Del 1: Utan Gräns 2/90, sid. 21-23

Del 2: Utan Gräns 3/90, sid. 27-29

Reinkarnation och Kristendom

av Jan Erik Sigdell

Vi skall här befatta oss med reinkarnationstron, dock inte i asiatiska religioner, som ju är tillräckligt kända i detta sammanhang, utan det torde vara bra mycket intressantare att se, att tron på reinkarnationen har funnits också i kristendomen, samt i den religion den uppstod ur, judendomen.

De bibeltexter som här citeras har översatts direkt till svenska från Luthers tyska originalöversättning, som också var ursprunget till de första svenska bibelversionerna. Både tysk- och svenskspråkiga bibelversioner har sedan ändrats avsevärt och tydligen i vissa avseenden “tillrättalagts” för att bättre passa in i konventionellt dogma. Den tyske kritiske kyrkohistorikern Karlheinz Deschner har anfört en del exempel på hur vissa textavsnitt har ändrats helt, så att betydelsen i moderna versioner på en del sådana ställen har kommit att bli fullständigt annorlunda än originaltextens innebörd. Han kommenterar, alltså ur hans synpunkt: “Även om detta är förfalskning, så har det metod.” Enligt honom har minst vart tredje ord ändrats i nutida bibelversioner, jämfört med Luthers text. Eftersom det för vår betraktelse rör sig om sådant, som för kyrkligt dogma anses vara kontroversiellt, är det viktigt att hålla sig till en så ursprunglig textversion som möjligt. Därför harjag anlitat Luthers egen text. Gammal grekiska och hebreiska kan jag tyvärr inte läsa, men väl medeltida tyska, så detta blev så långt tillbaka som jag kunde gå i historiska bibeltexter. De avvikelser från moderna bibelversioner som därmed kan iakttagas i en del citat är därför naturliga, och jag litar då mera på Luther... För övrigt må nämnas, att den i engelskspråkiga länder brukliga “King James’ version” ofta bättre överensstämmer med Luthers egen text, än moderna bibelversioner på tyska eller svenska.

Judendomen

Många hebreiska skrifter av fr.a. kabbalistiskt slag nämner reinkarnationen mer eller mindre öppet. Denna tro kan skriftligen påvisas fr.a. i den medeltida judiska kabbalismen. Som exempel må följande citat ur boken Bahir nämnas: “Vad betyder ‘Ett släkte går och ett släkte kommer?’ Ett släkte som redan en gång har kommit. En liknelse: En konung hade tjänare och klädde dem efter sin förmåga i kläder av siden och broderier. De kom på avvägar. Då kastade han ut dem, stötte dem ifrån sig, tog av dem deras kläder, och de gick därifrån. Han gick då och tvättade kläderna väl, tills inga orenheter fanns kvar, lade dem tillrätta och skaffade sig andra tjänare, som han klädde i dessa kläder, utan att han visste, om dessa tjänare vore bra eller ej. Så hade de då del av kläder som redan hade varit i världen och andra hade burit dem förut.” Gershom Sholem kommenterar: “Denna liknelse är uppenbar. Eftersom vid själavandringen de kroppar som själen går in i visserligen växlar, men själen själv förblir densamma, måste man utgå ifrån, att den här betraktas som en klädnad... som människorna kläds med.” Ett annat citat ur denna bok är: “Varför går det bra för mången ohederlig och dåligt för mången rättfärdig? Eftersom den rättfärdige en gång var ohederlig i det förgångna och nu straffas... Jag talar ju inte om samma liv, jag talar om, att han förr i tiden redan en gång var har.”

Detta är dock uppenbarligen inte en tro som uppstod i den medeltida judendomen, utan som först då fann mera konkret uttryck i vissa skrifter. Som vi kommer att se, är det tydligt nog, att människor kring Jesus åtminstone visste besked om denna tro, vilket man kan se i Nya Testamentet. Också i Gamla Testamentet, som ju består av judiska skrifter, finner man antydningar till detta. I Mose Bön i Psaltaren läser vi: “Du som låter människorna dö och säger: Kom åter, människobarn. För tusen år är för dig som en dag som gick förbi igår, och som en nattväkt.” I Jeremias första kapitel står: “Och Herrens ord kom till mig och sade: Jag kände dig redan innan jag beredde dig i moderlivet och valde ut dig redan innan du föddes av din moder och satte dig till profet bland folket.” I Predikarens första kapitel kan vi läsa: “Vad är det som har skett? Just det, som skall ske igen härefter. Vad är det som man har gjort? Just det, som man åter skall göra härefter. Och det sker inget nytt under solen. Eller sker då något, om vilket man kan säga: Se, detta är nytt! Ty det har också skett tidigare, i gamla tider som var före oss. Ej heller kommer de, som då är, att minnas vad som härefter kommer.” Formuleringen “att minnas” leder ju i första hand tanken till sådant, som man själv har varit med om. Det står ju inte “att veta”...

