciliet i Nicaea år 325 lade Konstantin grunden för kyrkans nuvarande gestalt. Detta gjorde han uppenbarligen för att skapa ett användbart verktyg för sitt maktutövande, snarare än att han var en hängiven troende. Dokumenten från konciliet är ofullständiga, viktiga delar har gått förlorade. Man vet dock [1], att han vägrade att låta de gnostiska kristna framställa sina synpunkter, och att han överlämnade deras petitioner oöppnade till elden. Sedan dess ansågs den gnostiska kristendomen vara kätteri.

Esoterisk litteratur påstår ofta, att reinkarnationstron skulle ha blivit förbjuden av konciliet, men för detta finns inga belägg. Däremot gavs alltså de gnostiska kristna inget tillfälle, att tala och framlägga sina åsikter om den.

En inställning och strategi, särskilt i tysk teologi, har varit, att betrakta gnosticismen som en blandning av kristendom med tidigare gnostiska filosofier, så att gnostikerna inte skulle ha varit äkta kristna. Forskningen i religionshistoria har dock reviderat den bilden och erkänner idag, att det inte finns någon grund för antagandet om ett inflytande från en förkristen gnosticism. Detta behandlas i en monumental modern tysk religionsencyklopedi [2]. Därför måste man idag betrakta gnosticismen som en tidig form av kristendom, parallell till den paulinska.

En av de mest framstående gnostiska kristna var Origenes (185-253 el. 254). Kyrkan framhåller, att han skulle ha varit en motståndare till reinkarnationsläran, men har undandragit sig själv grunden för ett sådan påstående, eftersom den på 500-talet lät bränna Origenes’ originaltexter på grekiska. Vad som återstår för oss idag är endast latinska översättningar av Rufinus samt delar av latinska översättningar av Hieronymus. Den viktigaste texten i vårt sammanhang är Perì archon. Båda översättarna medger i sina förord, att de har “tillrättalagt” texten efter kyrkans dogmer och utelämnat “anstötliga” ställen. Om Origenes har skrivit någonting positivt om reinkarnation, så kan det inte betvivlas, att de i så fall i sin censur har ändrat eller tagit bort sådana delar av texten. Man kan därför inte dra slutsatsen av föreliggande texter, att Origenes skulle ha varit en motståndare till reinkarnationsläran. Tvärtom blev han av samtidiga kritiker anklagad för att ha lärt den. (Jfr. min artikel i Sökaren 6/1998: “Origenes och reinkarnationstanken”; se avdelningen “Artiklar.)

De gnostiska kristnas världsbild är, att vi alla har varit änglavarelser i Guds ljusvärld och att vi har existerat från skapelsen början. En del av oss utvecklade en begärelse efter erfarenheter, som vi inte kunde ha i Guds värld, som att kunna leva ut den fria viljan även emot andras fria vilja, vilket skulle ha stört harmonin i den gudomliga världen. Men eftersom Gud har givit oss en fri vilja, skapade han nya världar för dessa varelser, där de kunde ha sådana upplevelser. En änglahierarki med nio nivåer uppstod, och under den människornas fysiska värld som en tionde och till sist en elfte nivå för demoner och vedersakare. De varelser som föll till människornas nivå blev till själar som “sattes i kroppar liksom i fängelser”.

Vad händer då när en människa dör? Enligt Origenes kan hon – om hon var god nog – stiga upp till den understa änglanivån för att existera där utan en fysisk kropp. Hon skulle sedan fortsätta att klättra uppåt på änglanivåernas “Jakobsstege”, tills hon till slut i en definitiv återuppståndelse återvänder till Guds värld. De som är onda nog skulle däremot falla till den lägsta nivån, till demoner och vedersakare, men inte för en evig fördömelse, utan bara så länge som behövs för insikt, omvändelse och ånger.

Här lyser ett tredje alternativ med sin frånvaro. Vad händer med dem – den stora majoriteten av människorna – som varken är goda nog att stiga upp en nivå eller onda nog för att falla till den lägsta? Detta nämns inte i de versioner som vi har idag av Perì archon. En av de bästa översättningarna av den till ett modernt språk [3] har gjorts av två tyska professorer, som ur andra källor har så långt det går försökt rekonstruera förlorade delar av texten. När det gäller detta, kommenterar de, att Origenes hade skrivit en omfattande avhandling om själen, som har gått förlorad. Däri har han helt säkert givit svaret, och det enda svar som passar in i schemat är: de blir åter människor, alltså reinkarnationen. Detta torde vara orsaken till, att texten har gått förlorad; den torde just därför ha förstörts och “undancensurerats” av kyrkan.

 

Litteratur:

1. Charles Joseph Hefele och “En religiös benediktinermunk” (utan namn): Histoire des Conciles [Konciliernas historia], Letouzey et Ané, Paris, bd. 1, 1907.

2. Theologische Realenzyklopädie [Teologisk realencyklopedi], utg. av Gerhard Müller, bd. XIII, Walter de Gruyter, Berlin, 1984.

3. Origenes: Vier Bücher von den Prinzipien [Fyra böcker om principerna], översatt av Herwig Görgemanns och Heinrich Karpp, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt, 2a uppl. 1985.

 

 ÅTER TILL INLEDNINGEN