Sagan om egot och det omedvetna jaget

av Jan Erik Sigdell

Denna saga har givits mig från olika källor. Den har påverkats av Oscar Marcel Hinzes tänkande (en urkristet orienterad esoterisk lärare, född i Holland och bosatt vid Bodensjön). Den har också påverkats av funderingar kring den indiska skapelseläran enligt Samkhya-filosofin, fr. a. i samband med Ayurveda (den uråldriga indiska medicinfilosofin). De första fragmenten uppstod vid förberedelsen av ett föredrag om Ayurveda i Quimper (Bretagne) i juli 1988. Det mesta kom sedan på en gång medan jag satt på tåget i Steiermark i juli 1989. Hela sagan skrevs då snabbt ned under den relativt korta resan. Jag upplevde det snarare som en sorts ingivelse.

Gud betraktade sin skapelse och fann den god. Det fanns ett stort antal väsen i den, och de bar alla ett frö inom sig för att växa upp till det fullkomliga goda, ett fulländningens frö. De växte upp glatt lekande i ett paradis, med fri vilja att välja, så att var och ett kunde följa sin egen väg, så som det bäst passade dess egen natur.

Men just genom denna fria vilja kom ett av dessa väsen på en förskräcklig idé. Han tänkte sig som så: Hur skulle det vara, om vi skulle emancipera oss från skapelsen? Kan vi inte klara oss utan Gud? Och sedan tänkte han vidare: Låt oss helt utnyttja den fria viljan och göra oss oberoende, gå vår väg självständigt och bestämma allt själva! Han talade om denna idé för andra väsen och många fann intresse för hans tankar. Och de berättade det för Gud.

Gud invände: Så går det ju inte! Vi är ju alla ett. Vi kan inte skilja oss från varandra, för då skulle livskraftsflödet avbrytas i universum och ni skulle inte längre kunna existera.

Men detta andra väsen, som tänkte så, ville inte riktigt tro på detta och ändå försöka. En del av de många väsen, som först fattat intresse för tankarna, vände sig åter till Gud, men andra höll sig fortfarande till idén. Deras ledare sade: Om det är sant, att vi verkligen har en fri vilja, måste det gå!

Och Gud lät det ske. De skulle ju ändå komma att lära sig av erfarenheten... Men med en sådan idé kunde de ställa till mycken skada i skapelsen och störa den Heliga Ordningen. Därför skapade Gud en särskild rymd åt dem, där de kunde leva ut sin idé. I denna rymd var de avskilda från resten av skapelsen, till skydd för denna och för sig själva. Där kunde de nu leva ut sin illusion om emancipation från skapelsen. Men de kunde ju omöjligen existera utan att oavbrutet vara förbundna med den Gudomliga livsenergin. Annars skulle de ju genast upphora att existera. Det skulle bli, som om de aldrig hade funnits. Därför måste Gud fortsätta att försörja dem med sin ljusenergi genom denna rymds gränser. Men för att de skulle kunna leva ut sin illusion, gjorde Gud så, att de inte längre såg ljuset, och han tog ifrån dem medvetandet om att vara förbundna med denna energi, utan vilket ingen kan existera.

På så vis uppstod det första omedvetna jaget hos dessa vasen, så att de kunde tro sig vara självständiga. Det fanns ju inget annat sätt att bibehålla deras existens. Genom delningen i en medveten och en omedveten del, uppstod egot som den medvetna delen, den del, som tror sig vara självständig och genomlever illusionen.

Dessa väsens ledare såg, att en form av livsenergiflöde var nödvändig inom denna rymd och han kände sig full av Gudomlig livsenergi, som hade blivit omedveten även för honom. Han strålade ut denna till de andra, för han förstod, att de annars skulle gå under och gå förlorade för honom. Han behövde dem ju för sin idé. Så kom då något från honom, som dessa väsen upplevde som ljus och därför kallade de sin ledare för “Lucifer” - ljusbäraren. De var ju numera i illusionsvärlden och kunde inte längre se, att detta inte var det verkliga ljuset.

Tidigare hade de ätit frukterna av Guds livsträd. Men nu såg de inte längre detta träd och åt istället frukterna av illusionens träd. De var inte längre medvetna om sanningen, för annars kunde de ju inte genomleva illusionen, och därför trodde de, att detta var kunskapens träd. På så vis äter vi i vårt ego av “kunskapens” träd, och vet inte, att det i verkligheten är illusionens träd. Men i vårt omedvetna jag äter vi av livets träd, för annars skulle v inte kunna existera en enda sekund längre - vår existens skulle omedelbart upphävas.