I första århundradet uppstod den judiska skriften Zohar, i vilken står: “Själarna måste tillbaka till det Högsta; som de kommer ifrån. Men för att kunna uppnå detta, måste de först utveckla all den fullkomlighet som har lagts som frö i dem; och har de inte kunnat uppnå detta i ett liv, måste de börja ett nytt, ett tredje, ett fjärde, o.s.v., tills de når det tillstånd, i vilket de åter kan förena sig med Gud.”

Det vore väl alltför doktrinärt, för tendentiöst mot reinkarnationsidén, att vilja påstå, att inte detta skulle återspegla en uppfattning som fanns redan före Jesu födelse. I varje fall fanns den hos Essenerna. Över dessa skrev den judiske historikern Flavius Josephus: “Deras lära är, att kropparna är förgängliga och att den materia de består av är obeständig, men själarna är odödliga och består för all tid. De kommer ur den finaste eter och går in i kroppar som i fängelser, som de dras till som genom en naturlag. När de sedan åter blir fria från dessa fjättrar, som utsläppta efter en lång fångenskap, jublar de och stiger uppåt.”

I Salomos Vishets (en apokryf skrift) andra kapitel läser vi om, hur de gudlösa bär sig åt, som inte tror på en återkomst: “Ty de är råa människor och säger: Vårt liv är kort och mödosamt; när en människa är borta, så är det slut med henne och man vet inte någon som har kommit tillbaka ur dödsriket... Vår tid glider undan som en skugga och när vi är borta, finns ingen återkomst...” Deras levnadsuppfattning är därför denna: “Kom och låt oss leva gott så länge livet varar och bruka vår kropp så länge den är ung; vi skall fylla oss med det bästa vin... vi har ju inget mera av det, än detta... låt oss överväldiga de ynkliga rättfärdiga och inte skona någon änka eller gammal man... ty allt vi kan göra skall vara rätt och den som inte gör vad han har lust till är inget värd.”

Så som de gudlösa på den tiden beskrevs, så lever idag nästan hela världen. Vi ser varje dag på gatan och läser i tidningen, hur människor lever, som inte tror på ett återkommande. Den som vet, att han måste betala varje räkning och att han sedan kommer att uppleva sina missgärningar på sitt eget skinn - om inte dessförinnan sann ånger leder till en omvandling - lever inte så gudlöst. Vilka makter har väl velat främja ett sådant sätt att leva genom att undantränga reinkarnationstron? Och ändå: den är fortfarande tjuv, som bara därför inte stjäl, för att han fruktar följderna. Tidsåldern i vilken återkomsten var glömd i vår del av världen har manat fram det sämsta i våra karaktärer. Om tjuven är ovetande, så stjäl han och får uppleva följderna så att säga på sitt eget skinn, vilket ger honom chansen till omvandling. Man säger ju: Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Detta gäller även denna glömskans tidsålder, även om motiveringen till att motverka reinkarnationstron var politisk och profan.

Job klagade (sjunde kapitlet): “Ett moln förgår och far bort. Så återkommer ej heller den, som far ned i dödsriket. han kommer inte tillbaka till sitt hus och hans plats känner honom inte längre.” Bildad rättar honom och säger (i åttonde kapitlet): “Om du i rätt tid vänder dig till Gud... och är ren och from, så kommer han att vaka över dig och återställa din bostad... och vad du en gång hade litet av kommer då att förökas. Fråga föregående släkten och ta dig för att söka deras fäder. Ty vi kommer från igår och vet intet. Vårt liv är som en skugga på jorden.”

Vad betyder det, att återställa bostaden? Kroppen som själens bostad? Och i så fall för ett bättre liv om man tidigare var rättfärdig. Om vi kommer från igår, så torde väl detta betyda, att vi redan en gång var här “igår”. Och om vi vill veta hur vi var då, skall vi se, hur människor levde tidigare. Är detta kanske rentav en antydan om, att det finns möjligheter att minnas i en meditativ försänkning?

