Vad söker vi? Och var?

av Jan Erik Sigdell, Dutovlje, Slovenien

Vi lever i en sökandets tidsålder. Vi söker förstå materien och vi försöker förstå universum. Många söker en spirituell verklighet bortom det som är fattbart genom våra fem sinnesorgan. Andra söker bortförklara en sådan spirituell världsbild och söker sin verklighet i enbart det som vår officiella vetenskap har att erbjuda.

«En man sitter i en grotta med ryggen mot världen utanför. Han betraktar de skuggor som utifrån faller på grottans bakvägg och tror att dessa är den enda verkligheten.»

Denna indiska liknelse passar enligt min personliga mening för dem som avvisar det spirituella och vill förklara allt enbart genom officiell fysik, kemi och biologi. En person har en gång sagt om vår universitetsvetenskap att man – för att utöva den – mycket väl kan vara enögd och dessutom färgblind. Allt som behövs är att kunna läsa av visare på mätinstrument. De skuggor, som en högre verklighet låter falla på vår värld, yttrar sig bland annat i visarutslag och digitalvärden, men även i partikelspår på film och i dimkammare, i kurvor på pappersremsor och på bildrutor och mycket annat. Vi söker därmed – för att anknyta till den indiska liknelsen – förstå vad som kunde finnas inutiväggen bak i grottan, som vi tror ger upphov till dessa iakttagelser. Vi avvisar alla förslag på att svaret, istället finns så att säga utanför grottan, i en omgivning som undandrar sig våra sinnesorgans observationsförmågor.

Förlängningar av våra fem sinnesorgan

Våra fysikaliska mätinstrument är ju inget annat än förlängningar av våra sinnesorgan. Ett mikroskop tjänar till att se det som blotta ögat inte uppfattar. Fysikaliska mätinstrument är som raffinerade mikroskop som låter oss få grepp om annat vi inte direkt kan se, höra eller känna – och när det gäller kemiska indikatorer och detektorer på sätt och vis sådant vi inte direkt kan lukta eller smaka.

Varje fysikaliskt eller kemiskt mätinstrument är ju helt en produkt av den föreliggande världsbilden och denna världsbild är i officiell vetenskap helt inskränkt till det som kan upplevas med de fem sinnesorganen (direkt eller genom sådana förlängningar). Det är ju faktiskt alldeles omöjligt att konstruera instrument för sådana energier som fortfarande är okända – det finns ju ännu inga kända principer att grunda deras konstruktioner på! Enda möjligheten är eventuellt en tillfällig (eller intuitiv) upptäckt eller också att man äntligen tar s.k. parapsykiska eller parafysiska fenomen på allvar, d.v.s. varseblivelser som inte når oss genom de fem fysiska sinnesorganen. Det senare är också fysik! Men en ännu ej utforskad.

Efter som vi ännu knappast anar något om dessa energiformer och deras naturlagar har vi en lång väg framför oss tills vi har instrument som kan uppfatta dem, för vi vet ju ännu ingenting om hur de skulle konstrueras. Det är då lättare att hålla sig till det man känner till, till sådant man har byggt en vetenskaplig karriär och kanske till och med en berömmelse med, och avvisa det andra som fantasier och tillfälligheter.

Det kunde ju kullkasta en förutfattad världsbild, man kunde rentav bli förlöjligad av kollegor – som dessutom med största nöje skulle göra just det som led i intriger för att erövra ens egen position. Förlöjligandets strategi är en gammal sak i vår universitetsvetenskap.

Maxwell blev utskrattad

Åtskilliga medeltida upptäckter blev årtionden och sekler försenade innan de fann acceptans, bara för att en inskränkt dogmatiserad teologi trodde att de skulle kunna hota kyrkans maktställning. Så fick jorden vara platt och universums centrum en lång tid till och tidig kemi (alkemi) räknades som kätteri. Den teori om elektromagnetisk växelverkan, som idag var och en utnyttjar praktiskt i sitt hem genom radio och TV och som förbinder orter, länder, världsdelar och rymdfarkoster, blev ju ordentligt förlöjligad i början. Ljuset var för universitetsvetenskapen ett fenomen i en odefinierbar etersubstans när Maxwell framlade sin elektromagnetiska fältteori, klart underbyggd med hans differentialekvationer som idag varje telekommunikationsstudent måste lära sig.

