Att ta betalt…

Om dharma, artha och kāma.

av Jan Erik Sigdell

Två artiklar i Utan Gräns  2/98 kan sammanföras i betraktande av ordet Artha: «Det handlar inte alls om karma...» av Sören Hauge och «Får man vad man betalar för?» av Krister Sundblad.

Dharma, artha och kāma

Karma kommer av sanskritroten kri som i vidaste bemärkelse avser  «göra» och «handling», varvid även underlåtenshetshandlingar räknas. Dharma kommer av dhara som betyder «bära», «stöd». Dharma översätts bl.a. som «regel», «ordning» och «plikt». Sören Hauge skriver helt riktigt: «Karma är alltid ett medel och aldrig ett mål.» Målet är det som dharma, vår livsuppgift, leder till. Men trodde någon något annat? Det torde väl vara få som till den grad övervärderar karma som artikeln antyder att en del skulle göra. Men inte heller dharma är allt.

I Indien talar man om tre plikter: dharma, artha och kāma. Artha betyder bl.a. «egendom», «belöning» och «välstånd». Kāma betyder inte alls bara sexualitet, fastän den betydelsen tycks vara den som fascinerar västerlandet mest, utan allmänt: «nöje» och «rekreation». Mera allmänt: tillfredsställande av naturliga behov som återställer vår funktionalitet. Artha som plikt innebär att vi måste ha den egendom och inkomst som möjliggör utövandet av vårt dharma, men inte i överflöd. En läkare, t.ex., som inte har råd att inrätta och driva en praktik kan ju inte utöva sitt arbete. Kāma innebär den nödvändiga rekreation som gör oss i stånd att desto bättre utöva vår livsuppgift. Hit hör i detta sammanhang semester, att gå i naturen, eller också att gå på bio. Att ha ledigt emellanåt så att man kan få ny kraft och arbetsglädje.

Kāma (med långt a) kommer av sanskritroten kam (med kort a) som betyder «önskan», «begär» och «kärlek» — snarare kärleken mellan två älskande än kärleken till medmänniskan, som heter prema. Det naturliga begäret efter förströelse och att vila upp sig emellanåt måste respekteras om vi skall kunna fungera optimalt.

Artha innebär härmed att man inte bara har rätt att ta betalt för sessioner och annat, utan att det rentav är något av en plikt för att kunna upprätthålla sin verksamhet, så länge avgiften är rimlig. Men här, liksom överallt, förekommer överdrifter och excesser av alla de slag... För den som utövar en rådgivande eller hjälpande verksamhet av alternativ typ likaväl som av «skolvetenskapligt» erkänt slag måste man tillfoga ett fjärde element: just den prema som nämns ovan! Och den kan ju knappast licensieras... Licenser torde kunna visa att man har en bakgrund i form av utbildning och kunskap, men kan aldrig bevisa att man arbetar i kärlek till medmänniskan. Särskilt inte om de som tillmätes (eller tillmäter sig...) att pröva personen själva inte har tillräckligt av detta nödvändiga element! Vi har ju allt för många läkare, psykologer, t.o.m. präster, och andra med diplom och licenser av alla de slag, som är mera intresserade av välstånd och prestige än av sina patienter och medmänniskor... Nog är väl även de charlataner! Särskilt om patienterna snarare uppfattas som ett nödvändigt ont för högst världsliga och egoistiska målsättningar (jfr. inledningen i min bok [1].)

Att ta betalt

När det gäller att ta betalt för en session finns det olika möjligheter (med flytande gränser emellan):

— Rimlighetsfallet: Man tar rimligt betalt så att man kan leva av det och kan därför ägna sig åt klienter på heltid.

— Uppoffringsfallet: Man tar inte betalt och måste livnära sig med ett «vanligt» jobb. Man har tid över för bara få klienter och nästan ingen tid för familjen och sig själv.

— Understödsfallet: Man lever på arbetslöshetsunderstöd, har gott om tid för klienter och behöver egentligen inte ta betalt, men man blir lätt upptaxerad för påstådd inkomst och förlorar understöd.

— Dagsländefallet: Man tar för mycket betalt och förlorar med tiden sin förmåga och under alla förhållanden klienter genom befogad negativ munpropaganda. En del vill bli rika, andra överdrivar av existensrädsla. Men det som man är rädd för drar man som bekant till sig... De som förlorar sin förmåga (eller möjligen från början inte hade någon, men kanske ändå något slag av licens) gör allt för att hålla skenet uppe.

