Sökaren 2/2004, sid. 30

Läsarforum

 

Om skolmedicin, kemi och homeopati

Ett bidrag till diskussionen mellan Dan Larhammar och Sven Magnusson

 

Det finns sedan ungefär 200 år en oerhört omfattande erfarenhet av homeopati och andra naturläkemedel. I framförallt de tyskspråkiga länderna samt i Frankrike och Nederländerna används denna läkemedelsform i stor omfattning och är mycket populär. Människors personliga erfarenheter torde summera sig till tiotals miljoner fall. Hade inte dessa erfarenheter varit övervägande positiva, så hade denna läkemedelsform med största sannolikhet inte kunnat överleva under så lång tid och än idag åtnjuta en oförminskad popularitet. Detta är helt tydligt ett stort problem för den kemiska läkemedelsindustrin som därmed möter en stark konkurrens. Därför försöker man att få bort homeopati och annan naturmedicin genom att beteckna detta som “ovetenskapligt” och genom att bearbeta politiker.

I Tyskland finns en väl etablerad yrkesgrupp som använder homeopati och andra naturläkemedel, s. k. “Heilpraktiker”. Men de flesta legitimerade läkare använder också ibland naturläkemedel, även om de för det mesta skriver ut kemiska medel. Det är mest klinikläkare som aldrig skriver ut recept på naturläkemedel, eftersom deras arbetsgivare inte brukar tillåta dem att avvika från kemin. Sjukkassorna betalar vanligen för homeopatiska medel och naturläkemedel, om de har skrivits ut av legitimerade läkare. I Mellaneuropa finns det förutom statliga eller kommunala sjukkassor också många privata sjukkassor, och det är framför allt dessa som inte minst av konkurrensskäl erbjuder sina försäkringstagare att i viss omfattning betala för homeopatika och naturmedel samt för behandling av “Heilpraktiker”, eftersom kundkretsen väntar sig detta.

Redan mot mitten av 70-talet försökte den kemisk-farmaceutiska industrin att med hjälp av politikerna i Tyskland sopa undan den naturmedicinska konkurrensen. Man ville införa stränga krav på bevis för att ett naturmedel är både verksamt och oskadligt (trots att skolmedicinens kemiska medel för det mesta inte skulle klara det sistnämnda kriteriet). Men planerna kom till offentlig kännedom i tid och väckte en folkstorm, och kritik även bland privatpraktiserande läkare. Bland annat grundades en “läkarförening för terapifrihet”. Myndigheterna såg sig då tvungna att ge en frist på tio år för medlens tillverkare att skaffa fram bevisen. Den ursprungliga förhoppningen från läkemedelsföretagen att naturmedlens tillverkare inte skulle få tid att skaffa fram sina bevis, eftersom de nya bestämmelserna omedelbart skulle gälla, fick ges upp. Under den tid som de fick på sig klarade de flesta tillverkare av naturläkemedel att uppfylla kraven och naturläkemedlen blev kvar på marknaden, nu till och med med stöd av de nya reglerna!

Man har också försökt få bort “Heilpraktikerna”, men hittills utan framgång, mest på grund av ett massivt stöd från allmänheten för denna yrkesgrupp. Nu försöker man istället att i den statliga prövning, som en “Heilpraktiker” måste genomgå, innan han får etablera sig, i de flesta kommuner låta 90%-99% kuggas, så att numera bara ett fåtal kan öppna en praktik.

l juli 2003 trädde en ny bestämmelse i kraft i Tyskland. Det krävs nu för varje enskilt läkemedel att en vetenskaplig studie kan bevisa, för varje enskild komponent i medlet, att den har en verkan som motsvarar medlets indikation. Skulle någon enstaka komponent inte göra detta, måste den utgå. Härvid har man inte den ringaste förståelse för den i naturmedicinen bekanta synergistiska effekten (att en substans stärker effekten av en annan substans så att de tillsammans blir ännu effektivare, även om en av substanserna i sig inte har en klart visad verkan). Prövningen kräver en samling av vetenskapliga utlåtanden av fackmän, som låter sig betalas synnerligen väl för detta. Jag känner till ett fall där man för ett enda medel fick betala 150 000 euro (1,3 miljoner kronor) för en samling nödvändiga utlåtanden. Därtill kommer mycket höga avgifter till de myndigheter som sedan skall godkänna eller icke godkänna medlet. Resultatet är att en rad mindre tillverkare av naturläkemedel har givit upp av kostnadsskäl och inställt sin verksamhet. Ett stort antal välbekanta och sedan årtionden populära naturmedel har därför försvunnit från marknaden.