Men världen skrattade åt Maxwell som fick dö oförstådd. Först år senare upptäcktes oväntat att ljuset har en ändlig hastighet, vilket bekräftade Maxwells teori. En vetenskaplig revolution följde. De som idag skrattar åt parapsykiska fenomen sitter i samma ranka båt som skrattarna på Maxwells tid och fördröjer en ny vetenskaplig revolution.

Skrattar bäst som skrattar sist, säger man visserligen... Man bär sig åt som i följande historia.

En man söker under en gatlykta en mörk natt. En förbipasserande frågar om han har tappat något – «Ja, min dörrnyckel!» Han hjälper mannen att söka en stund och frågar sedan: «Är du säker på att du har tappat nyckeln här?» – «Nej, det var längre bort, men här är mera ljus för att söka!»

Så söker vi på fel ställe när vi försöker förklara parapsykiska fenomen med det «ljus» vi känner, med hittillsvarande begränsad universitetsvetenskap. Vår nuvarande inställning kan bli framtidens vits.

Människan värjer sig mot att ändra sig

Egentligen är det märkligt hur denna vetenskap ständigt tror att «nu vet vi allt, det återstår bara att klara upp detaljer.» Tills dess att en ny upptäckt äntligen blir erkänd (efter långt motarbetande), kullkastar gamla teorier och leder till nya – och snart sitter man där igen och tror att «nu vet vi, i varje fall allt...» Men i verkligheten vet man ju bara en mycket liten del av skapelsens stora verklighet!

Människan värjer sig ständigt mot att ändra sig, fr.a. i sitt levnadssätt, sina åsikter och sitt beteende. Det är lättare att bestrida än att erkänna, lättare att förlöjliga än att ta på allvar – men synnerligen ovetenskapligt. Sann vetenskap antar allt som möjligt så länge det inte har motbevisats (att det kanske strider mot en etablerad världsbild är ett högst betingat «motbevis»). Annars är det inte fråga om vetenskap utan om vetenskaplig fördom.

Det spelar väl också en viss psykologisk roll härvid att man kan åtnjuta en illusorisk känsla av att vara vinnare om man lyckas skrika ned den nya idén, men tror sig vara förlorare om man måste ge efter för den (i så fall en dålig förlorare, om man inte inser att erkänsla är en styrka).

Jupiters månar

Vetenskaplig högfärd har tagit märkliga uttryck. När Galilei hade upptäckt Jupiters månar, vägrade hans kollegor ett ens se efter. Det var ju «självklart» att planeter inte kunde ha månar, eftersom ju «allt kretsade runt jorden.»

Det största hindret för nya, revolutionerande upptäckter är vårt förstånd. Det verkar som om intellektet knappast kan komma på något verkligt nytt, men istället är det oumbärliga verktyg vi behöver för att realisera en ny idé. Genomgripande idéer tycks komma från vårt omedvetna jag, men kommer inte fram om intellektet är för aktivt.

Det omedvetna jaget

Förståndsverksamheten blockerar den intuition som kan leda till verkligt nya idéer. Var och en har själv upplevt följande: Vi försöker komma på en viss persons namn och anstränger vårt förstånd till det yttersta, men misslyckas. Så ger vi upp. En stund senare, när vi inte alls tänker på personen längre utan sysslar med något helt annat, «ramlar» namnet in i huvudet. «Ja visst ja, så heter han ju!» När förståndet har släppt, kan det omedvetna jaget nå fram, och där minns vi allt.

Det finns åtskilliga exempel på sådana sammanhang i vår universitetsvetenskap. Niels Bohr, den berömde danske atomfysikern, ställde upp den första atommodellen.

Han försökte länge att finna en lösning, men lyckades inte förrän han en natt drömde om ett planetsystem och i drömmen visste att man kan föreställa sig en atom på det viset. På morgonen tog han upp den idé hans omedvetna jag lyckades få fram till hans förstånd under natten – och hade äntligen lösningen.

Den engelske kristallforskaren Bragg försökte länge få fram hur atomerna sitter ordnade i en kristall. Till slut gav han upp och bestämde sig för att börja med ett nytt projekt nästa dag. Hans intellekt släppte kristallerna och medan han promenerade i en park med helt andra tankar kom snilleblixten – och den oväntade lösningen på kristallproblemet.

Kemisten Kekulé sökte förstå hur bensolmolekylen är uppbyggd och såg i drömmen en orm som bet sig i svansen. På morgonen visste han en vetenskaplig nyhet: den berömda bensolringen.

