Bibeln, reinkarnationen och den tidiga kristendomen...

av Jan Erik Sigdell, Basel

Här vill jag åter ta fram några av de bibelställen som ofta har diskuterats i samband med reinkarnationsfrågan, men med nya synpunkter, av vilka en del hittills aldrig eller knappast har nämnts i detta sammanhang Jag vill visa att kyrkans vanliga invändningar mot en reinkarnationistisk tolkning inte är motsägelsefria. Dessutom tar jag på nytt upp frågan om reinkarnationstron hos en del av de första kristna.

Det rör sig här bl a om en del språkliga sammanhang och om vad teologisk källforskning har kommit fram till. Andra nya och högst värdefulla synpunkter på frågan om reinkarnation och kristendom har nyligen framlagts av Palle Wischmann (1).

Var Johannes Döparen Elias?

Jesus sade om Johannes Döparen: “Och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.” (Matt. 11.14) - “Men lärjungarna frågade honom och sade: ‘Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?’ Han svarade och sade: ‘Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men jag säger eder att Elias redan har kommit...’ Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes Döparen som han talade till dem.” (Matt. 17.10-13)

Detta omdiskuterade bibelcitat kan ju faktiskt ordagrant och verkligen tolkas så, att Johannes skulle vara en reinkarnation av Elias. Som invändning har man ofta hänvisat till ett annat citat: “Åter frågade de honom (Johannes Döparen): ‘Vem är du då? Är du Elias? Han svarade: ‘Det är jag icke’...” (Joh. 1.21). Men om Jesus säger att han verkligen var Elias, skulle vi inte tro Jesus mera än Johannes? Och det är ju sant, vad Johannes säger. Vid den tidpunkt är han ju inte (längre) Elias, utan nu Johannes, men han kan likväl ha varit Elias. Kanske visste han själv vad Jesus visste om honom och svarade därför medvetet i denna mening. Kanske visste han lika litet som vi vet, vem vi tidigare har varit och svarade därmed på motsvarande vis.

I teologin hänvisar man i detta sammanhang ofta till bibelns rapport om att Elias inte skulle ha dött som vi andra utan farit till himlen med kropp och allt (2. Kon. 2.11). Därmed skulle han inte ha kunnat inkarnera sig i en ny kropp, utan hans ande skulle bara ha kunnat “överskugga” Johannes. Men enligt vår uppfattning av himlen kan en i vår mening fysisk kropp inte gärna existera där; så att den i så fall måste ha omvandlats (jfr. 1. Kor. 15.35-44). Därmed måste Elias i himlen ha en gestalt som liknade den som andra däri uppstigna har. Skillnader mellan “överskuggande” och “inkarnation” är därför kanske inte särskilt stor. Om någon alls kan inkarnera sig ur himlen, måste Elias utifrån sin omvandlade gestalt också kunna göra det.

“Vem säger folket mig vara?”

I Cesarea Filippi frågar Jesus sina lärjungar: “...’Vem säger folket mig vara?’ De svarade och sade: ‘Johannes Döparen, dock säga andra Elias, andra åter säga: ‘Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått!’” (Luk. 9.18-19, jfr. Luk. 9.8) Vi vet ur judiska källor att det fanns människor i gamla Israel som trodde på reinkarnationen (hebreiska: gilgul nefshamot). Om alltså en del i Jesu gestalt förmodade en återuppstånden profet, kan de mycket väl ha tänkt på en reinkarnation.

Den blindfödde

Förekomsten av denna tro hos en del människor på den tiden återspeglar sig också i samband med den blindfödde: “... ‘Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?’” (Joh, 9.2)

Den som frågar så, utgår helt tydligt från att mannens själ skulle ha existerat före födelsen - annars är frågan meningslös och formuleringen orimlig. För att - som en möjlighet - bli född blind som följd av egen synd, måste så fall syndandet ligga före födelsen. Sannolikt tänkte frågeställaren på en tidigare inkarnation, eftersom ett möjligt syndande i en själslig tillvaro utan kropp före födelsen verkar mera långsökt. Från kyrkligt håll har en gång gamla i tider invänts, att han kunde ha syndat i moderlivet - en möjlighet, som idag ingen kan ta på allvar.

En annan variant är att han skulle ha tagit del av moderns synder; som han ju inte själv har begått. Detta vore för grymt och orättvist för att tas på allvar i kärlekens ljus.