Den kemisk-farmaceutiska industrin (som jag har arbetat i under många år och där jag har vunnit mycken insikt bakom kulisserna) avvisar naturmedicinen och framför allt dess homeopatiska form. Skälet är enkelt. Ett kemiskt preparat kan patenteras och därmed monopoliseras, så att man kan ta ut flera hundra procent i vinst. Ett naturmedel kan vanligen inte patenteras och vinstmarginalen är “ointressant”. Man söker också infiltrera vissa verksamheter i eget intresse, l Schweiz kom på 70-talet två skandalösa omständigheter fram i dagsljuset. Där har sjukkassorna en överordnad gemensam kommission (IKS = Interkantonale Kontrollstelle) som skall besluta vilka medel som kassorna skall betala för och vilka som utesluts. Det kom fram att det fanns ett hemligt grundbeslut att man inte skulle betala för naturmedel (av vad slag det vara må). Det kom också fram att såväl denna kommission som styrelserna för de större sjukkassorna hade medlemmar som samtidigt var väl betalda rådgivare åt läkemedelsindustrin. Deras hemliga uppgift var att tillvarata den kemisk-farmaceutiska industrins intressen. Som tur är har dock de privata kassorna friheten att inte strängt hålla sig till detta, även om de till stor del måste göra det. När jag bodde i Schweiz, där jag tillbringade 30 år av mitt liv, fanns det en sjukkassa som till och med betalade 25% av kostnaderna för en reinkarnationsterapisession.

Den bild som har klarnat fram av detta är att inställningen till naturmedicin (och därmed även healing) inom skolmedicinen är i hög grad subjektiv och intressestyrd, även om man bemödar sig om att göra ett vetenskapligt intryck.

De “trick” som Sven Magnusson räknar upp i Sökaren är i hög grad giltiga i detta sammanhang. Ytterligare ett trick är att vetenskapliga tidskrifter refuserar artiklar som inte passar i deras politik, så att positiva rapporter om naturmedicin knappast har någon annan möjlighet än att bli publicerade i organ som av “vetenskapen” beskrivs som suspekta.

Jan Erik Sigdell, tekn. lic.

 

De “trick” som Sven Magnusson nämner i Sökaren 1/2004 är följande och väl värda att citeras. De används naturligtvis lika ofta när det gäller reinkarnation och regressionsupplevelser (de senare kan naturligtvis obestridligen i vissa fall  vara t.ex. kryptomnesi eller fantasi, men skeptikerna avvisar allt som tyder på att det inte alltid är så, de vill inte veta av de många fall av indicier som finns för att en upplevelse torde eller åtminstone kan vara äkta och inte heller att s.k. reinkarnationsterapi kan vara effektiv och hjälpa klienter att lösa personliga problem).

 

Trick
som, medvetet eller omedvetet, används av skeptiker för att förklara bort paranormala fenomen.

1. Citationstricket. Används av bl.a. Dan Larhammar. Det innebär att man utesluter de vetenskapliga rapporter som inte publicerats i de mest citerade, och därmed ledande, vetenskapliga tidskrifterna. På det sättet blir man av med det stora flertalet redogörelser för bl.a. healingforskning. Kan vara effektivt i akademiska kretsar.

2. Personliga upplevelser, som folk kan ha, utesluts. Dessa påstås vara otillförlitliga till skillnad från strikt utförda vetenskapliga undersökningar. Detta trick används av bl.a. Dan Larhammar. Många viktiga erfarenheter av olika slags paranormala fenomen försvinner därmed ur bilden.

3. Anekdoter kallas allt utanför den strikt utförda forskningen. De utesluts. På det sättet kastar man en mycket stor mängd betydande erfarenheter som redovisas i framför allt böcker, tidningar och tidskrifter, inte sällan på ett vederhäftigt sätt. Tricket används i hög grad av skeptiker.

4. Attityden att försök med positivt utfall alltid innehåller brister. Minsta möjlighet till en naturlig förklaring anses avgörande, hur osannolik den än är. Praktiskt taget all parapsyologisk forskning, som visar på psi, kan med den metoden förklaras bort, ingenting duger. Effektivt trick.

5. Påståendet att det är ytterst osannolikt, närmast omöjligt, att paranormala fenomen kan finnas. Bevisbördan förklaras därför ligga hos parapsykologerna, inte hos skeptikerna. Att vi i själva verket inte alls vet så mycket om verkligheten att det paranormala kan uteslutas bortser man från.

6. Uteslutningstricket. I en rapport om något paranormalt utesluter skeptikerna detaljer som inte stämmer med deras egen uppfattning. Ett exempel på detta är rapporter om ut-ur-kroppen-upplevelser. I många sådana nämner upplevaren att han/hon från en position utanför den fysiska kroppen kunnat iaktta vad som skedde runt den livlösa kroppen, till exempel att läkare arbetade med den. Rapporter av detta slag har i många fall blivit bekräftade. Skeptiker förnekar/utesluter dessa bekräftelser. Det måste de göra, för annars duger inte deras förklaringar, som innebär att medvetandet aldrig i verkligheten befunnit sig utanför kroppen. Att medvetandet i dessa fall synes fungera oberoende av och utanför kroppens hjärna kan skeptikerna inte tänka sig att acceptera.

7. Paraplytricket. När informationer om ovanliga ting regnar över skeptikerna, spänner de upp sina paraplyer som skydd. De tar inte del och skaffar sig därmed blott fragmentarisk kunskap om det paranormala. Därför kan de uttala sig med en tvärsäkerhet som saknar stöd i fakta.

SM