Kätterska tankar om regressioner samt några övertygande fall

Jan Erik Sigdell

Jag vill här först skriva några kätterska tankar om Sven Magnussons artikel “Fantasi, inte reinkarnationsminnen” i Sökaren 1/90 (sid. 4-7) och sedan beskriva övertygande fall som man har skildrat i en australisk TV-film.

Nils-Olof Jacobsons experiment

Försöksledaren skrev alltså själv: “Det synes mig sannolikt...” Att försöka få detta “sannolika” att se ut som bevis är väl knappast rättvist. Varför skulle det vara omöjligt att försökspersonen fyllde i där inte minnet räckte till, eller att hon omedvetet drog paralleller, associerade eller blandade ihop. Enligt regressionsförsök där vi tar reinkarnationens möjlighet på allvar – som hypotes – skulle de flesta av oss idag känna några själar som vi redan har haft att göra med i andra liv. Kanske har vi nu träffats på nytt därför att något inte är avslutat mellan oss – det rör sig ofta om försoning eller förlåtelse. Offer och gärningsmän kanske finner varandra igen, men också själar som varit tillsammans i vänskap och kärlek. Kunde inte – bara som en möjlighet! – ett eller annat namn härlett ur hennes nuvarande liv ha blivit så, därför att hon omedvetet kände igen samma själ som då, men i en ny kropp? Och om – rimligtvis – sådant måste tas i betraktande som möjligt (hur dåligt det än må passa in i ens världsbild), hur står det då till med bevisvärdet? Ser det då inte snarare ut som en strävan att bekräfta en förutfattad mening? Varken det ena eller det andra kan strikt bevisas och tron – både för och emot! – har sin oundvikliga plats.

Att vilja upphöja indicier till “bevis” är knappast rättvist. Men visst finns det övertygande fall – jag skall återkomma till några nya sådana. Allt kan dock nedvärderas för den som så vill.

Ian Stevenson

Även Stevensons mening är hans per sonliga. Namnangivelsen “Versailles” i hans exempel är ju ett motindicium, men är den också ett motbevis? Varför skulle inte försökspersonen ha kunnat ta till namnet genom association med vad han vet idag? Eller varför skulle inte redan då någon verksamhet ha funnits i Versailles utan att det var regeringscentrum? Eller kanske det ändå inte var under korstågstiden, trots allt? Man kan faktiskt förväxla de många medeltida perioderna, framför allt genom sammanblandning med dagens skolkunskap. Man visste ju inte då hur perioden kallas idag! Årtal kan också blandas ihop eller siffror kastas om. Vissa frågor torde faktiskt kunna provocera associationer.

I samma anda som tendentiös bortförklaring av regressionsupplevelser kunde man mot referatet av Stevensons' arbete (Sökaren 1/90, sid. 8-9) – om man vill! – invända, att barnen kunde ha fått informationerna på utomsinnlig väg eller omedvetet från de dödas själar, ja kanske att de rent av hade blivit besatta av dem. Kan man i samtliga fall fullständigt utesluta att de aldrig kan ha hört någon berättelse om de personer de sade sig ha varit, även om det är osannolikt? Gör man sig mödan, kan man säkert även här “motbevisa” en hel del. Men här är det ju förstås fråga om en auktoritet...

Varför får det vara sant bara på det ena sättet, men inte på det andra?

Fakta upplevs som oväsentliga

Vid regressioner försöker vi naturligtvis pröva uppgifter som inte passar ihop. Vi frågar på nytt längre fram, vi frågar “hjälparen” (se min artikel i Sökaren 1/90), vi söker verifikationer och omprövningar. Vi kan t. o. m. gillra vissa fällor för en möjlig fantasi (men det är sällan som någon fastnar i dem). Dessa saker rättar då ofta till sig och sammanhangen klarnar.