Kristendomen

Flera ställen i Nya Testamentet är vittnesbörd om, att man på den tiden trodde på reinkarnationen. Ett känt ställe är det, där man frågar Jesus: “Varför säger då de skriftlärde, att Elias först måste komma?” Jesus svarade, att han redan hade kommit, men att de inte hade känt igen honom. Då förstod lärjungarna, att han talade om Johannes Döparen. I en modem kyrklig handbok mot inställningen till reinkarnation inom folket (som ungefär en fjärdedel av den kristna befolkningen enligt däri beskriven enkät tror på) vill man förklara detta med, att Elias inte skulle ha dött, utan upplyfts. Det skulle därmed inte vara frågan om hans återfödelse, utan om en återkomst i kraften av den som har blivit upplyft. Människans tänkande finner alltid sätt att avvärja det som inte får lov att vara sant, även om krokvägarna kan bli ganska egendomliga...

Ett annat ställe som stödjer reinkarnationsidén är det, där Jesus botar en blindfödd, och man sedan frågar honom: “Rabbi, vem har nu syndat? Han själv? Eller hans föräldrar, så att han blev född blind?” Jesus svarar: “Varken han eller hans föräldrar har syndat, utan Guds verk skulle uppenbaras genom honom.” Det är helt tydligt, att lärjungen tänkte på reinkarnationen, för annars skulle ju frågeformuleringen vara meningslös. Hur skulle då mannen själv ha kunnat synda, så att han föddes blind, om detta inte skedde före födelsen? Jesus tillrättavisar nu inte lärjungen, genom att till exempel säga, att det inte skulle finnas någon reinkarnation, utan han svarar så, att vi förstår, att det i detta fall inte är frågan om följder av ett tidigare liv.

Ytterligare ett ställe är följande: “Då kom Jesus till trakten av staden Cesarea Philippi och frågade sina lärjungar: ‘Vem säger folket att människosonen är?’” De svarar: “En del säger, att du är Johannes Döparen, andra, att du är Elias. En del säger, att du är Jeremias eller en av profeterna, som har återkommit.” Återigen tänker man helt uppenbart på reinkarnationen och inte heller nu blir någon tillrättavisad.

Paulus beklagar i första Korintierbrevet, att ha blivit född för sent, för att riktigt ha kunnat möta Jesus. Han hänför detta till sina egna missgärningar. Dessa måste han ju då ha begått före födelsen, om de kunde ha en sådan verkan.

När Jesus hänvisar till, att man först måste blir född på nytt för att komma in i Guds Rike, frågar Nikodemus, hur detta skulle kunna vara möjligt. Ingen kommer ju tillbaka in i sin moders liv (han tänker alltså inte ens på, att det kunde vara moderlivet hos en annan kvinna). Jesus svarar med ett symbolspråk, som Nikodemus inte förstår. Så säger då Jesus till honom: ‘Är du en Israels mästare och känner inte till dessa ting?’” Som vi har sett, fanns det uppenbarligen lärjungar, som kände till reinkarnationsidén. Hör den till det som Nikodemus borde ha känt till?

I Jakobs brevs tredje kapitel finner vi ett anmärkningsvärt ställe: “Också tungan är en eld, en värld full av orättvisa Tungan är den del som fördärvar hela människan och som sätter livshjulet i brand.” Begreppet “livshjul” påminner oss om åter födelsens hjul i buddhismen. Jag vill gärna kommentera detta. Jesus sade, att det inte är det, som går in i munnen, som fördärvar kroppen, utan det som går ut ur den. Hur försyndar vi oss vanligen mot våra medmänniskor? Få gör det handgripligt. De flesta gör det med tungan! Vad vi säger, förorsakar ofta stor skada mot en medmänniska. Var och en som har arbetat i ett företag känner till de intriger som är vanliga där. Finns här någon, som verkligen aldrig i samtal har nedvärderat en annan människa, så att han själv skulle verka bättre? Om nu detta bidrar till, att den andre inte blir befordrad, inte får uppdraget, inte blir anställd, inte blir orättvist dömd, o.s.v., har ordet sannerligen uträttat mycket... Vi vet av regressionserfarenheter, att det särskilt är våra missgärningar mot medmänniskor, som programmerar motsvarande erfarenheter på eget skinn i senare liv. För detta är tungan ett effektivt verktyg...

