Sökaren 4/1999, sid. 10-11

KAN FRI VILJA OCH REINKARNATION LÖSA TEODICÉ-PROBLEMET?

Av Jan Erik Sigdell

En del tror att vi har en själ, andra tror det inte. Det går inte att bevisa vare sig det ena eller det andra. Alltså finns en filosofiskt och logiskt berättigad motivering för att undersöka hur världen och verkligheten ser ut under hypotesen att vi har en själ.

Vad är då en själ? Det finns en rad teorier om själens struktur i olika metafysiska läror, som vi här kan lämna åt sidan. Här räcker följande definition: Själen är ett medvetet jag som överlever kroppen. Den är alltså det som är kvar av dig när din kropp inte längre fungerar och till och med när den inte längre existerar, den är någon form av energetisk struktur med minne och jagupplevelse utan en för oss iakttagbar fysisk gestalt, men som kan förnimma och agera i en immateriell dimension som vårt kroppsmedvetande inte kan uppfatta.

Det vore ju synnerligen högmodigt att påstå att en sådan dimension inte skulle kunna existera, bara för att våra sinnesorgan inte kan förnimma den! Alla religioner och metafysiska läror säger att vår värld är mycket mera än det materiella som vi kan se, höra, känna, smaka och lukta. Ingen har heller kunnat bevisa att det inte finns en verklighet därutöver.

Eftersom ingen kan bevisa själens icke-existens, kan vi mycket väl utgå från hypotesen att vi har en själ och att en verklighet finns som vi inte kan iaktta med kroppens sinnen, för att se vad detta leder till.

Om vi inte skulle ha en själ, är det väl ganska klart vilka konsekvenser vår världsbild skulle få. I en totalt materialistisk värd, vore det optimala sättet att leva att göra det så egoistiskt som möjligt. Att maximera min egen vinst, mitt eget ägande, min egen makt och min egen njutning, utan hänsyn till andra. Så som ju massor av människor faktiskt lever idag... För efter döden skulle jag inte längre existera och inte kunna ställas till svars. Inget skulle finnas kvar av mig som kunde krävas på räkningar och gottgörelse, eller som kunde ångra sig eller straffas. Inte heller något som kunde belönas och känna glädje över goda handlingar.

Den individuella existensen skulle vara helt utan betydelse. Det enda som möjligen skulle betyda något vore en helt allmän darwinistisk utveckling. Individen skulle reduceras till ett i sig betydelselöst kugghjul i maskineriet.

En sådan världsbild leder alltså i ordets verkliga bemärkelse åt helvete, för en sådan värld skulle ju faktiskt vara just det: ett helvete!

Men hur ser det då ut om vi skulle ha en själ? Ligger det då inte nära till hands att också anta att det finns en sorts översjäl, en skapare – alltså en Gud! – som vi inte kan förnimma med våra till enbart fem begränsade sinnesorgan? Men som vi kanske mycket väl kan förnimma i det själstillstånd vi når efter döden, där vi i så fall blir medvetna om varseblivningar vi inte känner till i vårt kroppsmedvetande.

Det kanske viktigaste skälet till att undersöka hur världen ser ut under den hypotesen är nog rättvisefrågan. Sett endast ur en materialistisk synvinkel, ser världen fruktansvärt orättvis ut. Och en orättvis värld är ju just ett helvete... Skulle det se annorlunda ut om vi hade en själ och världen hade en skapare?

Här uppstår det s.k. teodicé-problemet, som kanske i alla tider har sysselsatt teologer och filosofer. Detta problem kan formuleras på följande vis:

Postulat:           1. Gud är god

                        2. Gud är allsmäktig

Erfarenhet:      3. Världen är full av lidande

Hur kan detta gå ihop? Man har försökt olika vägar för att finna en lösning. En väg är antagandet att en av de tre punkterna ovan skulle vara fel. Detta leder till följande teodicéer:

1. Gud är inte god (han är indifferent el rentav ond, utan ansvar för sin skapelse). En sådan teodicé leder också i ordets verkliga bemärkelse åt helvete.

2. Gud är inte allsmäktig. Han skulle ha förlorat kontrollen över sin skapelse och kan nu inte hindra det elände som uppstod. Flera teologer lutar i dag åt den lösningen, eftersom den tycks vara den enda acceptabla för dem.