Hur reagerade då Jesus på denna tydliga antydan? Han tillbakavisar inte den tanke som ligger uppenbar i frågan om den blindfödde (och missar i så fall ett utsökt tillfälle att göra det, om han skulle vilja bestrida tanken). I stället säger han: “‘Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar; utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”’ (Joh. 9.3)

J.L. Siémons skriver (2): “En sak är säker: han återgav synen till den blinde. Därav har man ofta dragit slutsatsen: denne olycklige var trots allt inte född blind som en följd av någons felhandling utan för att Jesus en vacker dag skulle komma förbi och uppenbara Guds gärning genom ett mirakel... Det låter vackert, men är svårt att medge. Särskilt för den blinde, som därmed vore dömd till detta handikapp under 20 år eller mera - den bästa tiden av hans liv... Utan tvivel, men glädjen över att få ögonen öppnade av Jesu händer var kanske värd det lidandet. Tron har sina argument. Man kan antagligen också se det på andra sätt. T. ex. så här: utan att bekymra sig om att ge förklaringar om orsakerna för blindheten, befriar han den olycklige från sitt lidande och bekräftar genom detta mirakel den gudomliga kärleken.” Siémon citerar också med berättigat förlöjligande kritik en fullständigt orimlig tanke av den franske antireinkarnationistiske filosofen och matematikern René Guénon, enligt vilken den blindfödde vore straffad för framtida synder; som han ännu skulle komma att begå. En kall matematisk tanke utan känsla... På liknande sätt har alltför många som kallar sig kristna tagit Kristi offerdöd på korset som en “fribiljett” till att synda - eftersom därigenom dessa synder redan vore förlåtna i förväg... En spekulation i Guds grymhet istället för hans kärlek! Och varför skulle i så fall Jesus ha botat hans ögon? Kanske för att ge honom tillfälle att göra dessa synder? Skulle han inte ha botat hans själ istället?

Karmiska orsaker

Efter en kort diskussion av Guénons absurditeter fortsätter Siémons: “Låt oss nu antaga att Jesus vore reinkarnationist. Han kommer inför den blinde - låt oss t.ex. kalla honom David - och hans följeslagare frågar: ‘Är det till Davids synder eller hans föräldrars som denna blindhet kan hänföras?’ Vad väntar man sig av Jesus att han skulle svara? Om denna olycka beror på karmiska orsaker i en föregående inkarnation, är den ansvarige uppenbarligen inte den nuvarande David, som inte fanns före sin födelse. Detta berättigar svaret: ‘Det är varken han som har syndat, eller hans föräldrar. Utan den person som David var i ett föregående liv.’” Långsökt? Kanske. Men säkert inte mera än de dogmatiska alternativen (jfr. Johannes ovan, som inte är men mycket väl kan ha varit Elias.)

På liknande vis som i fallet med den blindfödde utnyttjar Jesus inte heller ett annat utsökt tillfälle att tillbakavisa uppenbara antydningar om reinkarnationen, nämligen när han ställer sin fråga i Cesarea Filippi (s.o.).

Samtalet med Nikodemus

Ytterligare ert bibelställe är märkligt idetta sammanhang: “...’Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike’.” (Joh. 3.3) “Nikodemus sade till honom: ‘Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?”’ (Joh. 3.4)

Nikodemus tänker alltså inte på möjligheten, att det kunde vara en ny moders liv! Nu har man tolkat fram och tillbaka, om vad det grekiska ordet anothen här skall betyda. Obestridligen kan det i varje fall betyda två saker: “(födas) igen, på nytt, åter, upprepat” samt “(födas) uppifrån, ovanifrån”, men det kan också tolkas som “(födas) inifrån”, “från tidigare”, “från förfäderna” och “från grunden.” För att motverka reinkarnationistiska tolkningar, vill man idag gärna ge företräde till översättningen “ovanifrån”. Men översättningen “på nytt” är ju den enda rimliga, eftersom Nikodemus uppfattat det så! Enligt facklitteratur finns inget lika tvetydigt arameiskt ord (3, S.381), så att man alltså i så fall nödvändigtvis måste utgå ifrån att Jesus använde ett ganska entydigt ord med just denna betydelse. Skulle han ha använt ett likaledes ganska entydigt ord med betydelsen “ovanifrån”, skulle Nikodemus inte ha kunnat förstå det så som han gjorde.