Frågan om rättvisa är en särskilt svår fråga inom kristendomen, som dogmat inte ger tillfredsställande utan snarare undvikande svar på. Vi stöter på denna fråga redan i Gamla Testamentet, där det står, att synderna straffas till tredje och fjärde generation, så som det ofta formuleras i moderna textversioner. Var och en torde väl någon gång ha frågat sig, vari rättvisan ligger i detta... I äldre bibeltexter står inte “generation”, utan “led” - hos Luther ordet “Glied”, som även betyder länk i en kedja. Man tänker lätt på varandra följande liv. Om meningen är, att man får bära följderna av sina egna handlingar in i tredje och fjärde inkarnation, ser det annorlunda ut med rättvisefrågan. Därmed har det ju med samma själ att göra. Ar det för övrigt mera än bara en tillfällighet, att samma tal gång på gång uppträder i regressionsupplevelser? Följden av våra missgärningar mot en medmänniska, eller effekten av en stark upplevelse, dyker ofta åter upp tre eller fyra liv senare, snarare än i det omedelbart följande livet.

Ett särskilt intressant ställe finner vi i 4:e Moseboken, där det står: “Herren är tålmodig och stor i barmhärtighet, och han förlåter missgärningar och överträdelser men låter ingen undgå straff, utan hemsöker fädernas gärningar på barnen in i tredje och fjärde led.” Å ena sidan tålamod och barmhärtighet, å andra sidan undantagslös bestraffning utan nåd. Hur passar detta ihop? Just därför, att Han är barmhärtig, låter han oss få en ny chans, genom att vi i senare liv får bära följderna av våra handlingar. Därigenom lär vi oss att förstå våra handlingars innebörd genom upplevelsen av följderna, och kan övervinna den felaktiga inställning och det karaktärsfel, som gjorde sådana handlingar möjliga. Herrens förlåtelse består i , att han inte fördömer oss för våra handlingar, utan på detta vis möjliggör en rehabilitering genom gottgörelse och uppnåendet av en insikt, som leder till ändring. Meningen med detta bibelställe torde vara: “Herren är tålmodig och stor i barmhärtighet, och förlåter missgärningar och överträdelser och lämnar ingen utan chans och hopp, utan ger möjlighet till gottgörelse in i tredje och fjärde inkarnation.”

I 2:a och 5:e Moseboken talas det om en nitälskande - enligt Luther “svartsjuk” - Gud, som hemsöker fädernas missgärningar på barnen in i tredje och fjärde “länk” (Luther). Hur kan föreställningen om kärleksfull Gud förenas med en “svartsjuk” och enligt denna beskrivning nästan hämndlysten Gud? Väl endast så, att det inte är fråga om hämnd, utan om kärlek. Endast den som älskar är också “svartsjuk”. På det mänskliga planet leder svartsjuka för det mesta till hat och hämnd, men säkert inte hos Gud, utan i stället till, att han inte låter sin älskade skapelse förgås, utan istället ger honom tillfälle att ställa saken tillrätta igen. Med “fäder“ och “söner” kan därmed, mera meningsfullt, tidigare och senare inkarnationer av samma själ avses.

Varför föds barn andligt eller kroppsligt missbildade till den här världen? Varför lider ofta den gode och har alltför ofta skurken ett angenämt liv? Ja, om vi inte har ärvt följderna från våra föräldrar, utan från våra egna tidigare liv, och om vi så att säga lider ställföreträdande för den person vi själva en gång var, värjer sig inte vår rättvisekänsla på samma vis däremot.

Dogmat säger, att vi bara har en enda chans och att vi allt efter vara handlingar för alltid hamnar i himmeln eller i helvetet. Hur kan detta vara rättvist? Den ene föds i slummen och växer upp i kriminalitet och våld. Han har ju knappast någon chans. Den andre föds i en prästfamilj och har ett enormt försprång. En tredje är efterbliven och kan inte begripa evangeliet. En fjärde lever hos ett naturfolk som aldrig får tillfälle att höra evangeliet. Skulle alltså dessa senare vara fördömda från början? Här värjer sig varje rättvisekänsla. Här blir dogmat till absurditet. Detta kan egentligen endast accepteras under reinkarnationshypotesen - eller annars under en rent materialistisk-fatalistisk världsåskådning utan hopp för människan...

Det har också uppstått en idé om att vi skulle återuppstå i våra fysiska kroppar. Hur då - om dessa för länge sedan är sönderfallna, förunkna och förruttnade? Vi skall väl inte bli zombies? Redan Paulus värjer sig i 1:a Korintierbrevet mot denna helt orimliga idé: “Hur kommer de döda att återuppstå och med vad slags kropp kommer de åter? Du dåre: Det du sår blir inte levande, utan det dör.” Vi lägger här märke till formuleringen “kommer... åter”. Att så är att lägga ned i jorden - den begravda kroppen blir inte levande, så som annars ett groende sädeskorn gör.

