Sökaren 6/1998,
sid. 15-17 S.M.
har i Sökaren 4/98 skrivit en recension av min informations- och lärobok i
reinkarnationsterapi [1]. Som väntat negativ, eftersom han är motståndare till reinkarnationsidén
och särskilt till regressioner, och kanske också till författaren... [kommentar:
se nedan, efter artikeln] Här står det naturligtvis var och en demokratiskt
fritt att ha sin egen åsikt. Reinkarnationsterapin fungerar ändå! Bokens ganska
omfattande diskussion av indicier och fakta – i sanningens namn också argument
mot reinkarnationen (som inte heller är bevis!) – förbigicks nästan helt, så
att den intresserade läsaren kan bilda sig en egen objektiv uppfattning bara
genom att läsa den. Däremot ägnades hälften av recensionen till ett tema som boken
bara snuddar vid: kyrkans påstående att reinkarnationstanken skulle sakna stöd
i Bibeln och hos de tidiga kristna, samt att Origenes skulle ha varit
motståndare till den. Jag har efter flera års forskning i gamla och nya
skrifter en avhandling om just detta tema färdig, som med tiden kommer ut i
bokform [2]. Här tar jag endast upp frågan om Origenes och vill senare gärna
bidra med helt nyframkomna fakta när det gäller reinkarnationen och Bibeln, som
fr.a. hänför sig till vad som egentligen står i den gammalgrekiska texten. Här
följer en starkt förkortad version av ett mera faktaspäckat kapitel i den nya
boken [2]. Av utrymmesskäl nöjer jag mig med referenser där den boken har
citat. Motsvarande skrifter finns i Sverige genom universitetsbiblioteken resp.
på Kungliga Biblioteket. Kanske kan detta bidrag öppna en värdefull debatt. En
styrka hos Sökaren tycks nämligen vara att motstridande åsikter ofta får komma
till tals, även de som strider mot redaktörens. DEN
LÄRDE ORIGENES Kyrkans
nuvarande form grundlades vid konciliet i Nicaea år 325. Därför skiljer man
ofta mellan pre- och postniceanska kyrkofäder. Origenes (185 - 253 el. 254) var
den främste av de förra och en av den tidens mest lärda personer. Hans minst
2000 skrifter har alla bränts, den större delen mot slutet av 500-talet. Kvar
finns bara några enstaka fragment av grekiska originaltexter, en del citat som
gavs av hans motståndare samt latinska översättningar. Den i detta sammanhang
viktigaste skriften är Peri Archon, som har översatts av Rufinus (ca.
345 - ca. 410). Några rester av Hieronymus’ (340 - 419 el. 420) översättning
till samma språk föreligger också, men knappast ett enda stycke originaltext. NYA
FYND AVSLÖJADE MANIPULERADE ÖVERSÄTTNINGAR Rufinus
medger själv öppet i sitt företal att han, liksom hans
föregångare Hieronymus,
har «tillrättalagt» texten enligt kyrkans dogma [3].
Förevändningen för hans
censur och ingrepp anges vara att den grekiska text som Rufinus hade
skulle ha
varit manipulerad av heretiker och illvilliga personer. Rufinus
säger sig
därför ha «återfört» texten till sitt
«ursprungliga tillstånd». Vi skall snart
se hur det ligger till med det... Helt klart är till en
början att varje
positivt uttalande av Origenes om reinkarnation – om sådana
fanns –
naturligtvis måste på detta vis ha
«tillrättalagts» av Rufinus. År 1941 fann man i Toura i norra Egypten
28 papyrusblad av Origenes' grekiska originalskrift om ett annat tema: hans kommentarer
till Romarbrevet. Även dessa har översatts av Rufinus. Nu kunde man för första
gången jämföra en sådan översättning med originalet, vilket blev synnerligen
avslöjande. Arbetet gjordes av den franske vetenskapsmannen Jean Scherrer [4].
