Sökaren 2/2000, sid. 12-13

Debatt

 

Är materialisationer möjliga?

Av Jan Erik Sigdell

Bl.a. med anledning av diskussionen om Sai Baba har fenomenet materialisation

åter blivit aktuellt. Så man undrar ju: Är detta möjligt? Och i så fall: Hur?

 

Jag har varit i Indien ett tiotal gånger, särskilt i samband med mitt intresse för den gamla indiska medicinfilosofin Ayurveda, som torde vara bortåt 3000 år gammal. Jag har studerat dess teori grundligt men kan inte utan vidare utöva dess läkekonst. För detta behövs 6-7 års utbildning i Indien och jag är misstänksam när västerländska terapeuter säger sig erbjuda Ayurveda efter endast en bråkdel av sådan utbildning! En modernare variant, kallad Maharishi-Ayurveda, är f.ö. en avvikande nymodig form som jag inte kan jämställa med klassisk Ayurveda.

I Indien finns en urgammal naturfilosofi som kallas Samkhya. Den har i särskilt detaljerad form lärts ut av Kapila (något århundrade f.Kr.) och senare blivit nedskriven av framför allt Ishvarakrishna (ca. 350-450 e.Kr.), men ingår indirekt i Ayurveda och andra indiska skrifter som torde vara ännu äldre än Kapila (våra äldsta ayurvediska skrifter torde vara bortåt 2300 år gamla men hänvisar till ännu äldre skrifter som ej längre finns; västerländsk indologi daterar betydligt senare och indisk ännu tidigare, och sanningen ligger helt säkert däremellan…). I denna filosofi ges en mycket detaljerad beskrivning av skapelsen, och den process som däri beskrivs är enligt indisk uppfattning förklaringen till materialisationsfenomenet.

Själv har jag ett flertal gånger varit i en ashram i en större stad i mellersta Indien, där en annan swami – alltså inte Sai Baba – också är känd för materialisationer. En del fall har för mig varit synnerligen övertygande, medan andra har varit mera tveksamma. Vad sägs t ex om följande: Denna swami var på besök i Tyskland hos en god vän till mig. En granne ville träffa honom och kom med en blombukett invirad i blomsterpapper, som hon vill ge till swamin. Han tog först inte emot den – rörde alltså helt klart inte vid den – och bad henne själv ta bort papperet. Till allas enorma förvåning fanns nu en indisk mala, en halskedja av sandelträkulor, virad runt blommorna! “Detta är min gåva till dig”, sa swamin, som först därefter tog blommorna i sin hand. I ett annat fall lär han ha materialiserat ett nytt schweizisk guldmynt som då ännu inte fanns tillgängligt i bankerna. I så fall sannolikt translokation (se nedan).

Med tiden har jag löst mig från denna swami, eftersom jag upptäckte allt flera dunkla sidor i hans verksamhet. Dock ingenting perverst av det slag som nu berättas om Sai Baba. Men bl.a. en påfallande girighet. Det talas alltid om att han behöver pengar. De rika får sitta i första raden och får all uppmärksamhet medan de mindre bemedlade hamnar i bakgrunden. Under årens lopp har jag fått insikt i han familjs historia genom berättelser av olika människor i trakten. En dag, när jag hade tillfälle att sitta tillsammans med swamin och tala litet med honom, sa han plötsligt: “Min farfar var en svartmagier.” Men jag frågade inte mera om detta, som dock visade sig stämma mycket väl med den familjehistoria som med tiden kom fram. Genom en s.k. tillfällighet fick jag en mycket god kontakt med en indisk familj i staden, som inte hör till denna swamis devotees. Kvinnan gick likväl en gång till swamin med sin man, som sitter i rullstol på grund av muskeldystrofi, och bad honom om hjälp. Han svarade: “Jag är inte en sannyasin, jag arbetar bara med magi och kan inte hjälpa.” Efter att ha löst mig från honom, upplevde jag en tid magiska attacker, som sedan upphörde.