En grundval i kristendomen är Guds kärlek till dem som han har skapat. Hur passar då detta rättviseproblem ihop med en kärleksfull Gud? Vi kan egentligen bara tänka oss, att han i sin gränslösa kärlek och nåd sänder oss tillbaka på nytt, gång på gång, och ger oss en ny chans igen, till dess att vi äntligen klarar av det. Vilken kärleksfull människofader - skapad som Guds avbild! - skulle göra annorlunda och förinta sin son för en missgärning? Den konventionella uppfattningen ger oss däremot bilden av att nästan på måfå kastas in i världen och dömas utan nåd, utan hänsyn till förutsättningar och omständigheter. Det är omöjligt, att Gud skulle kasta oss i helvetet för evig tid. Guds kärlek tar emot den förlorade sonen med glädje, när han efter sina irrfärder äntligen kommer hem igen - också i den motsvarande liknelsen kan man se en vittnesbörd om reinkarnationen. Ingen är fördömd för evig tid, men var och en måste själv och av fri vilja anträda vägen hemåt.

Strid om reinkarnationen inom kristendomen

I den tidiga kristendomen fanns det en motsättning om reinkarnationsidén. Man finner indicier för detta i texter av bl.a. Justinus Martyren, Clemens från Nicaea, Arnobius, Lactantius, Hieronymus, Augustinus och Synesios. Den mest framträdande, som gång på gång nämns som företrädare för denna uppfattning, var Origenes, som också anses vara den mest betydande av kyrkofäderna. Här ett citat ur hans verk “De Principiis”: “Varje själ... kommer i den här världen stärkt av sina segrar eller försvagad av sina nederlag i föregående liv. Dess plats i denna värld, som vehikel och föremål för ära eller vanära, bestäms av dess föregående dygder och odygder. Dess verk i denna värld bestämmer den plats som den kommer att inta i en värld som följer efter den nuvarande...” Från kyrkligt håll har alltid bestridits, att Origenes skulle ha givit uttryck för en tro på reinkarnationen. Dock har en kyrklig handbok för bemötande av reinkarnationstro inom folket inget bättre ställe att anföra, än ett, där Origenes tar avstånd från idén om återfödelse som djur, men inte som människa. Annars vill man få det att se ut, som om Origenes skulle ha påstått något om återfödelse i en annan tidsålder, i en ny och kommande värld, som ännu inte alls finns. Argumenteringen är inte särskilt övertygande. Författaren till den nämnda moderna handboken medger också, att Origenes verk har blivit till största delen förstört och endast föreligger i fragment.

Däremot skulle, enligt en annan källa, en del om Origenes uppfattning vara att hämta ur citat hos hans motståndare, som citerade ur Origenes skrifter för att vederlägga sådana tankar, men i så fall har besvarat åt eftervärlden vad man ville undanhålla den. Mycket i texterna har dessutom “glättats” - den latinske översättaren Rufinus medger, att han inte ville kränka den kyrkliga auktoriteten.

Frågan om Origenes inställning till reinkarnationen kan inte längre definitivt klargöras, eftersom alltså viktiga av hans skrifter har förintats. Klart är endast, att han har yttrat sig positivt om själens existens före födelsen och åtminstone har gjort antydningar som kan tolkas till fördel för reinkarnationsidén. Det vore nog inte alltför överdrivet att misstänka, att just de skrifter där texten kunde ha klarat upp denna fråga har förstörts med avsikt. Kardinal Jean Daniélou skriver dock i sin bok om Origenes: “Det svaga stället i Origenes tänkande är läran om flera på varandra följande existenser. Själen genomgår ett flertal inkarnationer.”

Redan år 385 dog de första martyrerna för att de spred reinkarnationsidén. Sju spanska prinscillianer avrättades som falska lärare. År 553 ägde ett konsilium rum i Konstantinopel, för vilket den dåvarande påven skall ha utsatts för intensiv påtryckning - han lär dessförinnan ha hållits som fånge av kejsaren Justinianus under 8 år. Justinianus genomtvingade 15, bannlysningsteser mot idén, att själen skulle ha existerat före födelsen och därmed också mot reinkarnationsidén. Den första bannlysningstesen lyder: “Om någon påstår själens fabulösa tidigare existens, och därmed också det monstruösa återupprättande som följer därav, så är han bannlyst.” Vad menas då med återupprättande i detta fall? Återupprättande av alla ting i deras ursprungliga heliga tillstånd (apokatástasis)? Vad skulle då vara monstruöst med det? Eller återupprättandet av en ny kropp för själen? Justinianus tillfogade själv ytterligare 9 egna bannlysningsteser. Det första av dem lyder: “Var och en som säger eller tänker, att människornas själar skulle ha funnits tidigare, att de tidigare skulle ha varit väsen eller heliga makter, som mättade av Guds åsyn, tillvände sig det onda, så att därigenom den gudomliga kärleken avtog i dem och de vore blivna till själar, som till straff fördömdes in i kroppar, är bannlyst.”

