Regressioner till hypotetiska tidigare liv

Jan Erik Sigdell

Reinkarnationsterapeuten Jan Erik Sigdell, bosatt i Schweiz, men även verksam i Sverige, har reagerat mot Örjan Björkhems provokation i nr 7. Sigdell menar att Björkhem är fördomsfull.

Är det mer än en tillfällighet, att Örjan Björkhems kolumn “Provokation” och Alf Ahlbergs artikel “Parapsykologi och vidskepelse” har tryckts i samma nummer av Sökaren (7, 1989)?

När det gäller regressioner till hypotetiska tidigare liv, återspeglar Björkhems ord en inställning som Ahlberg med rätta kritiserar hos Jastrow. Det torde därför vara lämpligt att bidra med några tankar av annat slag.

En regression till en barndomsupplevelse (i detta liv) är allmänt accepterad inom psykologi och vetenskap. Det rör sig ju då om saker som relativt lätt kan kontrolleras och som inte hotar en etablerad världsbild. Man vet också att om en förträngd traumatisk barndomsupplevelse återupplevs på detta sätt, framför allt känslomässigt, så kan ett avgörande steg tas mot lösningen av de problem som uppstått ur barndomstraumat. Material som trängts undan till någon vrå av det omedvetna, tycks ha en märklig makt över själslivet. När vi har modet att ta fram det i medvetandets ljus, avslöjas det mönsterspel som det har förorsakat, och vi blir fria. Sanningen i sådana regressionsupplevelser, som går tillbaka till barndomen, betvivlas sällan, även om omgestaltningar kan förekomma.

Däremot, om regressionen går tillbaka till fosterstadiet eller till ett (annat) liv före födelsen, då kan det i mångas föreställning endast röra sig om fantasier, och inget annat – det får bara inte lov att vara sant – inte ens om regressionen till tidigare liv (liksom till barndomen) leder till en radikal hjälp vid personliga problem. I det senare fallet kan det, förstås, bara vara någon form av symboldrama – för tidigare inkarnationer får ju inte finnas...

Även om man tar reinkarnationen på allvar, nekar man sig på detta vis möjligheten att göra experimentella undersökningar och nöjer sig med ett ytterst litet material av sällsynta spontanupplevelser, som även de ofta bortförklaras.

Visserligen vänder sig nog Björkhem särskilt mot scientologi, dianetik och dylikt, som väl startades efter någorlunda vettiga principer, men sedan har urartat till business och en hjärntvättande maktinstitution av skrämmande slag. För min del räcker det att hänvisa till den mycket läsvärda danska boken “Scientology – fandens eget værk” av Kaj Moos (Havmågen, Silkeborg 1985). Men det finns faktiskt en seriös verksamhet utanför dess kretsar.

Att människor verkligen upplev något under en regression till hypotetiska tidigare liv är ju odiskutabelt. Hur kan då sådana upplevelser förklaras?

Det har ställts upp följande hypoteser, som jag här indelar i två grupper. Den första utgår från antagandet att den upplevda personen (B) verkligen har existerat – vilket har kunnat verifieras i åtskilliga fall. Den andra gruppen består av de fall där personens existens inte har prövats. (En sådan prövning kräver vanligen mycket tid och stora kostnader. Om B var skomakare i Konstantinopel för 300 år sedan, tar nog ingen utan vidare på sig den kostsamma uppgiften att kanske under flera månader på ort och ställe leta fram bevis, vid låg chans att hitta dem.)

En person A upplever sig under regression som en annan person, B, i en annan tid.

1. B har existerat!

Det kan finnas fyra möjligheter att förklara A:s minnen av sitt liv som B.

A. Reinkarnation

B. Kryptomnesi

C. ESP (utomsinnlig varseblivning)

D. Genetisk överföring.

2. Det är ovisst om B har existerat

Det som synes vara minnen kan bero på

A-D. Reinkarnation, kryptomnesi, ESP eller genetisk överföring

E. Fantasi

F. Symboldrama

En tredje grupp som upptar fall där B:s existens har motbevisats, är rent akademisk. Det finns ju då inga data om B, men just avsaknaden av data lämnar frågan öppen och motbevisar ej hans existens. Dessutom förekommer faktiskt förväxlingar av ljudliknande ortsnamn samt omkastningar av siffror i årtal (1783 i stället för 1873). Man kan alltså inte utesluta att man söker på fel ort eller i fel tid.

Reinkarnationshypotesen är ju egentligen den enklaste förklaringen, men också den emotionellt svåraste för den som inte vill ha den i sin världsbild.