När nu Sai Baba plötsligt kan visa sig för Conny Larsson på stranden i Shri Lanka – och det finns ett flertal historier av det slaget – så är det väl klart att han har förmågor som vi vanliga inte har. Till dessa kan då mycket väl höra förmågan att materialisera, även om han ofta fuskar.

Enligt Samkhya uppstod skapelsen genom en rad av stegvisa förtätningar av materia. Den ursprungliga “materian”, mulaprakriti eller “rot-materian” kan vi förstå som det gudomliga ljuset. Den beskrivs som så subtil, att vi inte kan göra oss ett begrepp om den. Även om man i Indien hela vägen talar om “materia”, har de högre stegen i schemat ingenting alls med det att göra, som vi upplever som fysisk materia, för denna blir till först på den lägsta nivån i skapelseprocessen. Ett par steg ned i processen uppstår de fem elementen, som ännu är immateriella ur vårt sätt att se. Genom fortsatta steg av förtätning bildar dessa sedan en sorts “atomer”, som kallas paramanus. Dessa “atomer” bildar sedan fysisk materia. Till Samkhya-filsofin ansluter sedan en annan filosofi, Nyaya-Vaisheshika, som beskriver denna materias egenskaper, i princip grovt jämförbar med vårt begrepp “fysikalisk kemi”.

Den indiska uppfattningen om materialisation är nu, att den som kan – och det tycks alltså finnas ett fåtal sådana – visualiserar det han vill materialisera på ett immateriellt plan som ligger över det fysiskt materiella planet, och han kan sedan enligt samma schema som gäller för skapelsen få den förtätning att äga rum som låter det visualiserade föremålet ta fysisk gestalt. En sorts “mikroskapelse”. Egentligen inte alls märkvärdigt – enligt Samkhya! Men desto mera för oss…

Egna upplevelser och observationer har lett till min egen teori om de materialisationer som lär ske hos några få swamier i Indien. De torde enligt min mening vara av fyra slag:

Den första “klassen” av materialisation kostar troligen en mängd energi och kräver en höggradig spirituell insats, och torde därför vara sällsynt. De övriga stegen blir allt “lättare”, tills man kommer till den allra lättaste: taskspeleriet. Jag är ganska övertygad om att den swami jag känner, och då sannolikt också Sai Baba, använder sig av alla fyra sätten! Alltså vanligen taskspeleri, ibland verklig translokation (från ett förråd någonstans i ashram), i en del fall kopiering och endast i sällsynta fall äkta materialisation.

Till detta tema hör en kort diskussion av siddhis. Dessa är åtta förmågor som man sägs utveckla på vägen mot den högsta spirituella upplysningen. Till dem hör bl.a. att göra sig osynlig, att göra sig oerhört liten, att göra sig oerhört stor, att levitera, o.s.v. Förmågan att materialisera är en siddhi. Men det varnas strängt för att använda dessa förmågor! Den som gör det – heter det – stannar upp i sin utveckling och kan rentav falla tillbaka. Siddhis betraktas som frestelser. Använd dem inte om du vill nå högsta formen av upplysning, annars når du inte dit, är varningsord som upprepas i indiska skrifter. Så man kan ju undra hur långt dessa swamier har nått, och vart de har fallit tillbaka… Kanske kan man ta till negativa krafter, också, för att materialisera. Jag tror faktiskt, att man kan det. Och detta är väl då den största frestelsen av alla, hur väl detta än må upprätthålla skenet…

 

Litteratur om Samkhya:

1. Gerald J. Larson: Classical Samkhya, Motilal Banarsidass, Delhi, 1979

2. Encyclopedia of Indian Philosophies, utg. av Gerald J. Larson och Ram Shankar Bhattacharya, Motilal Banarsidass, Delhi, 1987, vol. IV: “Samkhya”