Jan Erik Sigdell

Mygel i forskarvärlden

Jag vill gärna ta upp två saker, som dock har att göra med varandra. Den ena är fallet Natasha Demkina (Sökaren 4/05 s. 12-13) och den andra läkemedelsindustrins inställning till naturmetoder. Dessa saker hänger faktiskt ihop litet, eftersom inställningarna är analoga.

Det framgår tydligt av artikeln om Natasha Demkina, att man i vetenskapliga kretsar inte vill att hon skall ha förmågan att kunna “se in” i människor och på så sätt upptäcka fel och sjukdomar i kroppen. Detta anses vara omöjligt. Det strider mot en inom vetenskapen etablerad världsbild. Därför kan det för vetenskapen bara gälla att avslöja det.

Så man ställde sådana krav, att man kunde räkna med att de inte skulle uppfyllas. Det är typiskt, att man lägger ribban högt – och skulle en försöksperson ändå se ut att uppfylla kraven, lägger man helst ribban ännu högre. Vad som i andra fall är statistiskt relevant, får inte lov att vara det här. Richard Wiseman framlägger en “naturlig” psykologisk förklaring, nämligen att folk vill tro och därför tar upp det som verkar stämma. Denne Wiseman såg jag för en tid sedan i en tysk TV-dokumentär i serien “Spiegel-TV”, som handlade om barn vilka tycks minnas tidigare liv. Wiseman ville visa, att om ett barn fantiserar, så hittar man vanligen någonstans någonting som detta av en slump tycks passa in på. (Men detta har han inte bevisat generellt. Han bara påstår det.)

En liknande inställning tycks ligga till grund för kritiken mot den svenska TV-serien Förnimmelse av mord, vilket framgår av en tidigare artikel i Sökaren (1/05, s. 8-11). Bland parapsykologins kritiker är inställningen den att paranormala fenomen inte finns – de kan inte, får inte finnas i dagens vetenskapliga världsbild och därför måste det finnas en “naturlig” förklaring. Att som en hypotes undersöka möjligheten att en verklig paranormal varseblivning kunde ha ägt rum, och i så fall hur, kommer knappast i fråga. Skulle någon göra det, så skulle han förmodligen förlora sitt vetenskapliga anseende.

Det finns vissa paralleller till detta i den kemiska läkemedelsindustrins inställning till naturmedel och alternativ medicin. De senare betraktas som konkurrens som det gäller att få bort. Jag har under många år arbetat inom läkemedelsindustrin och närbesläktad industri för medicinsk teknik och därvid fått en hel del inblickar bakom kulisserna. När det gäller verksamma naturmedel som konkurrerar med kemisk-farmaceutiska preparat, söker man “bevisa” att de antingen är verkningslösa, eller också skadliga (i en strävan att få dem förbjudna). En man i ett amerikanskt forskningslaboratorium bekräftade i början av 70-talet att örtmedlet Laetril (framställt av aprikoskärnor) verkligen har en signifikant effekt mot cancer. Han förlorade sitt jobb och hans papper “försvann”. Jag känner en läkare som en tid arbetade inom personalsjukvården i en större läkemedelsfirma i Schweiz. Han föreslog (tyvärr alltför naivt), att man inom den tjänsten kunde göra en undersökning av homeopatins principer – och förlorade sitt jobb.

I somras nämndes i många medier en ny undersökning, som anses visa, att solhatt (echinacea) inte har påstådd immunstimulerande verkan. Professor Wallace Sampson vid University of Virginia har nyligen genomfört en studie och publicerat en negativ rapport i New England Journal of Medicin. Men kritiker av Wallace Sampsons undersökning menar, att han använt för låg dos av echinacea samt undersökt effekten på personer med en redan fullt utbruten förkylning, fastän man vet, att medlet mest har en preventiv verkan (det rekommenderas därför i förkylningstider och vid misstanken att man håller på att bli förkyld). En tidigare undersökning med negativt resultat fick kritik för att extrakt av örtens minst verksamma del hade använts.

På 70-talet fann man, att aluminium (från bl. a. kokkärl och ölburkar) kunde bidra till att Alzheimers sjukdom bröt ut. Snabbt kom aluminiumindustrin ut med “motbevis” från djurförsök, som visade att metallen är ofarlig. Under 60-talet användes Saridon mycket mot värk. Det kom fram, att fenacetin, som tabletten innehåller, efter längre bruk kan leda till njurskador. Med tiden fanns allt flera fall av saridon-njurar på dialysklinikerna. Tillverkaren bestred medlets skadeverkningar i åratal och kom med egna “motbevis”, men fick till sist ge efter för massiv fallstatistik och ta bort medlet från marknaden.

Jag nämner detta som exempel på hur det ofta går till. När t. ex. ett läkemedelsföretag ger ett forskningsuppdrag, är det ofta ett bestämt resultat som man beställer och inte en objektiv undersökning. Uppdraget innebär då – dock aldrig skrivet i kontraktet utan meddelat muntligt eller mellan raderna – “vi räknar med följande resultat och det är din uppgift att hitta ett sätt att visa det”. Forskningsinstitut vid universitet, kliniker och annat är i stor utsträckning ekonomiskt beroende av industrin, dels eftersom statliga medel inte räcker till och dels för att få lönsamma forskningsuppdrag. Motsvarar resultatet inte förväntningarna, blir man avsågad.

Själv hör jag till de många som har en positiv erfarenhet av solhatt och som genom många års bruk av homeopatiska medel är helt övertygad om deras verkan. Mot bakgrunden av min insikt bakom kulisserna i läkemedelsindustrin känner jag mig inte det minsta övertygad av vissa av deras “forskningsresultat”. Jag har framför allt arbetat inom forskning och utveckling på den tekniska sidan inom dialysen. Där stötte man under 70-talet på några gåtfulla fall av s. k. dialysdemens med symptom som hade en viss likhet med begynnande Alzheimers sjukdom. Orsaken visade sig vara, att det vatten som användes till beredning av dialysatet (som man “tvättar” blodet med) hade en hög halt av aluminium. Färskare fall visade sig vara reversibla när man bytte till aluminiumfritt vatten. Detta ansågs bekräfta aluminiumets skadlighet, vilken alltid har bestridits av aluminiumindustrin (av skäl som är lätta att förstå). Fallen rapporterades i facktidskrifter och på dialyskongresser (som jag själv besökte), men kom knappast ut till allmänheten. Saken verkar nu att ha tystats ned.

Jan Erik Sigdell är tekn.lic., bosatt i Slovenien.