Sökaren, 5/2004, sid. 9

Kommentarer till brev från Oona Ingasdotter och Ingmar Ögren (Läsarforum, Sökaren 5/04).

Oonas invändning kan inte bestridas, men är det alltid så? Eller kanske bara ibland? I min bok handlar kapitel 2 utförligt om just sådana frågor.

Indicier för att det inte bara är fantasi eller något uppsnappat som inte har med ens eget förgångna att göra utgör de många fall, där reinkarnationsterapin har givit grundlig och ibland radikal hjälp och befrielse. Ett mycket enkelt exempel (det är vanligen betydligt mera komplext): En person har höjdskräck och upplever i regressionen hur hon i ett (hypotetiskt) tidigare liv blir nedstött från ett högt berg. Hon återupplever rädsla, panik, en kort smärta och hur hon därefter som själ svävar över den döda kroppen. De återupplevda känslorna löses upp. Efter detta har hon aldrig mera höjdskräck. Kan sådant uppnås genom en fantasiupplevelse, eller genom att se hur en annan person föll och dog? Hur kan man i det senare fallet uppleva hans känslor?

Detta med att återuppleva känslor är väsentligt för en framgångsrik reinkarnationsterapi (kapitel 10 i boken). Betraktar man bara händelsen som om man tittar på TV, får man en förklaring till sitt problem, men har fortfarande (mycket av) problemet kvar. Kommer man in i att återuppleva de känslor man hade under det “urtrauma” som framstår som problemets orsak, och kan man sedan lösa upp motsvarande emotionella energier som ligger dolda i det omedvetna jaget, blir man fri och problemet upphör. Regressioner som undviker att gå in i sådana känsloupplevelser är inte verklig reinkarnationsterapi.

Beteckningen reinkarnationsterapi är egentligen inte riktig. I de flesta regressioner som jag gör går vi också in i barndomsupplevelser i det här livet och ofta också i tiden inne i moderlivet. Ett bättre namn vore regressionsterapi. I många fall har också barndomsupplevelser bidragit till problematiken, eller de visar sig ha reaktiverat gamla traumatiserande känsloenergier som man i själen har med sig från ett annat liv. Kanske föll personen med höjdskräck som barn också från balkongen men klarade sig med blotta förskräckelsen. Detta kan då ha väckt upp en tidigare mera latent höjdskräck från det andra livet, eller det kan i en del fall rentav vara huvudorsaken till höjdskräcken.

Jan Erik Sigdell