Vad kunde då Justinianus motiv för detta vara? Han ville återupprätta det romerska riket i all sin världsliga makt och på historiskt alltför välkänt vis utnyttja kyrka och religion som politiska verktyg. På den tiden fanns motsättningar i frågan om själens existens före födelsen, och han ville ha en enig kyrka som effektivare verktyg. Vad hade han då emot dem, som förespråkade reinkarnationen, eller i varje fall någon form av existens före födelsen? Särskilt reinkarnationsidén har ju genomgripande konsekvenser för dem, som tar den på allvar. Reinkarnationstroende blir nog inte särskilt goda soldater, för de vet ju, att det egentligen inte finns någon fiende, och att vi måste försonas med våra offer på ett högst konkret sätt. Och de låter sig inte så lätt insättas i totalitaristiskt polisiär övervakning av folkets åsikter och beteenden. Den som snarare skonar än dödar, den som snarare visar tolerans än rapporterar, är inte det skoningslösa maktinstrument, som en kejsare med profan härskariver anser sig behöva.

Och tar vi evangeliets budskap på allvar, så kunde man också uttrycka det så: den som tror på reinkarnationen blir lätt för kristen för denna världens härskare...

Är däremot det där med kristen lära mera teori än praktik, mera trossatser än konkret beteende mot medmänniskor, och är föreställningar om vad som följer efter döden mera diffusa och ofattbara, kan den världsliga härskaren lättare vända den till verktyg för hot och förtryck. Om vi inte tror oss bli konkret konfronterade på nytt med våra egna handlingar och offer är vi mera “användbara”, och om vi rentav fås att tro, att lustkänslor är värre än våld, så blir vi lätt till de för honom önskvärda förmenta syndare, som genom skuldkänslor är lättare att behärska.

Historien har tydligt nog visat denna följd av en trosstyrning, i vilken kätteriförklaringen av reinkarnationstron spelade sin roll. Konsiliets bannlysningar var nog inte utan politiska motiv och konkreta världsliga konsekvenser.

Det är anmärkningsvärt, att dessa bannlysningar har bekräftats på nytt två gånger: vid konsilierna i Lyon 1274 och Florens 1439. Reinkarnationstron måste alltså ha förekommit någonstans inom kristenheten ännu på 1400-talet, ty annars vore ju dessa bekräftelser meningslösa. På 1300-talet torde väl detta ha haft att göra med folkmordet på katharerna, som trodde på reinkarnationen - ett skamfullt kapitel i en blodig kyrkohistoria.

Vad betyder reinkarnationsidén för den kristna tron?

Ur empiriska resultat av regressionsupplevelser av tidigare liv framträder ett klart undermurande av kristna grundvärden, den särskilt stora vikten av den oinskränkta kärleken till medmänniskan, av medvetandet om, att vi alla är syskon.

Den centrala lärosatsen i kristendomen, som i praktiken behandlas med så mycket förakt, är. “Vad ni än gör mot även den ringaste av mina syskon, gör ni mot Mig!” Vilka är då Hans syskon? Vi alla, utan undantag! Det finns ingen enda människa på jorden, som inte är Kristi och den kristnes broder eller syster. Varje handling mot en medmänniska är en handling mot Kristus. I Sydafrika ställs Kristus utanför kyrkoporten, när ingen svart släpps in. I Europa landsförvisas Kristus med avvisade asylsökande. Han har på nytt korsfästs oräkneliga gånger genom massmord på katharer, inkas azteker, judar, indianer, o.s.v., och till all hemskhet vanligen i Hans eget namn!

Bilden av reinkarnationen på grundval av regressionserfarenheter framträder tydligt. Vi är fullt ansvariga för varje handling mot medmänniskor. Ofta får vi senare uppleva dem mot oss själva. Inte som straff, utan för lärdom, så att vi konkret får erfara, vad det egentligen innebar, som vi tidigare tillfogade den andre. Upplevelsen bärs sedan med som omedvetet minne, in i senare inkarnationer, och formar där en långsamt tillväxande ny karaktär.

Som tumregel kan vi av erfarenheterna dra följande slutsats: “Hos de människor, som du idag mest föraktar, hatar, förtrycker eller diskriminerar, kommer du sannolikt själv att födas:” Därigenom får vi konkret uppleva, att också de är våra syskon och lika mycket människor som alla andra.