Illusionsvärlden förtätade sig, och dess väsen fick fysiska kroppar. För att de skulle kunna fortbestå, delades dessa väsen i manliga och kvinnliga, så att det av varje vasen uppstod två hälfter. Eftersom allt annat hade blivit omedvetet för dem, såg de inte, att detta var Guds verk för att säkra en lekplats där de kunde fortbestå och genomleva illusionen. Och det var gott så, ty med sitt starkt inskränkta medvetande kunde de inte längre ställa till så mycken skada med de numera till större delen omedvetna krafter och förmågor de hade fått genom skapelsen.

De fysiska kropparna hade den egenskapen, att de inte kunde bestå i sig själva. Allting i den fysiska världen är föremål för sönderfall. Den världen var ju egentligen inte förutsedd i skapelsen, utan skulle bara existera till dess att dessa väsen hittar ut ur illusionen igen.

Dessa väsens ledare var dock långt utvecklad innan han fick sin olyckliga idé och illusionen uppstod. Han visste mera än vi andra. Så fann han i sig själv också kraften att skapa och tillfoga egna skapelser till den materiella världen. Därvid hade han en föreställning om ett självbestående kretslopp av livsenergi, genom att ett förkroppsligat väsen skulle äta andras kroppar, för att åter bli uppätet av andra, osv. som ett sätt att kringgå det naturliga sönderfallet av materiella livsformer. Den

om dör överlämnar då livskraft till en annan. Den som övertar den, kan därigenom röva den andres livskraft, på dennes bekostnad. Dödandets princip uppstod. För att vidga livskraftskretsloppet till en början mera mellan arter, än inom en art. På detta vis uppstod girigheten: Jag vill ha mera livskraft - vem kan jag ta den ifrån ... ? Den så kallade starkes rätt uppstod i illusionsvärlden.

Men de förkroppsligade har också ett jag, även om inte hos alla väsen i illusionsvärlden på samma vis som hos dem, för vilka denna värld hade skapats som en sluten lekplats. Den som åt en annan kunde bara ta åt sig kroppens livsenergi, men inte hans jag. Och när den andres kropp därigenom förintades, måste hans jag lösgöra sig och gå vidare till en ny kropp, för att kunna stanna kvar i illusionsvärlden till dess, att han fann vägen ut ur den. Till illusionsvärlden hörde därför nödvändigtvis reinkarnationen, för det behövs många människoliv för att uppfylla alla villkor för att få lämna denna värld. Ty även den som uppnådde insikten hade fortfarande räkningar att betala, så att ytterligare liv behövdes för detta. Han måste först gottgöra och försona sig med de vasen han hade tillfogat skada. Han måste först ge allt tillbaka, som han hade tagit.

Med tiden blev dessa väsen i illusionsvärlden än mer omedvetna och egot behärskade dem helt. De begrep inte alls längre, hur oskiljaktigt de i verkligheten är förbundna med varandra, och att inget kunde fungera på annat vis.

Redan genom att vi äter, är vi förbundna med alla andra, med hela naturen, som ju utgör vår materiella näring. Skulle vi vara konsekventa i vårt emancipationsförsök, måste vi sluta äta. En långsam död för kroppen. Ja, vi måste också sluta andas, för andningen förbinder oss med hela atmosfären och allt som andas. En snabb död. Ja, vi måste rentav helt avskilja oss från den Gudomliga energin, från det ljus, vi inte längre kan se. Detta vore en ögonblicklig upphävelse av vår existens. Det vore då, som om vi aldrig hade funnits.

För att kunna genomleva illusionen om emancipation från skapelsen, måste då allt detta bli omedvetet för oss, så att egot kan tro sig ha övervunnit detta. För vårt sanna väsen kan det aldrig.

“Ljusbäraren”, som endast gav oss skenbart ljus, hade kommit mycket längre än vi i sin utveckling när han föll ifrån genom sin idé. Han förstår därför mycket mera, än vi andra. Han förstår, att han inte kan vara utan oss och vill inte förlora någon av oss. Därför fördjupade han vår illusion än mera och gjorde det så svårt som möjligt för oss, att hitta ut ur denna värld. Han förstärkte också vår girighet för att binda oss starkare till illusionsvärlden, eftersom vi därmed får ännu mera att gottgöra, innan vi kan hitta ut, vilket tar ännu längre tid och under tiden kan vi falla tillbaka. Han lyckades också med, att förbinda det omedvetna begreppet om livskraft med något materiellt, så att egot skulle tro, att detta vore det viktigaste i livet. Han lät oss först tro, att livskraften skulle vara förbunden med allt det som är beständigare än våra kroppar. Vi upptäckte då, att guld och ädla stenar är mycket beständigare än allt annat i den materiella världen. Guld rostar ju inte och ädla stenar vittrar inte. De förblir vackra, medan allt annat förgås. Vår girighet inriktade sig särskilt på dessa. Vi ville ha så mycket det bara gick att få, i vantron, att därigenom vara starkare och ha större livsförmåga, eller att åtminstone få ett bekvämare liv. Vi har ju inte klart för oss längre, att vi måste återbetala allt, om inte i detta, så i ett annat liv. Genom dödandets princip ryggade vi inte ens tillbaka för att ta från andra för att få mera själva, varigenom vi bara får än mera att återbetala. Ingen kommer ju härifrån förrän han har betalat det sista öret. Ju längre, desto bättre för “ljusbäraren”. Han vet nämligen, att han själv till sist måste betala alltihop tillbaka till hela skapelsen, och det fasar han för.