Han visar att Rufinus har «Ett
personligt, djupgående och mångfaldigt ingrepp i texten ... har ägt rum ... den
är en blandning av autentiska origenistiska element, omarbetade origenistiska
element och icke-origenistiska element.» [4] LÄRDE
ORIGENES REINKARNATION? Origenes
blev redan på sin tid samt medan originaltexterna fortfarande fanns upprepade
gånger kritiserad för att ha lärt reinkarnation. Med de numera bevisligen
manipulerade texter som föreligger finns ingen grund kvar för att kunna
bestrida sådana påståenden, fastän kyrkan så gärna vill. Vad som i så hög grad
gäller Rufinus' version av kommentarerna till Romarbrevet gäller naturligtvis i
ungefär samma utsträckning för Peri Archon och de andra indirekta
Origenestexter som fortfarande finns kvar. Vi står inför liknande svårigheter när vi
med föreliggande texter vill pröva hypotesen om Origenes verkligen har lärt
reinkarnation. Men här visar sig bl.a. vissa luckor i texten vara till oväntad
hjälp! Vad man har tagit bort kommer oss till nytta... Förutom att några få
ställen i texten har undgått Rufinus' censur. Origenes skriver i Peri Archon att
vi är, så att säga, fallna änglar. Vi var alla med i den ursprungliga
skapelsen. Men en del av de väsen som fanns i den – nämligen vi – vände sig
bort från Gud och ville uppleva något annat än bara det som Guds harmoniska och
kärleksfulla ljusvärld hade att bjuda på. Därför försatte oss Gud i lägre
medvetandetillstånd på olika nivåer i en hierarki under Honom. De som föll till
näst lägsta nivån blev till själar som enligt Origenes som straff försattes i
människokroppar liksom i fängelser. På den nedersta nivån finns demoner och
onda andar. [3] VAD
KOMMER EFTER DÖDEN? Vad
händer då – allt fortfarande enligt Origenes – när en människa dör? Om hon var
god nog, får själen stiga upp till en högre nivå där den inte längre har en
fysisk kropp. Om hon var dålig nog faller hennes själ till nedersta nivån, till
demonernas. En del föredrar i det sistnämnda fallet att istället gå in i
djurkroppar. [3] Här lyser ett tredje alternativ med sin
ytterst påfallande frånvaro! Vad händer med själen när människan inte var god
nog att stiga uppåt och inte dålig nog att falla längst ned? Detta gäller ju
för de flesta av oss, men nämns inte i den text vi har till förfogande. Man vet
dock att Origenes på just det stället hade en omfattande avhandling om själen,
som helt saknas i de texter vi har kvar idag [3]. Där torde just den frågan ha
behandlats! För att kunna passa in i Origenes system kan väl svaret bara vara
ett: en sådan själ blir människa på nytt! Man må här försöka vika undan till
skärseldsbegreppet. Men det visar sig att Origenes' skärseldsbegrepp är ett
helt annat än kyrkans, som för första gången dök upp i dess dogma vid konciliet
i Lyon 1245. För Origenes är den s.k. skärselden bara skam, skuldkänslor och
ånger inom oss själva. Insikten om allt det orätta och onda vi har gjort – som
kommer efter döden, när man ser tillbaka på det kroppsliga liv man har lämnat –
bränner som en eld i själen. Hieronymus formulerar detta som en «samvetets
brand» Dess följder visar sig snarare i ett nytt liv, eftersom vårt öde i
jordelivet bestäms av våra dygder och missgärningar före födelsen. [3] Det
sistnämnda är faktiskt en form av karmabegrepp! Man har inom teologin ofta försökt att få
det till att se ut så, som om Origenes skulle ha menat en återfödelse i en ny
kropp som inte skulle äga rum i vår skapelse, utan i en ny tidsålder, efter en
ny skapelse i en framtida eon. Även om Rufinus' version på vissa stället också
ger detta intryck, finns uppenbarligen ingen som helst garanti för att Origenes
verkligen skrev så! Se ovan… Här får man snarare räkna med ytterligare fall av
Rufinus' «tillrättalägganden». KONCILIET
I KONSTANTINOPEL En
annan av kyrkans teser, som också har blivit grundligt ifrågasatt av teologins
egen historiska forskning, är den om kyrkans officiella fördömande av
preexistensläran – d.v.s. att själen skulle ha existerat före födelsen – vid
konciliet i Konstantinopel år 553. Ett fördömande av Origenes teser om detta
saknas i alla ännu idag existerande versioner av koncilshandlingarna, utom en
enda. Den hittades på slutet av 1700-talet i Wien. Ett extra blad innehöll
anatemata mot Origenes. Man antog då, och gärna, att dessa fördömelser skulle
ha uttalats av konciliet. Senare kyrkohistorisk forskning har visat
att med stor sannolikhet så inte var fallet. Den första undersökningen gjordes
av Diekamp i en doktorsavhandling år 1899 [5]. Sedan har andra kyrkohistoriker
ägnat sig åt denna fråga [6-8]. VAD
SOM VERKLIGEN HÄNDE Den
bild som avtecknade sig är följande. År 543, alltså 10 år tidigare, gav
kejsaren Justinianus i ett brev till partriarken Menas i Konstantinopel
uppdraget att kalla till ett sammanträde vid en sorts lokal och ständig synod,
synodos endemousa, för att formulera ett antal fördömelser av origenistiska
teser. Justinianus ger själv ett antal sådana fördömelser i brevet och vid
sammanträdet, som ägde rum samma år, formulerades en liknande sats av
fördömelser. Den senare överensstämmer med texten som hittades i Wien. Flera år senare uppstod idén att kalla