Jämförelse med Mellaneuropa

Vad som är rimligt beror på förhållandena där man arbetar. Själv är jag mest verksam i de tyskspråkiga länderna. I Sverige råder andra förhållanden än i Mellaneuropa, där man i genomsnitt tar mera betalt. Vanligen omkring 400.- och upptill 500.- kr för en timma. Men «Medel-Müller» har också mera pengar: i allmänhet högre lön och lägre skatt än i Sverige och en god reserv på banken. Schweizerische Bankgesellschaft ger med oregelbundna mellanrum ut en jämförelse av löner och levnadskostnader i olika länder [2], där Sverige ligger ett gott stycke ned på listan (en spårvagnsförare i Düsseldorf har mycket mera pengar efter skatt än hans kollega i Göteborg och han har lägre levnadskostnader). Sedan må svenska politiker tala vackert och måla samhället fint i blågula färger, men dessa fakta kvarstår ändå, som jag nu har levt ett halvt liv i (första hälften i Sverige, andra hälften i Schweiz, och sedan  över ett år i min frus hemland Slovenien, där människors inkomstläge visserligen är annorlunda men dock avsevärt bättre än i andra f.d. öststater).

Några väsentliga skillnader när det gäller t.ex. sjukvård har jag inte märkt. I Schweiz är den för människan i samhället bättre än i Sverige och även där betalar sjukkassan nästan allt. Inga sjukhus läggs ned och pensionärerna har det heller inte sämre.

Å andra sidan måste man numera i Sverige betala moms även för regressioner, medial rådgivning, kursverksamhet och liknande, om mina informationer stämmer. Den prisökning på 25 % som detta leder till går ju utövaren förbi och kan inte läggas honom till last. Som vanligt har svenska myndigheter valt det extrema fallet.

I Tyskland skall sedan en tid också moms betalas för sådana verksamheter, men bara om årsomsättningen överskrider DM 30.000.- (ung. 150.000.- kronor), och då endast 15 % moms.

I Schweiz 7,5 % och vid privat verksamhet bara om den innebär försäljning och årsomsättningen överskrider SFr 75.000.- (ung. 450.000.- kronor).

I Österrike utgår inte moms för rådgivande och hjälpande verksamhet. I Sverige har man tydligen inte satt en undre omsättningsgräns, utan slår till mot både fattig och rik... En motivation till omsättningsgränser i Tyskland och Schweiz är f.ö. att det inte lönar sig att hålla reda på alla som har medelmåttig eller låg inkomst av sådana verksamheter, eftersom i så fall administrationskostnaderna blir högre än den momsintäkt de ger.

Pengar är visserligen inte allt, men...

Med detta litet materialistiska resonemang vill jag visa att allt är relativt. En del säger att man borde utöva hjälpverksamhet gratis. Vad skulle man då leva av och när skulle man då hinna hjälpa? Istället bör honoraret anpassas till omständigheterna, även klientens personliga.

I gamla tiders Indien vore det en skam om en ayurvedisk läkare skulle begära något för sin behandling. Det var hans plikt att hjälpa gratis. Sin inkomst fick han av att undervisa medicin till lärjungar, som de skulle betala för, samt av tempeltjänst som präst. På den tiden kunde man bygga sitt hus på ett lämpligt ställe och måste inte köpa marken. Det fanns ingen skatt för inkomst, mark och hus och inga kostnader för tvångsanslutning till vatten, el, avlopp och gatuunderhåll. Man fick gratis använda egen brunn och utedass. Människosilos med höga hyror existerade inte. Egen åsna var ett idealiskt kostnadsfritt transportmedel. Maten växte till stor del på fruktrika träd runt huset. Vore det så än idag kunde man mycket väl ge gratissessioner.

I dagens samhälle är det tyvärr pengarna som regerar. Man kan inte existera utan dem. Inte heller de som utövar rådgivning och hjälpverksamhet. För att kunna göra det, är ett rimligt honorar nödvändigt.

Referenser

1. Sigdell, Jan Erik: Emotionell befrielse genom regression, Solrosen, Västerås, 1997

2. Preise und Löhne rund um die Welt, Schweizerische Bankgesellschaft, Abteilung Volkswirtschaft, Zürich. Mitt exemplar är ett äldre från 1991 och där ligger Stockholm på fjärde plats när det gäller priser för mat och kläder, på 10:e plats när det gäller löner, på 20:e plats när det gäller köpkraft. Bussföraren i Düsseldorf tjänar 10 % mera före skatt och 76 % mera efter skatt och socialavgifter än Stockholmskollegan. Han har två dagar längre semester och måste arbetar  två timmar mindre i veckan. I Zürich har bussföraren hela 230 % mera efter skatt och socialavgifter!!! För att tjäna in till 1 kg bröd måste medelstockholmaren arbeta 40 minuter medan det för düsseldorfaren räcker med 12 och för zürichbon med 9.