Champollion, som dechiffrerade hieroglyferna, arbetade större delen av sitt liv på att lösa gåtan och kom ingen vart innan även han hade sin intuition i drömmen.

Max Planck, som gav upphov till kvantfysiken, hade ingen som helst tanke på energikvanta som realitet när han skulle lösa en svår differentialekvation. Det var endast som ett matematiskt trick som han införde sådana kvanta, för att sedan vilja göra en s.k. gränsövergång. Han ville låta kvantstorleken gå mot noll för att så få fram den kontinuerliga lösning han väntade sig. Till sin överraskning upptäckte han att det stämde vid en viss kvantstorlek och inte här denna blev noll. Den för honom oväntade lösningen var diskret (som man säger i matematiken, vilket i fysikaliska begrepp betyder att den var kvantiserad) och inte kontinuerlig. Här kom intuitionen in på en annan väg.

Intuitionen nedvärderas

Trots dessa och flera tydliga exempel ur universitetsvetenskapens historia nedvärderas intuitionen, som dock torde vara den enda vägen till verkligt nya insikter – efter att förståndet först har arbetat med den aktuella frågeställningen för att sätta en riktning, men sedan lämnat väg för impulser från det omedvetna jaget.

Uttrycket att «sova på saken» har en djupare mening. I många fall, där man har trott sig ha fått fram en ny idé i huvudet, har nog ändå intuitionen obemärkt kunna slinka in och lägga «gyllene gökägg» i förståndet.

Härmed har egentligen en metod antytts. Nämligen att först låta förståndet befatta sig med problemet och sedan släppa det för att ge väg åt intuitionen. Detta är en klassisk metod i bl.a. den indiska vetenskapen, ett av sätten rishis arbetar på. Den intuitiva fasen eftersträvar de då i en meditation.

Jämför med dator

Jag skulle vilja illustrera med följande «modell». Vårt intellekt är som en datorterminal med begränsad kapacitet och med en dålig förbindelse till en huvuddator med nästan «oändlig» kapacitet. Verksamheten i terminalen är vanligen så intensiv, att inga data från huvuddatorn når fram. Ledningarna är ständigt upptagna och väsentlig information, som skulle behövas i terminalen, förbises där. Periferidatorns operatör tror att sådan information inte finns, men vet inte att han bara blockerar kontakten genom sin aktivitet så att dessa data inte kommer in.

När han äntligen lugnar ner sig litet och låter terminalen vila en stund, kan sådan information nå fram. Vårt omedvetna jag är som huvuddatorn i denna liknelse, vårt intellekt motsvarar den lilla periferidatorn vars operatör tror att han med den kan klara allt själv.

Andra energiformer?

Var finns då vårt omedvetna jag? Sitter det i hjärnan? Består det av elektrokemiska processer och tillstånd precis som intellektet? Eller är det en fråga om helt andra energiformer – kanske ännu okända för oss?

Många tror att vi inte skulle ha en själ som överlever kroppens död, ett jag som kan existera utan fysisk (d.v.s. med de fem sinnesorganen uppfattbar) gestalt, som en medvetenhet i annan energetisk existensform. Trots att vår atomfysik klart har visat att s.k. fast materie bara är ett (av många möjliga) tillstånd av interaktion av elektromagnetiska energier (jfr. Schrödinger-ekvationen och våg-partikel-dualiteten), vill vi inte gärna föreställa oss att samma energier – eller kanske andra! – med upprätthållen (eller större!) medvetenhet kunde fortbestå i annan gestalt som undandrar sig våra kroppsliga sinnesorgan*.

. Och ändå är tanken ganska näraliggande mot nämnd atomfysikalisk bakgrund...

Meningens dimension

Om vi inte skulle ha en själ, vilken mening skulle vår existens då ha? Vilken mening skulle moral, rättvisa, etik och medkänsla ha, om var och en ändå skulle upphöra att existera när kroppen dör? Visst skulle de väl ha någon form av mening, men meningens dimension blir oerhört mycket större när vi antar att vi har en själ! Och hur skulle vi annars förklara all orättvisa i världen?

Bara om vi antar att vi har en själ som har varit i den här världen förut, tycks mig all denna orättvisa kunna få en någorlunda vettig förklaring (kyrkan undviker snarare denna tydligen obekväma fråga...).