till ett koncilium för att fördöma tre för länge sedan avlidna biskopar som
kättare för texter som de hade skrivit. Ingen av dem hade något med Origenes'
läror att göra och det bröt f.ö. mot koncilietraditionen att fördöma en person
efter hans död. Påven Vigilius var emot detta och hämtades då av kejsarens
soldater med våld från Rom. Han sökte tillflykt i en kyrka i Konstantinopel,
blev åter tillfångatagen och fick ett luxuriöst fängelse i kejsarpalatset. Men han
kunde fly och efter en del brev i ytterst grova toner lovade till slut kejsaren
att lämna honom i fred om han bara kom tillbaka. Nu ville man öppna konciliet
553. PÅVEN
VILLE INTE Men
påven kom inte till öppningssessionen. Medan man väntade, tog kejsaren fram de
10 år gamla fördömelserna av Origenes, förmodligen på ett nyskrivet blad med
samma innehåll, och krävde biskoparnas underskrifter. Eftersom det var livsfarligt
att stå emot kejsaren, torde de flesta ha skrivit dit sina namn utan
övertygelse. Konciliet öppnades inte eftersom påven hade uteblivit. Man träffades senare igen och påven kom
inte nu heller. Nu förklarade kejsaren konciliet som öppnat utan påven, vilket
också strider mot koncilietraditionen. Vid näst sista sammanträdet ströks
påvens namn ur diptykerna, vilket innebär att han blev avsatt. Den gamle mannen
dömdes till trälarbete och fick släpa sten i en gruva i ett halvår, tills han
gav med sig och i efterhand skriftligen tillstyrkte konciliebeslutet. Men han
nämnde inte ett ord om Origenes och hans läror [6]. Han visste förmodligen inte
vad som hade hänt strax före konciliets öppnande. Fördömelserna är alltså inte ett
konciliebeslut och ingen påve har ex cathedra fördömt Origenes och hans
läror. Den kristne har aldrig officiellt förbjudits att tro på preexistens och
inte heller reinkarnation... DEN
FÖRSTA FÖRDÖMELSEN AV ORIGENES Den
första fördömelsen på listan har en märklig
formulering: «Om någon företräder
själens fabulerade existens före födelsen samt den
monstruösa återupprättelse
som följer därav, så är han
fördömd.» För
«återupprättelse» använder den
grekiska texten ordet apokatastasis, som i teologin normalt syftar till
återupprättelsen av Guds skapelse i sin ursprungliga underbara ordning, varvid
alla själar återförenas med Gud. Men den kan man inte ha menat när man talade
om en «monstruös» (teratodi) återupprättelse! Vad menade man då? Kanske
återupprättelsen av en ny kropp för själen? Kanske reinkarnationen utan att
nämna den vid namn? Något som av dogmat verkligen uppfattas som «monstruöst»...
Häri ligger kanske ännu ett indicium för att Origenes faktiskt lärde
reinkarnationen. I varje fall lärde han den preexistens som fördömelsen i
första hand vänder sig emot. Referenser
Jan-Erik
Sigdell är tekn.lic. och arbetar som reinkarnationsterapeut. Han är bosatt i
Slovenien. Kommentar (tillfogad i denna websideversion) Sven
Magnusson beklagar i recensionen, att boken inte skulle innehålla några
övertygande fall, fastän jag har skrivit, att fallbeskrivningar hålls till ett
minimum. Detta beror på att vi har helt olika inriktningar… SM efterfrågar hela tiden bevis och
övertygande fall. Det gör inte jag. Boken är deklarerade som en informations-
och lärobok i reinkarnationsterapi och inte som en bok som skall försöka bevisa
regressionen. Detta vore ett helt annat tema. Han tycks ha missat detta. Varför efterfrågar jag inte bevis? Jo,
dels är det inte den frågan som gäller i boken, utan endast vad
reinkarnationsterapi är och hur den utförs seriöst. Dels lönar det sig inte,
som erfarenheten visar, att försöka övertyga tvivlare och motståndare, för de accepterar
inga bevis… det enda bevis som gäller för dem är ”bevis” på att reinkarnationen
inte finns och att reinkarnationsterapi därför vore nonsens. Att
reinkarnationsterapin har visat sig vara ett verksamt hjälpmedel för att lösa
personliga problem, intresserar dem inte. Bevis på att reinkarnationen inte finns
existerar inte. Bara argument ur kyrklig och skolvetenskaplig dogmatik som
klamrar sig fast vid en föreskriven världsbild. Det finns heller inga absoluta bevis på
att reinkarnationen existerar, men en lång rad indicier. Ett av dessa indicier
(och alltså inte bevis) är reinkarnationsterapins verksamhet. Även om man kan
bevisa, att den person som en klient upplever sig ha varit verkligen har
existerat, så kan detta aldrig bevisa, att klienten verkligen var den
personen – utan bara just det faktum att personen har existerat och ingenting
mera. Det verkar vara teoretiskt och logiskt omöjligt, att komma fram till ett
absolut bevis på reinkarnationens existens. Man kan bara hänvisa till summan av
en växande mängd av indicier. Motståndare hänvisar till enstaka fall,
där det verkar trovärdigt, att upplevelsen var ett fall av kryptomnesi och inte
ett verkligt minne. Det är helt klart, att sådana fall förekommer. Men att på
grundvalen av några enstaka fall förklara det hela som ogiltigt strider
naturligtvis mot vetenskaplighet och logik och är ingenting annat än en ren
strategi från motståndarnas sida. Ett önsketänkande… Debatt
ORIGENES
och reinkarnationstanken
Av Jan Erik
Sigdell