4.  Lidandet är inte så verkligt som det ut. Här har vi återigen olika tankeriktningar:

A. Lidande är illusion. Men säg det åt mannen på sträckbänken, åt juden i koncentrationslägret, åt Jesus på korset... Därmed är orimligheten redan klar.

B. Lidandet utvecklar själen. Detta edukativa argument kan inte helt bestridas, men lidandet kan också förbittra, väcka hat och vända till det onda! Som någon en gång uttryckte det: «Vad är det för en skola som tar livet av så många av sina elever?»

C. Lidandet kommer i en påstådd ny framtida skapelse (apokatástasis) att kompenseras mer än väl. Denna eskatologiska hypotes förefaller dock att vara ett synnerligen osäkert löfte med oklart stöd i Bibeln, snarare tillkommet för att rättfärdiga en dogm. Och en sådan utlovad gottgörelse kunde aldrig sudda ut det faktum att man dessförinnan faktiskt har lidit! Och vad skulle tillslut lidandet då ha för en mening?

Den andra vägen som man har försökt för att finna en lösning är att tillfoga ett fjärde postulat. Den vägen verkar mera lovande:

                    4. Människan har av Gud tillförsäkrats en fri vilja, som Gud därför respekterar.

Och om han inte skulle respektera också ett eventuellt val till att göra det onda, skulle ju viljan inte vara fri!

Men varför skulle vi välja något sådant? På grund av ovetande, kortsiktig egen vinst och kärlekslöshet! Den ignoranta själen skulle då senare själv få erfara vad den har gjort mot andra. Alltså straffas? Eller kanske är det helt enkelt fråga om en lektion och inte om straff? Om jag har förorsakat lidande för andra och själv inte vet hur det kändes för dem, är min erfarenhet ofullständig. Men får jag själv känna efter hur det kändes för mina offer, blir min erfarenhet kompletterad, och detta innebär också en lektion som förhoppningsvis leder till att jag aldrig igen förorsakar en sådan smärta. Inte straff, utan komplettering av min egen erfarenhet. Samtidigt en lärdom.

Vad skulle vi då lära oss av detta? Naturligtvis att inte förorsaka andra smärta, varken kroppslig eller själslig. Men också att den absoluta fria viljan, den hänsynslösa och skrupelfria egoistiska fria viljan som söker det bästa endast för en själv, är fel – eller den är i varje fall inte gratis, utan har sitt höga pris. Den är kortsiktig. Den enda fria vilja som fungerar i längden är den relativa fria viljan som söker det gemensamma bästa för alla som är inblandade. Den är långsiktig.

Nu kommer vi alltså fram till en sorts karma-begrepp. Karma är ett sanskritord bildat av roten kri, som i vidaste bemärkelse betyder handling. Varje handling vi gör återverkar på oss själva (även underlåtenhetshandlingar). Förr eller senare. Vi har fri vilja att välja hur vi handlar, men den fria viljan går inte så långt att vi sedan kan välja bort följderna av våra handlingar. De inbegrips automatiskt i valet: allt eller inget! Ett «halvdant» val, som bara plockar ut russinen i kakan men sorterar bort det bittra, är omöjligt. Praktiskt taget varje religion lär oss också det som i Nya Testamentet framstår som: Vad du än gör mot andra, kommer att göras mot dig. Jfr. Mat. 26:52, Luk. 6:31, Gal. 6:7, Uppb. 13:10.

Detta karma-begrepp skiljer sig från de som är vanliga i österländska religioner genom att det inte är absolut. Om själen ångrar sig, inser att den har gjort fel och vet att den aldrig kommer att göra något sådant igen, behövs inte längre erfarenheten på det egna skinnet. Den skulle ju då inte längre ha någon funktion att fylla. Häri finns en nåd som österländska religioner inte känner. Sådan erfarenhet behövs bara för motstridiga själar som inte vill inse, utan söker rättfärdigande för sina handlingar. Som ett tyskt talesätt säger: Den som inte vill förstå, han får känna på!