Några exempel ur praktisk erfarenhet är; en som en gång var rasist är idag färgad europé; en blev prostituerad för att hon i ett annat liv grymt hade bestraffat lättfotade kvinnor (så kunde hon lära sig, att också de är människor); den som berikade sig på andras bekostnad levde senare själv som utnyttjad i fattigdom: lättfärdigt dömande blev oskyldigt dömda - o.s.v.

En följdsats av den förutnämnda centrala kristna lärosatsen är: “Älska dina fiender!” Hur obekvämt är inte detta för vårt ego! Och hur odlas inte hatet systematiskt vid krig! Så befinner sig ofta den fallne nästa gång på andra sidan fronten...

Vi måste också försona oss med vissa själar, som var våra offer eller gärningsmän. Så kommer gärningsman och offer, förtryckare och förtryckt, våldtäktsman och våldtagen, den hatande och den hatade senare att vara tillsammans på nytt - kanske som mor och barn. Den som patriarkaliskt förtrycker eller missbrukar kvinnor blir ofta själv kvinna. Men företrädare för emancipation bör inte glädja sig över detta för tidigt -om de urartar i manshat, kommer nog också de att byta kön - och också de var säkert en gång själva män i ett samhälle. som var mera patriarkaliskt än idag... Kärlek, försoning, förlåtelse och likaberättigande hör till de lektioner, som genom missgärningar mot våra medmänniskor skrivs in för själen på vår egen kropp. Så länge, till dess att vi ger upp vårt ego och vår girighet och äntligen börjar begripa.

Erfarenheterna från regressionsupplevelser demonstrerar högst konkret för oss, vad den kristna läran hittills snarare han förmedlat som teori, och för vad mycket få av dess företrädare själva har föregått med gott exempel. När kyrkan tiger i Sydafrika och teg i Hitlers Tyskland, när den ville sprida sitt dogma med svärdet över blodpölar och lik: hånade den då inte sin egen lära? Måste kanske reinkarnationsidén just därför undanträngas, så att människor kan vara med om att göra sådant?

Vi måste lämna kvar makt, berömmelse och pengar när vi lämnar det här livet och tar bara med oss skam och skuld, och därmed motsvarande behov av en ny lektion. En ny räkning att betala. Den som är medveten därom, lever annorlunda. Endast den, som inte känner till detta kan delta i världens spel.

Vi känner till fredligheten hos buddhistiska och hinduistiska munkar och vise män, som inte har en så konkret traditionell lära om kärleken till medmänniskan, men därför har kunskapen om reinkarnationen. Gandhi var ett särskilt lysande exempel - i praktisk handling en sann kristen utan att bekänna sig till kristendomen.

Även i vår del av världen känner vi till fredliga människor, men också inkvisition och folkmord i Hans namn. Vilken kraft kunde då inte växa fram ur ett kompletterande återuppväckande av reinkarnationsidén i kristendomen!

De flesta kristna av idag avvisar reinkarnationsidén genom att hänvisa till, att Jesus offrade sig för oss och därmed sonade våra synder. Många lever också, som om de tänkte: “Han har redan sonat mina synder, så nu kan jag göra som jag vill.” De tycks särskilt tänka så där de största möjligheterna till missgärningar bjuds: vid deras uppförande mot sina medmänniskor. Hänsynslöshet, intolerans, diskriminering, förtryckt av oliktänkande, o.s.v. Men så billigt kommer vi inte undan... Jesu offerdöd var inte ett fribrev för högfärd och omänskligt beteende under kristen täckmantel.

Och ändå har Kristusväsendet genom Jesus gjort ett av de största offren för mänskligheten. En stor nåd som ger oss en särskild chans till frigörelse. Men detta är inte en betingelselös gåva. Vi kan inte bära oss åt som svin mot våra medmänniskor och likväl vänta oss, att Hans pärlor skall kastas för oss. Denna nåd står oss endast till förfogande när vi förtjänar den. Egot och vår bekvämlighet sätter den alltför lättvindigt på spel. Vi måste ta fullt ansvar för oss själva och för våra handlingar och inte endast känna sann ånger, utan också vara beredda till full gottgörelse. Räkningar som vi har med andra själar måste fortfarande betalas. Vi kan inte skjuta dem ifrån oss till Kristus och säga; “Gör det du, jag har ingen lust.” Endast när vi verkligen är beredda till försoning, kanske Kristusimpulsen i den andra själen kan efterskänka en del genom förlåtelse. Men säkert inte, om vi från början räknar med detta...