Redan i gamla tider sökte man svar på detta. I den judiska skriften «Bahir» läser vi: «Varför går det bra för mången orättfärdig och dåligt för mången rättfärdig? Därför att den rättfärdige en gång i det förgångna var orättfärdig och nu straffas ... Jag talar ju inte om samma liv, jag talar om att han en gång förut var här.» En tydlig hänvisning till reinkarnationen.

Den svåra rättvisefrågan får för mig sitt hittills klaraste svar på det viset. All orätt vi har gjort mot andra får vi tillbaka. Vi får på vårt eget skinn känna av de lidande vi har förorsakat andra. Dock bara om vi inte vill inse att vi gjorde fel – vid insikt, ånger och ändring behövs inte längre den egna upplevelsen. Men egot vill ju vanligen inte ändra sig och värjer sig mot obehagliga insikter, och så blir det då ingen annan lösning kvar än upplevelsen på det egna skinnet – inte som ett straff, utan som en lektion. Som ett tyskt talesätt säger: «Den som inte vill förstå, han får känna på.»

Redan detta är för mig skäl nog att vara övertygad om att människan har en själ, för vilken den fysiska kroppen endast är ett vehikel och hjärnan bara en «periferidator.» Det gör då inget att «terminalen» inte minns vad som föregick och blev till orsak till den lektion man upplever i dag – själen vet det och drar den avsedda lärdomen av det. Den kommer att uppträda annorlunda i nästa inkarnation.

Regressionsupplevelser

Modellen i form av huvuddator med terminal och upptagen ledning är för övrigt en viss förklaring till regressionsupplevelser. Om terminalen läggs tillräckligt till ro efter föregiven målsättning, kan också själens gamla minnen komma fram. Visserligen kan även s.k. symboliska informationer komma (informationer på ett språk som «terminalen» har glömt), men det finns ganska starka indicier för att minnen från tidigare inkarnationer också kan komma.

Min huvudavsikt med denna diskussion är att begrunda min övertygelse om att vi har en själ, så jag vill här bara kort räkna, upp några sådana indicier: historisk bekräftelse av den upplevda personens existens, ömsesidig bekräftelse av två regredierade personer som kände varandra i ett annat liv, bildupplevelser hos blindfödda, övertygande terapeutiska effekter i många fall (befrielse från ångest, rädsla, mönster, blockader och vissa psykosomatiska manifestationer), synastri mellan horoskop för detta och ett tidigare liv.

Att den upplevda personen finns nämnd i böcker (t.ex. i fallet Jane Evans, men inte i fallet Bridey Murphy!) bevisar ju inte att informationen kom därifrån (detta är då endast en alternativ möjlighet), utan kan också ses som en bekräftelse. Till och med om boken är en roman – om den nämligen bygger på historiska fakta.

Meningen med meditation

Dator/terminal-modellen förklarar också meningen med meditation (jfr. ovan antydda «metod») och kan ge en ansats till att förstå astrologin. En vän, psykolog och esoterisk lärare, Oscar Marcel Hinze, gav följande förklaring:

Så länge fostret är i moderlivet, är det liksom i en samadhi-tank. Den tillväxande «terminalen» (min formulering) är i vilotillstånd och genom själen i förbindelse med en kosmisk omgivning. När kroppen kommer till självständig aktivitet vid första andetaget (vilket som bekant leder till olika ganska plötsliga omställningar, bl.a. i blodomloppet – kanske också till en aktivering av hjärna och nervsystem som «terminal» för själen), bryts denna direktare förbindelse och ögonblickssituationen liksom «infryses» i «terminalen». Denna momentana situation innefattar rådande konstellation. Vad den sedan må ha med personligheten att göra är kanske en annan fråga...

Tron på en själ ger en helt annan dimension av mening till vår tillvaro och för mig ger tron på reinkarnationen en ytterligare dimension. Den synnerligen «flata» meningsuppfattning, som tycks vara den enda möjliga utan tro på en själ, är närmast deprimerande.

Om en sådan värld skulle vara en skapelse, måste vi väl se den som ganska misslyckad! Men om nuvarande tillstånd i världen bara är ett steg i våra själars utveckling, en lektion om hur det inte fungerar för en mänsklighet att leva på en planet, finns nog mycket mera hopp för framtiden.

