Min tro

Jan Erik Sigdell

Reinkarnation

Jag tror på reinkarnationen men är också kristen. Hur kan det passa ihop? Dels är enligt min mening Jesu sanna lära och det som kyrkans dogmer sedan har gjort av den två ganska olika ting och dels kan man visa att reinkarnation för många urkristna inte var ett främmande begrepp [1-3]. Jag tror på reinkarnationen därför att den förklarar en del svåra frågor som teologerna helst tycks vilja undvika [1,4].

Man kan inte bevisa att reinkarnation finns men än mindre att den inte finns. Än mindre? Jo, därför att det finns en rad indicier som talar för reinkarnationen men knappast några som talar emot den (dogmatiska lärosatser är trosmeningar och inte indicier). Att regressionsupplevelser vanligen (men inte alltid) återspeglar verkliga händelser i ett tidigare liv är heller inte bevisat. Ett av flera indicier är dock att reinkarnationsterapin fungerar så förvånansvärt bra, trots att skolvetenskapen inte vill höra på det örat och kastar ut barnet med badvattnet. Har man gom jag gjort flera tusen regressioner under 22år och konkret upplevt sambanden mellan klienters problem och traumata i tidigare liv, samt hur problemen därigenom vanligen har lösts, har man inte några tvivel kvar längre. Det kan inte vara fråga om suggestiv verkan eller spontanbot. Allt detta behandlas utförligt min bok [5].

Ännu ett skäl att tro på reinkarnation är vad den lär oss. Karmat är inte det oundvikliga straff som östern vanligen vill ha det till, utan det handlar om lektioner. Om jag på mitt eget skinn får uppleva vad jag har gjort mot andra, kan jag sannolikt inte längre göra människor illa på samma vis i en ny inkarnation. Någonstans inom mig vet jag ju hur det känns. Men hur kan detta vara en lektion för själen om man inte vet, varför man får den? En sådan lektion är väl meningslös? Denna medeltida invändning är idag ogiltig efter psykologins upptäckter sedan 1800-talet. Människan har ju ett omedvetet jag, och där vet vi mycket väl varför vi skall ha just den lektion vi får. Det är bara det intellektuella ego-jaget i huvudet som inte vet det.

Inte heller slår karmat till obönhörligt. Den som ångrar sig och inser den orätt han har gjort, behöver inte en sådan lektion längre. Men de flesta har bara rättfärdiganden och ursäkter och vill inte inse. Det är de som behöver utvecklas genom karmats lektioner. Som man säger: “Den som inte vill förstå, han får känna på.”

Huvudlektionen är kärleken till medmänniskan. På själens nivå lär vi oss att vi alla är likvärdiga, oavsett ras, hudfärg, religion, kön och kultur. Den som till exempel diskriminerar färgade och sedan själv föds med mörkt skinn i en vit omgivning lär sig effektivt att själen inte har någon “ras” och att det inte spelar någon väsentlig roll vilken kropp den för tillfället är “klädd” med. När den patriarkaliske blir kvinna och den mansföraktande emancipierade kvinnan blir man, får deras själar också lärorika lektioner i riktning mot en sund balans – för att ta ett annat exempel.

Tar återfödelserna aldrig slut? Man har velat påstå detta för att få tanken att framstå som orimlig. I verkligheten är den som en trappa tillbaka till den ljusvärld vi som själar en gång kom hit ifrån. Hur långt vi har kvar till sista trappsteget är mycket olika för olika människor.

Dogmen vill påstå att kropp och själ är oskiljaktiga och då är reinkarnation en omöjlighet. Detta står inte i Bibeln och därför stöder man sig bl.a. på Aristoteles (200-talet f.Kr.) i en egensinnig tolkning. Läser man hans avhandling om själen riktigt, ser man, att kroppen inte kan leva utan en själ, men väl en själ utan en kropp. En kropp utan en själ är död. Denna dogm leder dessutom till en rad orimligheter [1].

Skulle då inte världen vara bättre? Här mördas ju friskt och förs ständigt krig, och sociala orättvisor är stora. Jag tror att världen faktisk är bättre! Relativt sett, men inte absolut, och det beror på befolkningsexplosionen. Idag är procentuellt långt flera människor socialt medvetna än för tusen år sedan. Ett krig utkämpades då man mot man och en soldat kunde kanske döda ett fåtal “fiender” innan han själv strök med. Idag kan en handfull människor ödelägga massor av liv. En diktators knapptryck kan nukleärt utsläcka ett helt land. En viktig skillnad är att den tekniska “utvecklingen” har givit de ännu omogna vapen i handen, som man för 100 år sedan inte ens kunde drömma om. Detta ger ett förvanskat intryck när vi försöker jämföra nutiden med medeltiden. Redan att två flygplan med 5-6 fanatiker gör skrothögar av höga hus med tusentals människor i kunde ingen i sin vildaste fantasi tänka sig på medeltiden.

Kanske mänskligheten också har ett gemensamt karma? Så som vi på 1900-talet har burit oss åt inte bara mot människor, utan också mot natur och djur med stor ekologisk förstörelse för girighetens skull, kan man kanske undra, om vi inte börjar få en gemensam lektion.

Referenser

1. Jan  Erik  Sigdell:  Reinkarnation, Christentum und das kirchliche Dogma, Ibera, Wien, hösten 2001.

2. — “Kan reinkarnationstanken få stöd i Bibeln?”, Sökaren 2/1999, s. 18-19.

3. — “Origenes och reinkarnationstanken” Sökaren 6/1998, s. 15-17.

4. — “Kan fri vilja och reinkarnation lösa teodicé-problemet?”, Sökaren 4/1999, sid. 10-11.

5. — Emotionell befrielse genom regression, Solrosen, Västerås, 1997 (lärobok i reinkarnationsterapi samt allmän information).