Universums mysterium har lockat tänkare genom årtusenden. Mystiker och vetenskapsmän har olika syn på hur världsalltet tillkom och hur det fungerar idag. Satt Buddha inne med svaret?

Universums gåta förklarad?

Omkring oss finns universum. Vi är själva, var och en av oss, en del av universum. Utanför oss finns oändligheten, fylld av underbara ting, men kanske också skrämmande. Allt är stort, otroligt komplicerat och svårbegripligt. Sökaren har frågat och fatt svar av några intressanta personer.

Sammanställning: Sven Magnusson

[Utdrag ur sammanställningen, som har bidrag av många personer. Här är endast mitt bidrag. Hela artikeln omfattar alla sidorna 3-7.]

Döden har en mening

Jan Erik Sigdell har en licentiat i medicinsk teknik från Chalmers. Han arbetar som industrikonsult för dialysteknik, men har sedan 1980 alltmer övergått till att arbeta som reinkarnationsterapeut, vilket numera är hans huvudsakliga verksamhet. Han har gjort över tvåtusen regressioner till tidigare liv och har hållit mer än hundra kurser. Han är bosatt i Basel, Schweiz.

Sigdell ställer frågor: “Om människans existens upphör med kroppens död, vilken mening har hennes liv då? Vore då inte en renodlad egoism den bästa livsstilen? Men vill vi ha en sådan värld?” Och han fortsätter:

– Om livet går vidare efter döden, då måste det väl finnas en själ, ett immateriellt jag, som upplevs som lika verkligt, kanske verkligare, än det till kroppen knutna jaget? Vi kan inte mäta själen, inte konstatera dess existens med mätinstrument, men har det någon avgörande betydelse? undrar han.

Kristendomen tror ju att det finns en själ och att själen döms efter ett jordeliv. Men Sigdell frågar:

– Hur många förverkligar Jesu kärlekslära i ett liv? Inte många. Skulle då majoriteten vara förlorad? Och kan en kärleksfull Gud skapa ett evigt helvete? Är det en rimlig tanke? Är det inte rimligare att han låter oss gå i skolan (livets skola) tills vi klarar våra uppgifter? Vilket innebär den största kärleken: att låta några få människor uppleva himlens eviga salighet och det stora flertalet trängas i ett ohyggligt helvete, eller att ge alla en ny chans i livets skola tills alla ’förlorade söner och döttrar' har återvänt hem?

Men kristendomen har en lära om nåd. Vi blir frälsta, åtminstone en del av oss, inte på grund av förtjänst, utan på grund av Guds nåd.

– Men kan nåd frita oss från ansvar? Vore det rättvist att slippa så billigt undan, utan att försonas och gottgöra? Hur många gottgör vad de förbrutit i det här livet? Skulle inte ett nytt liv, en ny inkarnation, ge oss tillfälle till just de goda handlingar som vi försummat tidigare? Ar alltså reinkarnation en form av nåd – under ansvar?

Är skärselden den smärtsamma insikten efter döden om hur mycket vi gjort fel och om allt vi måste göra gott igen? Motsäger skärseldstanken reinkarnationsläran? Eller passar den in som erfarenhet mellan inkarnationerna? Om själen finns, vore det då konstigt om den går in i en ny kropp? En gång i en kropp, det vet vi – men varför inte flera gånger? Är reinkarnation en form av uppståndelse, men i form av steg som i en trappa fram till den slutgiltiga uppståndelsen?

Jan Erik Sigdell ställer alltså frågor. Och han slutar med kommentaren:

– Vilken lära ger mest hopp och tröst? Är det den om en möjlig evig fördömelse – eller den om nåden att ständigt få börja om tills du kan din läxa?

Jan Erik Sigdell tycker att reinkarnationsläran är så hoppingivande att den bör vara sann…