Sökaren 5/2003, sid 23

Skrämselpropaganda?

Jag läser i Sökaren 4/03 om farlig Reikihealing. I 3/03 skrevs om “den farliga reinkarnationen”, och jag reagerade i en insändare i 4/03, vilken bemöttes av artikelförfattaren och där det (taktiskt?) antogs att jag skulle ha känt mig angripen. Så är det inte... Men en viss karaktär av skrämselpropaganda, som kan göra läsare osäkra, kände jag mig manad att svara på. Så även nu.

I hela världen ges mängder av Reikikurser och ännu flera Reikibehandlingar. Jag vill inte ta ställning till de senares effekter, som jag vet för litet om, och jag känner mig illa berörd av att Reikikurser ofta är så fantastiskt dyra, åtminstone för högre grader. Detta gör inte ett gott intryck! Priser måste vara rimliga.

Med den stora mängd Reikihealing som utövas torde det, statistiskt sett, vara betydligt farligare att gå över en gata (med risk att bli påkörd) än att få en Reikibehandling. Och det fenomen som det talas om i de två artiklarna har ju inte specifikt med Reiki att göra. På de websidor som det hänvisas till, talas det om att mycket kan leda till att kundalinin väcks – meditation, andningsövningar, yoga, dans, bön och mycket annat. Som det står i en artikel på nätet: “Vem som bär på en outlöst latent psykos kan ingen avgöra”.

Ordet kundalini är sanskrit och betyder något som är hoprullat. Detta är mest en liknelse för en energi som sägs ligga “hoprullad” i rotchakrat. Att väcka denna kraft är vad yogis och shamaner i alla tider har eftersträvat för att uppnå vad som också har kallats ett “kosmiskt medvetande”. Men det är sant, som bland andra Martinus har sagt, att man inte lättvindigt skall sträva efter detta, utan göra det endast med ett rent sinne och utan någon som helst självisk avsikt. Annars kan det gå galet.

Hur är det då när kundalinikraften kommer i rörelse utan att man strävat efter det och kanske utan att man förstår vad som händer? Det är ju detta som har skett i ett fåtal fall. Är det en olyckshändelse, eller är det en enorm chans som man bör ta vara på? Enligt bland annat gamla indiska texter är det det senare som gäller.

Eftersom jag inte haft sådana upplevelser, kan jag bara teoretisera, dock med bakgrund av mycket som jag har lärt mig. Många rapporter beskriver vilka svårigheter som uppstår när kundalinin vaknar. Den västerländska reaktionen är att försöka stoppa den process som har kommit igång och trycka ned den okända kraften. Den österländska inställningen är att med sakkunnigt stöd hjälpa människan igenom processen så att hon till slut skall nå ett högre medvetande. Det senare är vår psykiatri utan tvivel inte i stånd till. Dess behandlingar, såsom psykofarmaka, tycks inte hjälpa. Gopi Krishnas värdefulla bok “Kundalini” beskriver vad han fick gå igenom. Det har sagts om hans fall att han hade en fantastisk tur som inte hamnade i psykiatrin, för då skulle allt ha förstörts för honom. Han tycks till slut ha uppnått ett högre medvetande.

Vår västerländska vetenskap står här inför ett fenomen som den inte begriper. Den vill inte acceptera att det är fråga om en för oss okänd kraft inom människan, och den avvisar vissa upplevelser som fantasier eller hallucinationer, vilka i östern anses ha verklig bakgrund.

Vad som här behövs torde vara att skaffa sakkunnig hjälp österifrån, för i österlandet vet man vad det är fråga om.

Enligt österländsk visdom är det i sådana här fall inte fråga om ett sjukdomstillstånd, utan snarare en sorts tillfrisknande genom ett uppvaknande ur ett inskränkt medvetande. Men tyvärr kan ett sådant tillfrisknande vara en svår process. En människa som har lyckats ta sig igenom den här processen fungerar inte likadant som vi andra i samhället! Hon betraktas då som avvikande, konstig eller rentav sjuk. Eftersom man inom psykiatrin gör allt för att försöka stoppa processen, leder detta snarare till att hon fastnar på vägen. Det är kanske dessa människors värsta problem. Men varken de själva eller psykiatrin förstår detta. Det är kanske då som processen kan urarta till en psykos.

Jan Erik Sigdell