Två exempel. En dam såg sig, i första scenen, åka bil i 1800-talets början. Längre fram gick vi tillbaka till den scenen. Då satt hon i hästskjuts. Vi utlämnar inte felaktiga detaljer åt vår skadeglädje, utan ger det omedvetna jaget en rättvis chans. En annan kvinna reste från England till Österrike på 1700-talet: “Hur?” – “Med tåg.” Senare, hos “hjälparen”: “Det där med tåget kan ju inte stämma. Bed din hjälpare förklara.” Det var med hästdroska, men hon ville inte gå in på den besvärliga färden, utan projicerade in något som gjorde resan lättare. Att sådant som är naturligt för oss idag projiceras in i scenen är inte helt ovanligt. Det bör betraktas som metodiskt fel om sådana möjligheter inte beaktas och .chans att rätta till inte ges.

Själen tycks uppleva fakta som oviktiga. För den spelar det uppenbarligen mindre roll när och var något hände än hur och varför det upplevdes. Frågor efter detaljer upptas ofta som frågor om oväsentligheter. Detsamma gäller ju vid förträngda barndomstraumata. Alla frågor efter datum och exakt klockslag, efter precis var personen som barn ramlade i vattnet och hur djupt han sjönk, är ju helt irrelevanta när det gäller att hjälpa klienten att övervinna sin rädsla för havet. Det enda som är viktigt är vad han upplevde och vad han därvid kände, vad som försiggick inom honom och att han lever ut detta i regressionen.

Vårt intellekt är däremot faktagirigt. Ibland gläder det sig särskilt åt felaktiga detaljer – “Skönt, då behöver jag ändå inte tro på det!” Intellektet – “ögonen” i rävens hemlighet (Sökaren 1/90 sid. 39) – är också det största hindret mot djupare inre upplevelser och binder oss till det materiella. Sådana upplevelser kan bara nås när intellektet kan skjutas åt sidan.

Men vi skall ju vara så vetenskapliga – och ser inte skogen för bara träd. Vi glömmer att vi har med människor att göra, människor med mänskliga svagheter, men som har problem – som de söker hjälp med. Kan regressionen ge sådan hjälp, är detta väsentligare än alla historiska detaljer.

Jane Evans och en viss strategi

Också i fallet Evans omdöps indicier till “bevis”. Det faktum att hon kunde ha fått informationer ur förefintliga källor får “bevisa” att det måste ha varit så. En till synes oövervinnerlig strategi träder fram:

·    Antingen finns inga informationer om den upplevda personen. Då “måste” det vara fantasi...

·    Eller sådana uppgifter finns tillgängliga idag. Då “måste” försökspersonen ha haft tillgång till dessa källor...

För reinkarnationen får ju inte vara sann. Den hotar nämligen en etablerad världsbild. Eller den får bara lov att framträda som möjlighet i sällsynta fall, så att vi kan fortsätta att tro att åtminstone de flesta av oss inte behöver komma tillbaka. Bara några enstaka fall – nå, det kan ju gå an. Då behöver vi kanske ändå inte känna oss så obehagligt ansvariga för våra handlingar...

Visst finns det falska mynt och visst vet vi hur de kan förfalskas. En sådan strategi vill få det att se ut som om därför alla mynt vore falska. Detta liknar den skicklige advokatens strävan att få den oskyldige dömd, antingen för att stärka sitt eget rykte som advokat eller för att han inte tycker om den anklagade. Han ignorerar eller nedvärderar systematiskt de vittnen som inte tjänar hans syfte. (T. ex. Helen Wambach.) Han utnyttjar alla felaktiga detaljer och motsägelser till sin fördel. Vad vi många gånger har sett i TV har också otaliga gånger varit verklighet. Med skicklig argumentation manipuleras en hel jury... eller en läsekrets.

Helen Wambachs bok “Reliving past lives” (Bantam, New York) är en enastående statistisk studie. Läsaren må ta del av den och bilda sig en egen uppfattning.

Regression och problemlösning

Vad säger då Magnusson om följande exempel ur min egen erfarenhet. En man som under ett tiotal år lidit av nästan daglig migrän upplevde hur han blev hängd för över 100 år sedan samt hur han fick sin skalle krossad i ett medeltida krig. Efter regressionen har han nästan aldrig mera haft huvudvärk! Vad är här väsentligt! Hans bot eller exaktheten i detaljer? Och om det bara vore fantasi: hur kunde den då leda till en så drastisk befrielse?