Kryptomnesi innebär antagandet att A t ex som barn skulle ha läst eller hört historien om B och att denna information dyker upp i regressionen, så att A identifierar sig med den och tror sig vara B.

ESP-hypotesen innebär att A i regressionens något förändrade medvetandetillstånd på paranormal väg omedvetet uppsnappar information om B (på liknande sätt som vid klärvoajans) och identifierar sig med denne.

Hypotesen genetisk överföring utgår från antagandet att B finns bland A:s förfäder (så långt borta i tid och rum att han inte längre är känd inom familjen) och att informationen har ärvts ned genom generna.

Låt mig kommentera dessa hypoteser!

Genetisk överföring: Experimentell erfarenhet visar att det är möjligt att få fram praktiskt taget alla data om B genom en regression med A, om man bara tar sig tillräckligt med tid – t ex vad B åt till middag dag för dag under en viss vecka. Genernas lagringskapacitet är helt klart begränsad. Varför skulle naturen slösa med en massa meningslös information? Naturen är vis och gör inte så. Dessutom är det inte ovanligt med fall där B inte hade några barn, så att det inte finns någon genetisk fortsättning efter hans död. Med genetisk överföring kan man inte heller förklara fall där A är en ung svensk och B var indian i Amazonas för bara 50 år sedan; en genetisk överföring är ju då omöjlig. Den stora mängd data om B, som kan erhållas, motsäger också kryptomnesihypotesen – men ej ESP.

Trots att Björkhem tydligen saknar direkt erfarenhet av detta, är faktiskt en regression till ett hypotetiskt tidigare liv i många fall en radikal hjälp till lösning av vissa personliga problem! Vi som arbetar med regressioner har massor av erfarenhetsmaterial. Men det är ju självklart att det också finns många fall där den sökta problemlösningen inte har uppnåtts. Att för den skull vilja förkasta metoden är ett önsketänkande som Ahlberg behandlade i sin artikel. I det av Björkhem nämnda exemplet skulle upplevelsen i en riktigt utförd regression har lett till att flickan försonades med sin chef. Och är upplevelsen inte symbolisk, så är målsättningen i terapin att personen skall kunna förlåta sin dåvarande gärningsman. För den skull kan det vara viktigt att gå ett steg längre tillbaka i inkarnationernas rad. Man finner då ofta att man själv i ett annat liv gjorde en liknande gärning och kan då se det man blev utsatt för som en behövlig lektion i stället för som en obegriplig grymhet. Man fick skörda vad man en gång sådde. Meningen är förstås inte att vi som utomstående skall betrakta offer på det viset – “du har bara fått vad du förtjänat” – det vore kärlekslöst, men att personen själv skall kunna ta det på det viset, så att försoning kan ske. Det har skrivits tillräckligt om konkreta fall, så jag behöver inte använda utrymmet till att beskriva sådana. Med denna artikel har jag ett annat syfte: att belysa verklighetsfrågan ur logiska och vetenskapliga aspekter – man kan beteckna det som sant vetenskapligt som antar allt, som är rimligt, som möjligt, så länge det inte har motbevisats.

De radikalt positiva effekter av regressionsterapi, som ofta har iakttagits, kan inte lätt förklaras med kryptomnesi, ESP eller genetisk överföring. Man kan visserligen tänka sig att man omedvetet valt ut något som passar till en sorts symboldrama, som illustrerar den personliga problematiken, men den förklaringen är mycket mer långsökt än den egentligen enklaste, men för många världsbildsmässigt svåraste, nämligen att det hos A och B rör sig om samma själ i två olika kroppar och att alltså A under regression precis som vid regression till barndomen upplever något som hans själ varit med om, men i en annan kropp.

De hypotetiska förklaringarna i grupp 2 kan knappast skiljas åt. Varje fantasi är ju full av symbolisk information om den fantiserande själv. Skillnaden mellan fantasi och symboldrama är snarast intensiteten i upplevelsen. Och symboldramer förekommer faktiskt vid regressioner. I den av mig använda' icke-hypnotiska teknik som utvecklats av Bryan Jameison (USA) används s k inre hjälpare. En sådan “hjälpare” är helt enkelt en manifestation av personens eget omedvetna jag, som anlitas för att klara upp det aktuella problemet. Vid tvivel kan vi fråga denna “hjälpare” om upplevelsen var från en tidigare inkarnation eller ej. Vi får ofta svaret att den var det men att vissa detaljer inte stämde (som vi då kan korrigera). Men ibland visar det sig att upplevelsen var ett symboldrama, och inget annat. (“Hjälparen” kan då förklara symboliken.)