Totalförstöring av vår jord

En vetenskap som inte vill ta sådana tankar på allvar har fört oss till randen av totalförstöring av vår jord. Hänsynslöst missbruk av naturen, förgiftning av miljön och därmed av oss själva, krig, girighet, egoism och brist på medkänsla är en uppenbar följd av ett «själlöst» tänkande. Det fattas bara några knapptryck av maktpersoner, som helt har kört fast i sådant tänkandes återvändsgränd, för att vi alla skall bli till exkarnerade själar på en gång!

Om det skulle ske, får vi kanske söka en annan planet att inkarnera på. Men då skulle vi desto grundligare ha lärt oss hur fel det är att bara tro på det materiella.

Historiskt misstag i vetenskapen

Hinze anser att det «cartesianska åtskiljandet» blev orsaken till materialismen i vår vetenskap, som därför så att säga inte ser skogen för bara träd. Descartes (Cartesius) skilde på (1) den substans som är mätbar, (2) den som «endast» finns i tänkandet (enligt Hinze hade hans tänkande snarare karaktären av tvivel) och (3) den «substans» som utgör Guds självständighet.

Detta ledde till att man började skilja på det som är «fysikaliskt» (d.v.s. mätbart) och det som «bara» är psykiskt resp. tillhör ännu omätbara realiteter, som snart ansågs overkliga.

Genom att man började betrakta endast det mätbara som riktigt uppstod nutidens «vetenskapliga ateism.» En sorts historiskt misstag i vetenskapen... En större del av verkligheten blev nedvärderad till «inbillning» och den verkliga inbillningen uppstod istället: den att endast en materialistisk betraktelse vore riktig:   .

Negativ placeboeffekt

Enligt Hinze är det på grund av dessa cartesianska skygglappar som vissa fenomen knappast längre uppträder hos oss, som är relativt naturliga i t.ex. Asien. I Indien har man vanligen inte «lärt sig» att materialisationer är «omöjliga» – och så sker de där, ibland. På Filippinerna «vet man inte» att det är «omöjligt» att tränga in i kroppen med bara handen. Hos oss råder som en sorts negativ placeboeffekt som blockerar sådana fenomen. Vi vill inte att de skall vara sanna och så äger de knappast rum.

Jag har upplevt filippinska healers både i Europa och i deras hemland och sett saker jag inte kan tvivla på (även om trick och bedrägerier utan tvivel också förekommer). Hos oss har de svårigheter att arbeta. Den starka atmosfären av misstro och tankar om «taskspeleri» i omgivningen är hindrande. I en troende omgivning går det lättare.

Genom vår tro på materialism, istället, inskränker vi vår egen upplevelsevärld. I kulturer som inte blev offer för någon form av «cartesianskt åtskiljande» kan för oss «omöjliga» saker hända just därför att de inte är så konstiga för människorna där och för dem inte alls omöjliga.

Skapar vår omvärld

«Dáskalos» (Stiliános Atteshlís) – berömd healer och esoterisk lärare på Cypern – talade mycket om hur vi med våra tankar verkligen skapar en del av vår omvärld. Vi drar till oss det vi tror på – men också det vi fruktar, rädsla är negativt kreativ – och stöter ifrån oss vad vi inte tror på. Det som för oss inte får vara sant trängs ut ur den atmosfär som uppstår omkring oss. «Dáskalos» kallade dessa tankeformer för «elementaler» (ej att förväxla med vår metafysiska traditions «elementarväsen», som är något helt annat).

Sann historia

Som avslutning av dessa tankar vill jag berätta en sann historia. En bekant till mig har studerat psykologi. Hon talade ibland med sin professor om «esoteriska» tankar, som han skrattade åt.

Hennes öppenhet för sådana idéer beror bl.a. på en viss synskhet, som hon sällan talar om. Den innebär att hon ibland ser avlidnas själar. En kort tid efter att professorn hade dött låg hon i badkaret och hans själ kom in i badrummet. Hon sa: «Det passar sig väl inte att du kommer när jag ligger här!» – «Det gör ju ingenting längre» sade professorn. «Jag kommer för att be om ursäkt. Nu ser jag ju att du hade rätt!»

Har vi mera mod till det obekväma och kontroversiella har vi kanske mindre att be om ursäkt för...

_______________________

* I «esoteriskt» sammanhang finner jag det vanliga talet om «frekvenser» eller «svängningar» störande. Ett lekmannamässigt bruk av en fysikalisk fackterm. Ingen vet ju om det är fråga om just frekvenser! Men det är i varje fall fråga om energier.