Barnet i mammas mage

Kan orsaken till livsproblem ligga i själens upplevelser på fosterstadiet? Ja, svarar Jan Erik Sigdell, svensk regressionsterapeut, bosatt i Schweiz. Han har gjort mer än 2000 regressioner och anser att han har ett rent empiriskt material, som bör vara av stort intresse för vetenskapen.

Text: Jan Erik Sigdell

[Tyvärr blev artikeln en starkt förkortad version av manuskriptet, varigenom en del gick förlorat.]

Jag arbetar med regressioner i terapeutiskt syfte. Följande framställning bygger på vad mina klienter har berättat.

En regression innebär att man går in i sina inre bilder med målsättningen att gå tillbaka i tiden. Man kan hamna i barndomen eller i något som vi kan uppfatta som en tidigare inkarnation, men man kan också hamna i tiden i mammas mage. Den teknik enligt Bryan Jameison, som jag använder, begagnar sig inte av hypnos utan liknar så kallade dagdrömstekniker. Avslappning är önskvärd men inte nödvändig, och suggestioner undviks.

Kritiker anser att det är fråga om fantasier. Men klienten upplever det som verkligt och har känsloupplevelser som man inte har vid fantasier. För min del är jag övertygad om att reinkarnation är en verklighet och arbetar utifrån hypotesen att det vid regressioner kan vara fråga orn tidigare liv, dock medveten om att detta inte strikt vetenskapligt kan bevisas (ej heller motbevisas). En del indicier talar för reinkarnationshypotesen.

Likartade minnen

Jag har i tolv års tid utfört över 2000 regressioner. I nära hälften av fallen har vi gått igenom själens tillvaro inne i moderlivet före födelsen. Det är därvid påfallande att samma slags upplevelser återkommer hos olika regredierade personer. De flesta klienterna vet inte i förväg vad andra som gått tillbaka till fosterstadiet har upplevt. Anda upplever de existensfasen i livmodern på mycket likartade sätt.

När alltså ett tusental upplevelser under regression ger en klar och återkommande bild, då måste man se det som en möjlighet att bilden är en sann beskrivning av verkligheten.

Den möjligheten framstår som stor, när man inser att det rör sig om upplevelser som ibland kan kontrolleras. Upplevaren kan ju faktiskt fråga sin mor, om hon ännu lever. Åtskilliga av mina klienter har på det sättet fått sina upplevelser av vad som hände medan de låg i mammas mage bekräftade. Några fick från sin mor en reaktion som: “Men hur kan du veta det? Det har jag ju aldrig berättat för någon!”

Fostret har traumatiska upplevelser

Det finns i dag ganska många terapeuter som gör regressioner till hypotetiska tidigare liv. Avsikten är att i upplevelser under tidigare liv finna orsaker till problem i det nuvarande livet.

Inte sällan går man också igenom tiden som foster inne i moderlivet. Och det är inte ovanligt att man där påträffar det första traumat, vilket fått verkningar på livet i vuxen ålder.

Vi betraktar vanligen barnet i mammas mage som ett outvecklat foster utan förstånd, vilket inte skulle kunna ta intryck av vad som händer i dess omgivning. Men många som genomgått regressioner har själva upplevt att de som foster haft erfarenheter som satt sin prägel på dem senare i livet. Det är inte den lilla kroppen som upplever, utan själen, som knutits till kroppen. Kroppen är bara ett säte och verktyg för själen, och barnets själ kan vara mycket äldre än moderns. Barnet i moderlivet är denna själ, och inte den outvecklade kroppen. Själen uppfattar allt – även föräldrarnas tankar och känslor – och förstår i många avseenden det som sker bättre än föräldrarna.

Om vi i regressionen går tillbaka till det ögonblick då själen just har trätt in i moderlivet, visar det sig inte sällan, i upplevelsen, att inträdandet skedde redan innan modern visste att hon var med barn. Visserligen är kanske själen ännu bara delvis förbunden med fostret – förbindelsen blir fastare, som grovt medelvärde, i andra månaden – men den är helt inuti moderns aura. Det tycks faktiskt vara alldeles omöjligt att hemlighålla något för denna själ, som håller på att ta säte i en kropp. Genom förbindelsen med moderns aura “hör” den samtliga mors tankar och märker de allra hemligaste känslor hon har.

Föräldrarnas reaktion viktig

Nästa steg i regressionen blir att gå till den tidpunkt när modern får klart för sig att hon väntar barn. Hur reagerar hon? Med glädje, eller inte?

Många av oss har – menar jag – i moderlivet upplevt sitt första trauma här i livet. Att inte vara välkommen kan sätta själsliga spår för hela livet. Också faderns reaktion, när han får kännedom om havandeskapet, är viktig.

För en tid sedan upplevde en kvinna, som jag hade under regressionsbehandling, fosterfasen i sin utveckling. Hon hade en stark tendens att vilja märkas så litet som möjligt, och hon drog rentav kroppsligt ihop sig för att inte synas, när hon var bland andra människor. Under regressionen upplevde kvinnan att hennes mor, när hon upptäckte att hon var med barn, blev mycket arg. Barnet gjorde då allt för att modem så långt som möjligt inte skulle känna av sitt barn. Det gjorde sig så litet som möjligt. Detta inövade mönster fortsatte i vuxen ålder, men försvann efter regressionen.

En annan av mina klienter hatade sin mor utan att vilja det, en för henne själv oförklarlig känsla. Under regressionen upplevde hon hur hennes mor försökte göra en illegal abort som misslyckades. Det var för själen i fostret en upplevelse full av kroppslig och själslig smärta, och den blev orsak till hatet. Efter regressionsbehandlingen kunde kvinnan släppa hatet till sin mor och försonas med henne i sina känslor.