Utan självansvar och ödmjukhet låter vi lättfärdigt denna nåd gå oss förbi. Hur ofta slösar vi inte bort den genom girighet och bekvämlighet! Här passar ett citat ur ett amerikanskt TV-program (Jag minns inte, vilket): “Herr Smith gick till kyrkan varje söndag - herr Smith for till helvetet för det han gjorde på måndag.”

Och för den som föraktar denna nåd i praktiken (Hur han än må bekänna sig till den i teorin), återstår i varje fall den andra, ursprungliga, gudomliga nåden, men också den längre vägen: att lära oss på vårt eget skinn i framtida inkarnationer. Till denna nåd fogade alltså Kristus en ny för 2000 år sedan, som förkortar vägen men inte omedelbart upphäver reinkarnationen.

Kyrkan och den aktualiserade reinkarnationsfrågan

Teologen Geddes McGregor i Kalifornien framhåller, att begreppet skärselden enligt hans mening är, vad kyrkligt dogma historiskt har gjort av en ursprunglig kristen reinkarnationsidé. enligt min mening kan nog också en del av det kyrkliga helvetesbegreppet ha med ett efterföljande liv att göra, ett helvete, som vi genom våra handlingar skapar oss själva. Men inte för evig tid, utan bara för ett människoliv. Inte som straff, utan för lärdom. Ett relativt helvete som helar vettet...

Det är intressant att iaktta, hur kyrkans inställning till reinkarnationsfrågan ändras i dessa dagar. Fr.a. inom den katolska kyrkan märks en tilltagande försiktighet, man hör ibland den meningen, att det där med reinkarnationsfrågan får man nog se litet närmare på och med tiden ta ställning till på nytt. Katolska teologer erkänner inte sällan, att Bibeln inte motsäger reinkarnationsidén och att en del bibelställen kan tolkas till dess fördel. Man avvisar idag gärna påståendet om att man vid konsiliet i Konstantinopel år 553 skulle ha fördömt reinkarnationstanken, och menar, att det endast gällde, att människans själ före ett förkroppsligande kunde ha varit någon form av änglaväsen. Det är dock svårt att få detta att passa ihop med konsiliets bannlysningar. Den katolske teologen Andreas Resch (Innsbruck) försökte vid ett föredrag i Basel (Psi-Tage 1988) att belysa detta genom att citera den första bannlysningstesen, som han påstod vara den första av konsiliets. Men den var istället den första av Justinianus egna - båda citaten gavs ovan. Konsiliets är svårare att tolka så...

I evangeliska kyrkokretsar bemöter man reinkarnationsidén fortfarande med större motstånd, även om man allt oftare hör, att visserligen motsäges inte reinkarnationstron av Bibeln, men den kristne behöver den inte... Jag tror nog, att det som jag här har framfört belyser ett ganska stort behov, som kunde överbrygga den stora och egentligen skrämmande diskrepansen mellan kristendom i teori och i praktik...

Litteraturreferenser

·             “Die gantze Heilige Schrifft”, Luthers bibelöversättning (på medeltida tyska), band 1-3, dtv, München , 1974

·              “The Holy Bible”, King James’ Version, Collins (utan ort och år)

·             “Das Buch Bahir”, översatt (till tyska) och kommenterad av G. Sholem, Leipzig, 1923. Nyutgåva: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt, 1970.

·             Pryse, James Morgan: “Reincarnation in the New Testament“, Elliot B. Page, New York, 1900. (Tysk översättning; Ansata, Schweiz, 1984.)

·             Mc Gregor, Geddes: “Reincarnation in Christianity“, Theosophical Publications, Wheaton, Illinois.

·             Head, Joseph och Cranston, S.L.: “Reincarnation, an east-west anthology”, Julian Press, Philadelphia, 1974 Nyutgåva: Quest, Wheaton (Illinois), 1987.

·             Fischer, Joe: “The case for reincarnation “, Bantam, Toronto och New York, 1985.

·             Friedli, Richard: “Zwischen Himmel und Hölle - die Reinkarnation.“ En kyrklig handbok. Universitätsverlag, Freiburg (Schweiz), 1986.

·             Steen Ostenfeld-Rosenthal: “Kirken har aldrig fordømt troen på Reinkarnation“, Sankt Ansgars Forlag, Köpenhamn, 2a förbättrade upplagan 1983. (Den påvisar att bannlysningarna visserligen har formulerats, men att konciliets utfärdande därav är ogiltigt enligt kyrkliga rättsformer!)