Men nu ser vi ju sällan i vår värld hur en förövare själv får erfara det onda han har gjort. Massor av skurkar dör en ganska fridfull död i välstånd. Hur kan det då stämma, vad Bibeln och andra religioner lär, att du kommer att på ditt eget skinn få erfara vad du har gjort mot andra?

Det kan ju då vanligen bara stämma efter döden! Hur då? I ett evigt helvete? Vad skulle det vara för nytta med det? Ett «straff» (kyrkan kallar det ju så) i ett helvete skulle ju bara ha någon nytta och mening om själen efter en viss tid kan släppas fri därifrån, botad och omvänd! Alltså kan ett sådant «straff» bara vara under den tid som behövs, och aldrig evigt! Om man nu vill kalla det skärseld eller ett tidsbegränsat helvetes-«straff» gör då knappast någon skillnad. Ett evigt helvetesstraff skulle för övrigt strida mot Guds kärlek och inte stå i någon rimlig relation till förbrytelsen, som under alla förhållanden måste ha sonats efter en ändlig tid. Annars är det ju bara fråga om hämnd! Hämnas Gud?

Eftersom världen nu ser ut som den gör, kunde ett tidsbegränsat «helvete» lika väl vara en ny inkarnation, för vilken en offerupplevelse är förprogrammerad som motsvarar den gärning man tidigare själv har gjort! Hur, för övrigt, skulle man annars kunna uppleva något motsvarande på sitt eget skinn, om man inte först hamnar i en ny kropp som har ett sådant skinn... (även om detta egentligen är ett talesätt, är ändå frågan i sig berättigad). Detta måste dock inte förleda oss till tanken att varje ny inkarnation skulle vara ett «helvete»!!

Inte heller får detta förleda oss till samma misstag som inte sällan görs i österländska religioner, där man inte gärna vill ingripa i en annans karma och därför ibland underlåter att hjälpa. Kanske t.o.m. med baktanken: «Han får vad han förtjänar.» En sådan kärlekslös underlåtenhetsgärning skapar eget karma! Den lidandes lektion kan bara fördjupas om han får erfara den kärlek han själv inte var i stånd att ge!

Om vi alltså skulle ha en själ som kan existera utan en fysisk kropp, så är det ju märkligt att den har en sådan kropp en gång. Det är ju då inte längre konstigt alls om den har en fysisk kropp en gång till! (Kyrkans dogma om att kropp och själ är oskiljaktiga saknar stöd i Bibeln och kar lätt visas vara en tendentiös och antagligen avsiktlig misstolkning av Aristoteles’ skrift om själen, som dogmat hänför detta, till. )

Nu har man i alla tider invänt att detta skulle vara meningslöst. Människan skulle ju i den nya inkarnationen inte längre veta vad hon får lida för! Och redan det att man (med mycket få påstådda undantag) inte minns ett föregående liv skulle tala mot reinkarnationstanken.

Detta var tidigare svårt att bestrida. Men idag vet vi bättre. En av de viktigaste psykologiska upptäckterna i vårt århundrade är det faktum att vi har ett omedvetet jag! Det är i så fall bara vårt medvetna och egobetonade jag som inte minns, men vårt omedvetna jag, och därmed vår själ, vet mycket väl varför vi måste genomgå vissa smärtsamma erfarenheter – och kanske till och med omedvetet söker dem! Den gamla invändningen gäller inte längre under denna nya insikt. Men den visste man inte på medeltiden.

Med det nya postulatet att vi har en fri vilja och inte kan undandra oss följderna av det vi gör med den (utom genom nåd), kompletterad med det reinkarnationsbegrepp som tydligen behövs för att ge rum för sådana följder, kommer vi fram till den väl hittills bästa och mest övertygande lösningen av teodicé-problemet. Det andra alternativet skulle ju innebära att ge upp och förklara världen som i grunden orättvis, vilket vore ett filosofiskt nederlag. Om vi inte hittar en ännu bättre lösning. Har någon ett bättre förslag?

Ett annat sätt är förstås att sopa detta under mattan och påstå att det här övergår människans förstånd, och att Guds vägar är outgrundliga. Så har dogmat i alla tider försökt undvika kritik och svåra frågor! Men det är ju inte en lösning av problemet... det är ett sätt att försöka dölja det...