Vilka indicier finns då för att reinkarnationshypotesen är riktig? Den hjälp som upplevelsen under regression kan ge är i sig ett indicium, liksom de känslor som förbinds med upplevelsen (fysiska och själsliga) – sådana kan man bara inte fantisera. Känner man tydligt smärtan eller sorgen, eller också glädjen, är det inte bara fantasi!

Andra indicier är följande. Jameison har regredierat omkring fem blindfödda personer, som inte visste vad det betyder att se. Alla “såg” minnesbilder från andra liv och alla började därefter drömma i bilder. Jameison gavs också av en astrolog idén att fråga efter födelsedata i den tidigare inkarnationen. Gång på gång framträdde en högst märklig synastri mellan A:s och B:s horoskop! I B:s horoskop stod t ex Jupiter vid 6° Väduren och Venus vid 23° Skytten. I A:s horoskop står kanske mars vid 7” Väduren och Saturnus vid 22° Skytten. Om en sådan överensstämmelse uppträder för 3-5 positioner, kan det inte vara en tillfällighet. Den matematiska sannolikheten för slump är försvinnande liten – vare sig man tror på astrologi eller ej.

Ett annat indicium har jag också själv upplevt i ett par fall. A kände som B en person C, som idag är en fjärde person D, vilken känner A idag. Vi har tillfälle att göra en regression med D utan att D vet om A:s upplevelse, och därvid bekräftas A:s uppgifter helt.

Helen Wambach ger en stor mängd statistiska indicier i sin bok “Reliving Past Lives” (Bantam, New York 1979).

Men åter till den väsentliga motiveringen för en regression: att försöka ge hjälp med lösningen av ett personligt problem. Om vi åtminstone antar att det finns fall, där orsaken till ett problem verkligen ligger i en traumatisk upplevelse i ett annat liv, så går ju all konventionell psykologi konsekvent förbi denna orsak. Men endast en regression till tidigare liv, där man utgår från reinkarnationshypotesen, kan i så fall leda till problemets verkliga rot och i vissa, fall möjliggöra en radikal lösning (radix = rot).

Att det är omöjligt att strikt vetenskapligt bevisa reinkarnation, liksom också att motbevisa den, ändrar inte på det empiriska faktum att sådana regressioner ofta leder till verklig befrielse. Detta är då det väsentliga. Hur upplevelsen skall tolkas är en andrahandsfråga. En del vill a priori stämpla den som bara symboldrama. De får göra så – det ändrar knappast resultaten. För min del tror jag att alla de symboldramer som idag upplevs med Leuners teknik, eller med C. G. Jungs aktiva imaginering och andra metoder, ofta innehåller upplevelser från tidigare liv. Det ändrar inget väsentligt i den hjälp upplevelsen kan ge, om tolkningsmöjligheten tidigare liv utesluts. Men varför inte nämna en möjlighet vid dess namn?

En journalistik i vilken det tydligen skall smälla så att man hörs, men där det verkar att spela en mindre roll hur skotten träffar, tjänar inte heller sakens verklighet. Där kastas barnet ut med badvattnet.

Den viktigaste lektionen i reinkarnationens själsskola är enligt ett stort erfarenhetsmaterial den oinskränkta kärleken till medmänniskan, insikten om att vi alla är bröder och systrar, oavsett ras, kultur, religion och social ställning. Det är för att lära oss handla i kärlek som vi ständigt återkommer, tills vi äntligen fattar kärlekens betydelse och lyckas övervinna vårt motspänstiga egos tröghet. Denna anda måste råda vid allt arbete på detta område.

Reinkarnationens verklighet kan inte bevisas – eller motbevisas. Den kan bara upplevas individuellt, på ett sätt som för andra kan verka subjektivt.

Också på detta område gäller rävens hemlighet i “Den lilla prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry: “Man ser bättre med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögonen.

Jan Erik Sigdell

född i Göteborg 1938, har studerat medicinsk teknik vid Chalmers (tekn. lic), 1968 kom han till Basel i Schweiz som anställd i läkemedelsindustrin, blev kvar där och arbetar sedan 1979 som självständig konsult i medicinsk teknik, vid sidan av en växande “alternativ” verksamhet. På grund av personliga upplevelser och inblickar bakom kulisserna i den farmaceutiska och medicintekniska industrin började han intressera sig för naturliga behandlingsformer. Han hat studerat Ayurveda (Indiens traditionella medicin), och han har lärt känna Bryan Jameison i Denver, Colorado, som utvecklat en icke-hypnotisk regressionsteknik; 1981 auktoriserad av denne som lärare. Han har utfört över 1000 individuella regressioner och har lett 70 utbildningskurser. Han har medverkat i fem TV-program om reinkarnation och regression i Schweiz, Tyskland och Österrike.