En bortglömd skrift av Viktor Rydberg

om människans preexistens

Av Jan Erik Sigdell

Läran att själen har existerat innan den fötts med mänsklig kropp var vid Jesu tid vanlig i Palestina.

Det har Viktor Rydberg visat, anser Jan Erik Sigdell.

Viktor Rydberg (1828-1895) har skrivit en synnerligen läsvärd bok, Bibelns lära om Kristus (1862) som idag tycks vara bortglömd. Den visar tydligt att kyrkodogmats lära om Kristus och treenigheten i många avseenden inte överensstämmer med Nya testamentets innehåll. I ett intressant och omfattande appendix behandlar Rydberg frågan om människosjälens preexistens: Om människans föruttillvaro. Det är denna del av boken som jag här gärna vill ge en sammanfattning av. Arbetet har kommit ut i fem bearbetade upplagor och har tryckts på nytt några gånger till. Min utgåva är från 1923 (Bonniers) och omfattar 593 sidor, varav 103 behandlar preexistensfrågan.

En besk polemik uppstod mellan kyrkomän och Viktor Rydberg – som fick stöd av ett antal fritänkare – om denna kyrkokritiska skrift. Berörda frågor har idag minst lika stor aktualitet som då, och den värdefulla skriften, som gnistrar av lärdom, bör på nytt uppmärksammas. Den kan beställas i bibliotek och ibland hittas i antikvariat.

Viktor Rydberg visar först att läran om själens föruttillvaro – att själen har existerat innan den “gick ned i köttet” för att födas med en människokropp – vid Jesu tid var allmän tro i Palestina och kringliggande kulturer. Förespråkare för denna lära var de judisk-alexandrinska teologiska filosoferna och esséerna. Den senare judiska sekten stod de urkristna nära.

Rabbinska källor säger till exempel: “Före människans födelse är hennes ande iklädd en luftkropp, liknande hennes senare kropp” (Nidrash Neelam) och “innan andarna nedstiger i sinnevärlden bekläder de sig med en kropp av samma gestalt som anden skall erhålla i denna värld” (Jalkuth Chadash). Man lärde att i skapelsen finns en värld, kallad guph, där de ännu ofödda andarna uppehåller sig tills de “inträder i köttet.”

Rydberg kommer också in på reinkarnationstanken – först indirekt genom att på två ställen utan kommentar citera den judiske historieskrivaren Josefus. Denne ledde försvaret i norra Galileen under det judiska kriget och blev med 4 kamrater upptäckt av romarna. För att inte falla i deras våld ville de döda varandra. Josefus avhöll dem med orden: “Vet ni då inte att de rena andarna, som fogar sig den gudomliga skickelsen, fortlever, erhåller den skönaste plats i himlen och efter tidernas kretslopp åter nedsänds till att bebo skuldfria kroppar ...”

Sedan ägnar han ett kort avsnitt mera direkt åt “en annan äventyrlighet som härflöt ur den sinnliga uppfattningen om preexistensen”, nämligen att de dödas andar kunde återvända och “genom den naturliga avelsen eller på annat sätt ånyo beklädas med kroppar för att genomleva ett nytt jordeliv”.

Tron på en själens föruttillvaro fanns i Palestina före templets förstöring, vilket Josefus vittnar om. Fariséerna ansåg dessutom, att de stora profeternas andar skulle förkroppsligas på nytt vid den tid då Messias kommer, och då främst Elias, utsedd att bereda frälsarens ankomst och salva honom. “Tron på Elias’ andra ankomst i köttet betygas av en stor mängd ställen i den rabbinska litteraturen”, påpekar Rydberg. Härtill citerar han Lightfoot’s Horae Hebraicae et Talmudicae, David Kimchi och Debarim Rabba (utan att namnge de senares skrifter).

Detta innebär ytterligare en viktig och historiskt bekräftande aspekt på Jesu ord om att Elias redan hade återkommit, fastän människorna inte förstod det (jfr. min artikel i Sökaren 2/99 s. 18-19). Rydberg nämner också detta bibelställe, mera i förbigående, utan att gå närmare in på dess för dogmat högst kontroversiella men ordagranna innebörd, nämligen att Johannes döparen var en reinkarnation av Elias. Enligt den judiska läran hade man alltså konkret väntat sig att Elias faktiskt skulle reinkarnera för att bereda väg för Messias – och det var ju just det senare som Johannes döparen gjorde!

Det i Nya testamentet använda grekiska uttrycket katabole kosmou översätts med “världsskapelse” i alla bibelöversättningar. Dock betyder katabole ursprungligen “nedkastande, nedstörtande”, vilket antyder, att den kroppsliga världen är en sekundär värld som uppstod genom andarnas fall, just så som Origenes lärde. Rydberg nämner detta mera i förbigående, sannolikt därför att Origenes’ mera konkreta yttrande om detta torde ha avlägsnats ur hans skrifter (jfr. min artikel i Sökaren 6/98 s. 15-17). Ställets innebörd har dock räddats till eftervärlden av två av Origenes’ motståndare, som i sin kritik av honom säger: “Gud skapade nu den nuvarande världen och fjättrade själarna till kropparna ...” (Pseudo-Leontius) och “Gud skulle genom själarnas fall (...) ha varit tvungen att låta kroppsvärlden uppstå” (Theophilus av Alexandrien) (min kommentar till Rydbergs skrift, citat ur ref. 3 i nämnda artikel i Sökaren 6/98).