En klient upplevde under regressionen en verklig abort. Hon är i dag en kvinna, men var först ett manligt foster hos samma mor. Det talades om abort, och själen i fostret kände rädsla. Själen upplevde det som skrämmande när en ansökan om abort fylldes i hos en läkare. Ansökan beviljades, och klienten beskrev sedan utförligt aborten på kliniken. Själen gick ur fostret, medan detta ännu var i livmodern, och hon skildrade i vrede hur fostret drogs ut och kastades i en hink. Själen stannade sedan i närheten tills modern väntade barn på nytt, tre år senare. Den kunde då gå in igen, denna gång i ett kvinnligt foster.

Problemet med hennes förhållande till modern som vuxen var en stark misstro, som var oförklarlig för henne. Vi upptäckte under regressionen att denna misstro uppkom, när själen kommit in i den nya kroppen. Skulle hon bli född den har gången, eller aborterad igen? Under regressionen fick hon förståelse för föräldrarnas ekonomiska problem och kunde förlåta sin mor. Misstron försvann.

Själen visste

Ett annat trauma som kan förekomma på fosterstadiet är upplevelsen att föräldrarna hellre velat ha en son än en dotter. Medvetandet om detta under nio månader och ännu mera upplevelsen av föräldrarnas besvikelse vid födelsen sätter spår i själen.

En kvinna som gjort abort har ofta skuldkänslor. Under regression strävar jag efter att hon skall uppnå befrielse från dessa känslor. Skuldkänslor hjälper ingen, inte kvinnan själv och allra minst barnets själ. Det visar sig gång på gång att själen före sitt inträde i moderlivet visste att den ganska säkert skulle bli aborterad. Också detta är en karma som själen valt som erfarenhet. Det finns, tror jag, inga tillfälligheter, men det finns alltid valfrihet och möjlighet att till slut göra något på ett bättre sätt.

Hur är det då med barn som dör redan i moderlivet – där alltså livet slutar med missfall – och med dödfödda barn? Även dessa öden tror jag beror på karma, barnets och föräldrarnas. Ett liv måste inte vara långt för att fylla sin uppgift. När ett barn dör, även om det sker redan i moderlivet, har detta en orsak. Själen har avslutat sin aktuella erfarenhet och är fri igen. Det är bara föräldrarna som upplever det som sorgligt. Själen upplever sig som befriad, men kan också känna medkänsla med föräldrarna. Vid missfall, och när ett litet barn dör, händer det ibland att barnet föds hos samma föräldrar några år senare.

När ett barn är oönskat, känns det inte bra för det att vara i sin mammas mage. Det vill inte vara där, och själen försöker ibland att komma därifrån. Upplevs något sådant i en regression, har det förstås inte lyckats, för personen blev ju född. Men kan det vara så, att det faktiskt lyckas ibland? Kanske kan en del missfall bero på detta.

Det oönskade barnet har vanligen blandade känslor inför födelsen. Det känns inte bra inne i moderlivet, men det finns också rädsla för det som väntar utanför. Barnet vill bort från moderlivet och ändå inte födas. Det barn som blir älskat redan före födelsen, vill ofta helst stanna kvar inne i dess trygghet i livmodern och av den orsaken inte gärna födas. Men det kan också glädja sig åt att få möta föräldrarna så att säga utifrån, så att det också gärna vill komma ut. En del förlossningar kan vara svåra därför att barnet värjer sig – av det ena eller det andra skälet. Det förekommer också att modern mer eller mindre omedvetet värjer sig mot att föda ett barn som hon inte vill ha och därigenom själv komplicerar förlossningen.

Själens eget val

Varför väljer då en själ att gå in i ett moderliv, om den bara kan vänta sig avvisande och smärta? Jag tror, på grundval av mina erfarenheter av regressionsterapi med ett par tusen klienter, så här: På egots plan vill själen inte, men på dess högre jags nivå vet den att den behöver den erfarenheten för sin vidareutveckling mot ljuset – kanske för att den själv har tagit emot en barnasjäl på ett avvisande sätt, kanske för att den själv har gjort abort eller kanske för att en gammal historia mellan själen och den blivande moderns eller faderns själ kräver en försoning. De kan i tidigare liv ha haft en relation som offer och gärningsman. Det är inte alls ovanligt att våra offer i tidigare liv är våra egna barn i dag! Som regressionsterapeuten Bryan Jameison har formulerat det: “Tar du en annan människas liv, måste du ge det tillbaka till henne.” Behovet av försoning finns då på båda sidorna. Även offret måste förlåta den andra själen för vad den gjorde. De båda själarna har då redan tidigare kommit överens om detta på deras högre jags nivå. Om sedan deras egon inte vill veta av någon försoning, kan negativa känslor uppstå redan under havandeskapet, och lyckas man inte försonas under livet tillsammans, måste dessa själar nog leva tillsammans i ännu ett liv...

Att man i det nuvarande livet träffar gamla “fiender” från tidigare liv verkar vara vanligt. När sådana själar till sist har försonats, kan de träffas igen i kärlek i kommande liv och är då också friare att åter vara tillsammans med själar som de redan tidigare har älskat.

Huvudmålet för själarnas utveckling är att i oinskränkt kärlek leva tillsammans som bröder och systrar i denna värld. Detta framträder ganska tydligt ur det erfarenhetsmaterial som har framgått ur mitt arbete.

Jan Erik Sigdell, bosatt i Basel, Schweiz, är teknologie licentiat i medicinsk teknik, specialist på dialysteknik.

Numera arbetar han mest med regressionsterapi.