Eller kvinnan som trots alla tänkbara försök inte blev med barn. Ingen av de tre konsulterade gynekologerna kunde hjälpa henne. Hon upplevde sig som mor i medeltidens Frankrike och trodde sig vara skuld till barnens förskräckliga död. Hon fick nu klart för sig att hon inte var det. Det låg utanför hennes möjlighet att kunna ha hindrat det som hade skett. Tre veckor senare var hon gravid. Hon har nu redan två barn, nästan till läkarnas bestörtning. Är det inte en rimlig hypotes att hon verkligen var den franska modem och först omedvetet vägrade att ta på sig ansvaret som mor igen idag, trots att hennes medvetna jag ville. Sådana motsägelser mellan det medvetna och det omedvetna jaget är f. ö. inte sällan orsaker till våra problem. När hon kunde släppa skuldkänslorna, släppte också den psykosomatiska blockaden.

För allt detta räckte en regression som tog ca 3 timmar. Är det verkligen trovärdigt att ren fantasi eller någon form av symboldrama kunde ha lett till en radikal och nästan “plötslig” befrielse?

Fakta av dessa slag förbigås vanligen vid bedömning av regressionsupplevelser. Man håller sig hellre till rent experimentella regressioner där problemlösning inte är målet och där det kan vara särskilt givande att rota efter fel som kan vändas mot hypotesen och mot det som kanske visade sig stämma. Eller man gör försöket i den andan från början.

Ett av mina nyaste exempel är en kvinna med ständiga smärtor i svanskotorna. I upplevelsen föddes hon till vad som upplevdes som ett tidigare liv efter ett misslyckat abortförsök. Barnet blev genast ihjälslaget och det dödande slaget träffade den kroppsdelen. Med krossat bäcken dog hon kvalfullt. Efter regression har hon aldrig mera haft dessa smärtor. En 35-årig kvinna avvisade till den grad sin kvinnliga roll och kropp, att hon sedan 16 år inte längre menstruerade. Sex gav henne panikkänslor. Återupplevelsen av en fullständigt förträngd incestuös våldtäkt i barndomen var första steget till befrielse – menstruationen kom tillbaka! Resten klarades upp helt med scener ur (hypotetiska) tidigare liv. Hon är nu en helt ny och glad människa med sunt intresse och normala behov på det sexuella området. Här accepterar traditionellt tänkande förstås genast regressionen till barndomstraumat, men varför skulle det då vid resten plötsligt ha slagit om till bara fantasi? Var finns logiken i sådan bedömning?

Det är hemska saker som jag här har berättat. De är förstås bara de traumatiska upplevelserna som orsakar själsliga “ärr” och leder till problem. Minnen av sköna händelser gör oss ju inga svårigheter. Just det hemska måste undanröjas ur själen och levas ut. Inte undertryckas utan släppas loss. Utgår vi från problem, är det därför nästan självklart att hemska scener dyker upp. Det som är förträngt och undanstökat i en mörk vrå av vårt omedvetna jag, för att vi skall slippa se det, har en märklig makt över våra reaktioner och känslor. Tar vid mod till oss att ta fram det, se på det och leva ut de förträngda känslorna, kan befrielsen bli fullständig.

Själv har jag knappast sökt indicier för “mina” regressionsfall, annat än att befrielseeffekten i sig själv redan är ett indicium. Det väsentliga är ju att hjälpa. Också det misslyckas ibland, men lyckas ofta nog för att vara den väsentliga tillfredsställelsen med arbetet. Just misslyckandena kunde förresten också tas fram som “motbevis”, om man bara förtiger de många fall där målet nåddes. Och i de senare många fallen: vad spelar där all intellektuell faktaexercis för roll? Det väsentliga är ju redan uppnått! Resten blir mera som en strid om kejsarens skägg och hjälper på intet vis klienten.

