Farlig reinkarnation eller befriande regression?

Jag tycker att det är orättvist att tala om “Den farliga reinkarnationen” [1]. Nils-Olof Jacobson tar i sin artikel upp fall som är sällsynta. Det finns få människor i samhället som i samband med en psykisk predisposition hakar upp sig på reinkarnationstron och utvecklar ett mera eller mindre psykotiskt tillstånd kring denna. Detta har ingenting med en reinkarnationsterapeuts vardag att göra.

Själv har jag sedan 1980 i storleksordning sannolikt gjort omkring 3000 regressioner, men inte i något fall har mig veterligen någon sådan psykos uppstått. Tvärtom: människor har blivit fria från sina problem och genom detta många gånger också blivit psykiskt friskare! I ett fall sände en väninna, som är psykiater och neurolog, en patient med borderlinepsykos till mig. Patienten blev frisk och behövde inte längre psykofarmaka! Väninnan sade dock: “Jag vågar inte sända flera patienter till dig, för jag kunde få problem med läkarsällskapet”. Det hade i det sammanhanget tydligen lyckats för bra…

Som Nils-Olof Jacobson skriver i sina “Eftertankar” [2] har en regressionsupplevelse en läkande potential som i somliga fall kan verka nästan mirakulös: “Det märkliga är då att just denna konstruktion har en så stark läkande kraft, så att långvariga och svåra problem ibland löser sig definitivt efter en enda session”.

Eftersom just denna upplevelse, att svåra problem ofta löser sig med en enda session, hör till min ständigt upprepade erfarenhet, tar jag detta faktum som ett starkt indicium för att upplevelsen inte är en konstruktion! Så enkelt kan det inte vara! Det är för långsökt att anta, att den upplevda och befriande orsaken till ett därmed löst problem endast är en konstruktion. Det måste ligga mycket mera bakom! Problemet är snarare, att en rädsla för att inte längre tas på allvar i vetenskapliga kretsar leder till en överdriven försiktighet i tolkningen, så att man går runt reinkarnationstanken som katten kring het gröt…

Tror man övertygat på reinkarnationen, har man också rätt att arbeta med den som hypotes (som resultaten bekräftar!). Jag sticker inte under stol med min övertygelse när jag med regressioner söker hjälpa medmänniskor, och de kommer till mig just därför att de själva har samma tro. Varför skulle vi då leka kurragömma med reinkarnationstanken?

För att återkomma till “Den farliga reinkarnationen” är den inställning som artikeln presenterar nästan att jämföra med “Den farliga mjölken”. Det finns de som genom sin fysiologi blir sjuka av mjölk. Naturligtvis finns det ett fåtal människor som råkar i psykiskt rubbade tillstånd av nästan vad som helst som har med parapsykologi, esoterism, metafysik och religion att göra. Men dessa fenomen kan likväl inte bara för detta betecknas som farliga! Problemet är bara: tål man inte mjölk, dricker man den inte; tål någon inte spirituella tankegångar, är det svårt att få honom att avstå från dem.

Min bok [3] handlar förstås om reinkarnation, men är fr.a. en lärobok i att med regression hjälpa människor, vilket tydligen en och annan har förbisett. Tyvärr finns det motståndare som kastar ut barnet med badvattnet och menar: istället för att underkasta sig en sådan terapi borde man hellre avstå från att lösa sina problem

Jan Erik Sigdell

1.   Nils-Olof Jacobson: “Den farliga reinkarnationen”, Sökaren 3/03, sid. 26-28

2.   Nils-Olof Jacobson: “Eftertankar”, Sökaren 3/03, sid. 28-29

3.   Jan Erik Sigdell: Emotionell befrielse genom regression, Solrosen, Västerås, 1997