Härmed sammanhänger också läran om alltings återställelse (apokatastasis panton), eftersom denna äger rum när andarna återförs till sitt ursprungliga tillstånd, som de hade före sitt fall och sin människo-blivelse.

Rydberg citerar åtskilliga ställen i Bibeln som stöder dessa ting. Som särskilt pregnant betecknar han Hebr. 2:14: “Sedan alltså barnen (människorna, Guds barn) har med varandra tagit andel i kött och blod, blev också han (Jesus) på lika sätt därav delaktig.”

Paulus skilde ständigt mellan människans “kött” och hennes “ande”. Människans ande är ett himmelskt väsen som är i strid med hennes “kött” och fiende till “köttets retelser”. Anden är den “invärtes människan” (Rom. 7:22), “köttet” den “utvärtes”. “Köttet stundar emot anden, men anden emot köttet” (Gal. 5:17). Rydberg anser sådan tankegång orimlig om den inte utgår från att anden har sitt ursprung i himlen och endast kroppen sitt ursprung från jorden.

Detta framgår än mera av Paulus’ ord om att vår ande “förtyngd suckar” i kroppen och är iklädd kroppen, som den senare åter skall avkläda sig. Anden känner sig vara “borta från Herren” och längtar efter att vara “hemma hos honom” för att där “överklädas med sin himmelska boning”. Rydberg går med talrika citat och referenser mycket djupare in på dessa ting i Paulus skrifter än jag här har plats att återge och han får det att framstå som tämligen otvivelaktigt att Paulus som en självklarhet utgår från människans preexistens.

Rydberg citerar Origenes’ kommentar till Höga Visan, där denne skiljer mellan tre hypoteser om människoandens uppkomst:

1. anden uppstår samtidigt med kroppen och har samma ursprung som den (den traducianska hypotesen),

2. anden skapas separat, för att sedan genast förbindas med fostret – men av den orsaken, att fostret just har blivit till och då måste ha en ande för att kunna leva (den kreatianska hypotesen),

3. anden har existerat från begynnelsen och av en eller annan grund senare förenats med kroppen (preexistensläran, Origenes’ egen åsikt).

Tertullianus var den traducianska hypotesens egentliga grundläggare. Hans religiösa filosofi var en märklig materialism som förnekade allt som inte är kroppsligt. Han ansåg anden vara en del av kroppen och Gud själv bestå av en luftartad materia! Hans tänkande motsäger Nya testamentet och fann knappast anhängare i den kristna världen.

Den kreatianska hypotesen däremot kom på 500-talet att ingå i dogmat, fastän ej heller den kan finna stöd i Nya testamentet. Dess största svaghet är att den inte kan förklara “människo-andens försämring genom Adams syndafall”, eftersom en fullkomlig Gud inte torde skapa nya andar som är sämre än de tidigare!

Preexistenslärans företräden före de andra hypoteserna diskuteras sedan utförligt av Rydberg. Den förenar i sig vissa positiva aspekter som också finns i de andra hypoteserna, förklarar annars svårförklarliga ting i religion och Bibel och rimmar bäst med Nya testamentet. Till det senare citerar han ett större antal bibelställen.

En detalj, som inte direkt hör till det aktuella temat men som innebär en viss motsägelse i Rydbergs text, är, att han i diskussionen nämner två “irrlärare”, Simon Magus och Cerintus. Dessa tänkte sig mellan Gud och världen ett “oändligt svalg” som de fyllde med mellanväsen av olika ordningar – eoner eller änglar. De lärde ut åsikten, att Gud genom ett eller flera sådana mellanväsen har skapat världen. Rydberg nämner detta endast för att hänvisa till en lärotvist, av vilken spår finns i Paulus’ skrifter. Längre fram citerar han Paulus ord (Kol. 1:15 ff): “Vilken (Kristus) är den osynlige Gudens avbild ... ty i honom har allt skapats, i himlarna och på jorden, det synliga och det osynliga, vare sig troner eller herravälden eller furstendömen eller makter; det är allt skapat genom honom och till honom...”

Häri bekräftar faktiskt Paulus teorin om änglahierarkier! Ty “troner, herravälden, furstendömen och makter” är just namnen på sådana hierarkier! Men den okunnige läsaren tolkar naturligtvis detta ställe ordagrant enligt jordiska motsvarigheter. Det verkar som om inte heller Rydberg visste om dessa gnostiska beteckningar, som är kända särskilt genom Dionysios Aeropagitas avhandling om änglarnas hierarkier.

Jan Erik Sigdell, bosatt i Slovenien, är tekn.lic. och reinkarnationsterapeut. Han har skrivit boken “Emotionell befrielse genom regression” (Solrosens förlag 1997).