Jesus säger sedan: “...Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon inte komma in Guds rike.” (Joh. 3.5) Flera teologer betraktar “av vatten” som tillfogat senare (3, S.383). Kvarstår alltså med säkerhet bara “av ande”, som inte helt klart bestrider en möjlighet att detta hänvisar till en själ eller ande som går in för att födas (på nytt).

“Vinden blåser var den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer eller vart den far, så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh. 3.8) Ordet för “vind” är i den grekiska texten här “pneuma”, som i teologiska sammanhang också betyder “levandegörande princip” som ande och själ. Jfr. svenskan: “Ande - andetag, andas, anda”. Samma ord översätts i satsens slut som just “(född av) Anden.” Man kunde alltså förstå det så: “Själen kommer någonstans ifrån och du vet inte varifrån eller vart den (sedan) går vidare, så är det med var och en som är född med en själ.”

Lärde Jesus reinkarnationen till de invigda?

Slutligen säger Jesus: “Ärdu en Israels lärare och förstår inte detta?” (Joh. 3.10) Vad förstår han då inte? Är det kanske reinkarnationen som han borde ha förstått?

Det står ju i Bibeln att Jesus lärde mycket i den inre kretsen som inte var till för allmänheten och därför inte kom med i Bibeln. Se bl a Matt. 13:11-16, Luk. 8-10 och Joh. 16:12.

Finns det verkligen klara belägg för, att han för de invigde inte lärde en reinkarnationstanke som vid den tiden inte var till för allmänheten? Gnostikerna menade ju, att han gjorde det...

Att någon gång dö

Det enda bibelställe som tycks direkt motsäga flera liv, och därför citeras ad nauseam av reinkarnationens motståndare är: “...Och så som det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas...” (Hebr. 9.27)

Även här ger grekiska ordböcker många möjliga tolkningar av ordet apax: 1. en (enda) gång, 2. någon gång, 3. överhuvudtaget, 4. en gång för alla, 5. ytterligare en gång, 6. en sista gång, 7. upprepade gånger (än en gång, en gång till), 8. en eller annan gång, 9. plötsligt (på en gång). Alltså håller inte den invändningen.

Fanns reinkarnationstron bland de tidiga kristna?

En annan fråga som har diskuterats mycket är om reinkarnationstron har förekommit bland de tidiga kristna. Kyrkan bestrider detta, men källitteraturen ger en annan bild.

Gnostikerna, som sade sig ha tillgång till en del av Jesu undervisning för den inre kretsen, lärde reinkarnationen. För mig verkar de minst lika trovärdiga som kyrkodogmat. Kyrkan betraktar gnostikerna som kättare (i konkurrens till det egna dogmat), men för mig hör de till de tidiga kristna.

Katharerna, som grymt utrotades till sista kvinna och barn på 1200-talet (praktisk kristen kärlek till medmänniskan!!), hade sin reinkarnationstro från den gnostiska traditionen. Ordet “kättare” har f.ö. uppstått ut denna ädla trosrörelses namn. Kathaterna efterlevde strängt Jesu lära om kärlek till medvarelserna och var därför vegetarianer. De vägrade t.o.m. att döda ett djur.

Origenes och manipulationen av hans texter

Det är känt att en del, fr.a. grekiska, kyrkofäder har yttrat sig positivt om reinkarnationstanken (Justinus Martyren, Clemens av Alexandria, Gregorius av Nyssa, Arnobius, Lactantius, Hieronymus, Synesius...). Den främste var Origenes, som i Peri Archon ger ganska tydliga positiva antydningar om reinkarnationen på flera ställen, men inga direkta positiva uttalanden. Kyrkan säger dock, att han bestred reinkarnationen. Är detta sant? Hans kanske 2000 skrifter blev ju brända på 500-talet, så att vi idag inte kan bedöma det med hans originalskrifter. Av Peri Archon har vi endast Rufinus’ översättning till latin (4) kvar, samt några fragment av Hieronymus’ översättning till samma språk. Rufinus medger öppet i sitt företal att han har “tillrättalagt” texten för att inte stöta sig med kyrkans dogma! Vad har han då ändrat på? Helt klart är att varje klart positivt uttalande om reinkarnationen, om sådana fanns i originalskriften, strider mot dogmat och i så fall nödvändigtvis har “tillrättalagts” av Rufinus...