Det fanns först bara ett sätt att hitta ut ur den här världen. För var och en hans egen personliga väg. Nämligen, att komma till insikt, betala sina räkningar och gå. Men det var med tiden allt färre som hittade ut, ty “ljusbäraren” hittade på allt flera medel att binda oss till illusionsvärlden.

Gud såg, att detta urartade och sände sina budbärare till oss, för att göra mänskligheten uppmärksam på detta. Han sände olika, och kring dem uppstod trossystem, religioner, som “Ijusbäraren” såg sig hotad av. Han sådde därför tvist och missförstånd. Lärorna förfalskades genom mänsklig svaghet och varje grupp höll de andra för falska lärare, fastän de från början lärde människorna detsamma, bara i en annan form.

En av dem var Buddha. Han lärde människorna på nytt vad som hade glömts om Vägen. Han talade visserligen inte om Gud, för det var inte nödvändigt. Han visste ju, att var och en som beträder återvägen till sitt ursprung själv skulle upptäcka Gud. Och självupplevt gudsmedvetande är långt mycket värt, än all teori om Honom. Men det, som Buddha gav oss i denna värld förlorade sig med tiden i mänskligheten. Allt färre kunde verkligen följa den väg han hade visat, även om de till det yttre bekände sig till honom. Och Gud såg, att en ny och kraftigare impuls behövdes. Dessutom en, som riktades mera direkt mot “Ijusbäraren”, som ju med tiden hade lyckats förvanska tidigare impulser.

Så sände han Kristus i denna världen, den kärleks ande, som är grundvalen för skapelsen. Ett väsen som representerar den viktigaste av skapelsens alla principer är ett sådant högt väsen, att det inte kan förkroppsligas i en enda människa. Därför inkarnerade han sig i hela denna planet, i hela mänskligheten. En redan befriad tog på sig uppgiften, att bli språkrör för honom, och inkarnerade sig frivilligt som Jesus, den hittills främste av alla Guds budbärare.

Jesus lärde oss kärleken och förelevde oss den. Kristus måste ta upp kampen med den, som tills dess var denna världs härskare, och Jesus var hans general. Han visste, att han aldrig kunde dö, utan bara hans kropp, hans hölje. Ändå försökte “ljusbäraren” fördunkla detta medvetande hos honom, utan framgång. Så offrade han sig för mänskligheten och ställde sig till förfogande för den skamligaste gärning som mänskligheten någonsin har utfört.

Genom korsfästelsen vann Kristus kampen och erövrade makten över denna jord. “Ljusbäraren” är likväl fortfarande stark och bemödar sig än mera om de själar, som föll med honom - om oss. Han bygger med all kraft upp vår illusion om materiellt välstånd genom vetenskap och teknik, vilket är grundvalen för hans inflytande. Vad som är sann vetenskap, nämligen kärleken och kunskapen och Guds skapelse och hans sanna ljus, fick han att förlöjligas och förvridas inom mänskligheten. Så stolta och sturska blev vi genom hans så kallade vetenskap, att vi nu för dess skull försöker att totalt förinta vår planet i vår otroliga fåfänga. Den förstörelsen vi på sätt bereder väg för är dock också förstörelsen av “Ijusbärarens” imperium, som han offrar i ett sista vanmäktigt försök. Ur spillrorna kommer Kristusimpulsen att växa upp med en ny mänsklighet.

Visserligen är vår vetenskap egentligen neutral, ty den bygger på en - begränsad - kunskap om lagar och materia i denna värld. Men det sätt på vilket den tolkas och destruktivt missbrukas i vår vanvettiga fåfänga är just vägen till förstörelse.

Det hjälpte inte ens, att “Ijusbäraren” lyckades splittra Kristusimpulsen till olika världsliga institutioner och sekter, som genom intolerans, maktbegär och girighet alltmera kom att tjäna fel sida, istället för den Kristus de trodde sig tjäna men inte längre förstod. Ty Kristusimpulsen blev till ett frö i varje människas själ, som nu efterhand börjar gro, en till att börja med mest utanför nämnda vilseledda institutioner.

Så långt en saga, som kanske inte bara är en saga, utan en del av vår egen historia...