Fyra australiska fall

Som avslutning vill jag nu kort beskriva fyra prövade fall från Australien. En TV-film gjordes om dem och har även sänts i holländsk TV (jag har en inspelning). Schweizisk TV har blankt avvisat en petition med många underskrifter om att visa en “sådan” film. Kunde man få svensk TV till en mera balanserad reaktion? Filmen heter “Reincarnation” och gjordes 1985 av Soundsense Films i Sydney.

Man visar hypnotiska regressioner med fyra australiska kvinnor, utförda av Peter Ramster. Därefter reste man till de orter i Europa där de sade sig ha levat. De har inte ens varit i landet i det här livet. En talade ibland och förstod alltid frågor på franska, fast hon inte kan språket idag. Hos en annan märks tydlig skotsk accent, påfallande annorlunda än hennes nuvarande australiska, när hon skildrar sitt liv som manlig läkare och professor i Aberdeen. Alla upplevde först en okontrollerbar emotionell chock när de kom till det ställe där de hade levat i det andra livet.

Den franska adelsdamen hittade i sin nuvarande inkarnation ruinen av det slott där hon hade dött, instängd i ett tom. Hon fick med sina minnen ur regressionen vägleda gruppen och detta ledde rakt på ruinen. Tornet fanns kvar.

Den skotska läkarens beskrivning av hur universitetet såg ut då visade sig stämma exakt med gamla ritningar, fastän det idag är grundligt ombyggt. Dessa ritningar finns med säkerhet inte tillgängliga i Australien, utan endast i universitetets arkiv. Där har de legat oanvända, för ingen utomstående har visat intresse för dem tidigare.. Hans namn hittades i gamla register.

En resolut australisk dam, som levde i Wales på 1700-talet, kunde heller inte hålla chockeffekten tillbaka. Hon sade sig ha levt i “Blauton” (svenskfonetisk stavelse), vilket enligt konsulterad språkexpert just är hur folk då torde ha kallat och uttalat Hornblotton (ortens nuvarande namn). Hon förbryllade genom att i regressionen använda ordet “tallet”, som ingen förstod. Efter mycket letande fann man faktiskt ordet i en ordbok över medeltida engelska. Det betyder “Ioft” och saken var ytterst övertygande för den först skeptiska språkexperten. Hon hade också gjort en skiss av en sten på sitt dåvarande golv, som hade ett påfallande mönster. Huset är idag ett hönsstall. Efter att ha rensat bort hönslorten, fann man faktiskt stenen – och mönstret stämde! Också här hittade man nämnda personnamn i gamla register.

En fjärde dam i försöksgruppen upp levde hur hon som judisk flicka i Düsseldorf blev tagen till ett koncentrationsläger. Hon tycks till sist ha blivit vansinnig av all horror och dog den gången i ett förvirrat sinnestillstånd. Man gick inte in på för många detaljer, för att skona henne. I Düsseldorf visade sig allt vara ombyggt. Staden blev ju till stor del jämnad med marken och – ser nu helt annorlunda ut. Trots att sökandet därför var svårt, fann man även här till sist övertygande överensstämmelser. Tilltalad på tyska i regressionen (som hon idag inte kan), blev hon skrämd och reagerade med några få ord på ett språk, som med detta knappa yttrande inte kan identifieras. Det är i varje fall inte högtyska, men kan enligt min mening vara plattyska eller en annan nordtysk dialekt, eller kanske jiddisch. På grund av hennes starka reaktion stoppades språkförsöken, som i den franska adelsdamens fall var mycket övertygande. Jag utlånar gärna videokassetten till Sven Magnusson för att kommentera denna imponerande skildring. Alla jag känner har upplevt den som synnerligen övertygande.

Märk väl att jag inte använder ordet “bevis”. Det finns nämligen inga absoluta bevis i detta sammanhang. Att tala om annat än indicier kan inte betraktas som seriöst när det rör sig om reinkarnation. Begreppet “bevis” förutsätter nämligen, att samtliga möjliga alternativa förklaringar kan uteslutas till 100% – och detta är enligt min mening aldrig möjligt, vare sig argumentationen förs för eller emot reinkarnationshypotesen.