Till vilken grad Rufinus har ingripit texterna visar sig i hans översättning av en annan av Origenes’ skrifter: Hans kommentar till romarbrevet. År 1941 fann man i Toura i Egypten några blad ur Origenes originalskrift på grekiska, som har översatts och kommenterats av Jean Scherrer (5). Jämförelsen med Rufinus’ text blev ytterst avslöjande - till den grad, att Scherrer använder ordet “översättning” i citationstecken, när han talar om Rufinus’ text. Rufinus har 1. tillfogat textavsnitt som Origenes inte hade, 2. utelämnat textavsnitt som Origenes hade och 3. ändrat en del textavsnitt, i några fall till den grad, att Rufinus version säger motsatsen till det som Origenes hade skrivit!

Med detta ytterst korrupta och manipulerade textmaterial kan kyrkan med noll rätt bestrida att Origenes kan ha lärt reinkarnationsidén!

Dessutom blev Origenes redan mycket tidigt, medan hans originalskrifter ännu fanns, kritiserad just för att ha företrätt reinkarnationstanken! Hans kritiker och motståndare har därigenom lyckligtvis för eftervärlden i citatform bevarat några textställen hos Origenes, som har försvunnit i Rufinus’ version eller fanns i skrifter som inte längre existerar (annat än antagligen Vatikanens hemliga bibliotek) (jfr. 4).

Fallna änglar

Origenes säger i Peri Archon, att vi är fallna änglar, som en gång har vänt sig bort från Gud och därför av honom försatts i lägre existensformer (eller medvetandetillstånd) på olika nivåer i en hierarki under Gud. De som sjönk näst längst ned blev till “själar som till straff försattes i kroppar liksom i fängelser.” Vad skall då enligt honom ske när själen åter lämnar kroppen? 1. De som har varit goda nog går ett steg högre i hierarkin och blir till andeväsen på nästa nivå (utan fysisk kropp). 2. De som har varit onda nog sjunker ett steg längre ned och blir till demoner eller går ibland, för att slippa att bli till demoner, in i djurkroppar. Men det står inte vad som händer med dem som varken är goda nog att gå ett steg uppåt eller onda nog att falla ett steg till. Detta tredje alternativ, som helt tydligt lyser med sin frånvaro, har helt säkert inte den vise och lärde Origenes utelämnat! Det kan bara ha tagits bort ur texten. Det vore ju: 3. De övriga blir till människa en gång till... Alltså: reinkarnation!

Förbannelserna av Origenes och Konciliet i Konstantinopel

Förbannelserna av Origenes lära av år 543 vid den lokala synod i Konstantinopel som partriarken Menas organiserade på uppdrag av kejsaren Justinianus har också ett märkligt ställe. Den första förbannelsen lyder: “Om någon företräder själens påhittade existens före födelsen och den förfärliga återupprättelse som följer härav, så är han bannlyst.” Existens före födelsen omfattar naturligtvis reinkarnationen, som en form därav.

Den grekiska texten har för “förfärlig återupprättelse” här teratodi apokatastasin. Ordet apokatastasis betyder ju annars återupprättandet av Guds skapelse i sin ursprungliga heliga ordning, vilket inte är förfärligt, utan underbart.

Alltså menade man inte den. Vad kan man då ha menat? Kanske återupprättelsen av en ny kropp för själen, som ju enligt dogmat vore högst “förfärligt” (6)! Ytterligare en antydan om att Origenes kunde ha talat om reinkarnationen på positivt vis. På den tiden fanns fortfarande originaltexter kvar. De började brännas under den senare hälften av 500-talet.

Vad gäller dessa förbannelser, fanns det år 543 två versioner. En som Justinianus skrev i sitt brev till Menas och en som samma år formulerades vid synoden. Att dessa inte hörde till konciliet 10 år senare, men genom ett misstag länge troddes göra det, har visats av senare teologisk källforskning (7,8,9). Synodens version tillfogades visserligen konciliebesluten 553 i efterhand, men man har visat, att de inte hör dit. Detta koncilium sysselsatte sig enbart med den s k tre-kapitel-frågan, som inte hade med Origenes att göra. Medan man först väntade på att påven skulle komma, så att man kunde öppna konciliet, tog kejsaren fram de då 10 år gamla förbannelserna och begärde de närvarande biskoparnas underskrift, som utan tvivel flertalet av dem torde ha skrivit dit mera av rädsla för den grymme kejsaren (många av hans motståndare hade dött...) än av övertygelse.

Påven blev utesluten

Tilläggsvis och på grund av de ovanliga följderna må berättas att påven inte accepterade det konciliet och vägrade att visa sig bland de församlade. Han hade med våld förts till Konstantinopel av kejsarens män och senare spärrats in hans palats, men lyckats ta sig fri. Vid den andra församlingen förklarade man konciliet som öppnat utan påvens deltagande. Vid den näst sista församlingen blev påven exkommunicerad och avsatt! Ett unikum i kyrkohistorien. Han dömdes därefter till trälarbete i gruvorna. Efter att i efterhand ha tillstyrkt konciliets beslut om de s.k. tre kapitlen (utan att nämna ett ord om Origenes och några förbannelser av honom), blev han frisläppt, men dog på hemvägen.

Den kristne får tro på reinkarnation

Alltså har reinkarnationsidén aldrig förbjudits av kyrkan genom ett konciliebeslut. Ingen påve har någonsin tillstyrkt eller själv utfärdat ett sådant förbud. Den dåvarande påven Vigilius tycks inte ens ha vetat om dessa bemödanden av kejsaren och inte heller påföljande påvar. Kyrkan har aldrig förbjudit de kristna att tro på reinkarnationen! Bibeln gör det inte heller - snarare tvärtom... Om man tolkar den som det står, utan dogmats tvångsjacka.

Katolska teologer yttrar sig idag ofta påfallande försiktigt om reinkarnationsfrågan, dock naturligtvis utan att stödja sådan tro. Så har t.ex. sagts, att Gud ju är allsmäktig och därför kan sända en själ in i en ny kropp om han vill (10). Protestantiska teologer är däremot ofta mera strikt avvisande mot reinkarnationstanken.

Litteraturhänvisningar:

1.  Wischmann, Palle: Kirkens dilemma, Strubes, København, 1990.

2.  Siémons, J.L.: La Réincarnation. Des preuves aux certitudes, Retz, Paris, 1982, sid. 211.

3.  Schnackenburg, Rudolf: Das Johannesevangelium, del I, Herder, Freiburg, 1986..

4.  Den hittills bästa översättningen av Rufinus’ version till ett modernt språk är utan tvivel: Origenes Vier Bücher von den Prinzipien, översatta och kommenterade av Herwig Görgemanns och Heinrich Karpp, Wissenschaftliche Buchgesellschaft,  Darmstadt, 2a uppl. 1985.

5.  Scherrer, Jean: Le Commentaire d’Origène sur Rom. II.5-V.7, Institut Français d’Arché-ologie Orientale, Kairo, 1952.

6.  Professor Görgemanns (jfr. 4) betecknade i en privat korrespondens denna fråga som intressant, men företräder den ståndpunkten, att man med “existens före födelsen” menade en existens utan kropp (grek. nous) och att den “förfärliga återupprättelsen” vore föreställningen att återvända dit efter att ha varit i en kropp. En inte alltför “förfärlig” föreställning... Enligt min mening verkar tolkningen ovan mera sannolik, eftersom den för dogmat vore betydligt mera “förfärlig”. Existensen före födelsen innefattar ju som ett alternative just reinkarnationen.

7.  Diekamp, Franz: Die origenistischen Streitigkeiten im sechsten Jahrhundert und das fünfte allgemeine Concil, Aschendorff; Münster, 1899.

8.  Hefele, Charles Joseph och Leclercq, H.: Histoire des Concils, Letouzey et Ané, Paris, del II, 2a avsnittet, 1908, sid. 1182-1196 samt del III, 1a avsnittet, 1909, sid. 1-132.

9.  Ostenfeld-Rosenthal, Steen: Kirken har aldrig fordømt troen på Reinkarnation, Sankt Ansgar, København, 2a uppl. 1983

10. Prästen och professorn Andreas Resch, Innsbruck, i en TV-intervju om reinkarnationstron i ett österrikiskt ungdomsprogram.