Karmat är inte allt

av Jan Erik Sigdell, Slovenien

En förklaring till både lidande och välgång, som är vanlig i österländska religioner likaväl som i västerländska esoteriska läror, är karmat. Vi får nu skörda det som vi har sått i ett tidigare liv, eller ibland tidigare i det här livet.

I så fall är egentligen frågan berättigad, huruvida vi bör ingripa och försöka hjälpa människor som lider. Tar vi då inte ifrån dem en del av en lärdom som deras själar nu håller på att få? Är inte hjälp rentav ett sätt för dem att «skolka skolan»? Ibland tänker man faktiskt så i österländska kulturer och tvekar av det skälet att hjälpa. De i västvärlden som avvisar reinkarnationstanken tar ofta upp detta som ett argument och vill därmed få den tanken att framstå som omänsklig och kärlekslös.

Underlåtenhetsgärning

Detta är ett missförstånd. I verkligheten är det så, att den lidandes lektion bara kan fördjupas om han genom hjälp och medkänsla får erfara den kärlek som han tidigare inte själv var i stånd att ge! Dessutom är det så, att vi — genom att inte ge den hjälp som vi kunde ha gett — skapar eget karma som följd av sådan underlåtenhetsgärning!

Men är då karmat den enda orsaken till lidande, svårigheter och problem? Erfarenheter med regressionsterapi ger en mera nyanserad och varierad bild av orsakerna. Det är visserligen sant att karmat är en huvudorsak, men det finns också flera «biorsaker.»

En sådan orsak är gamla omedvetna skuldkänslor som vi bär med oss från det förflutna, gömda djupt inom oss i det omedvetna jaget. Dessa är av tre slag:

·         En gång berättigade skuldkänslor

·         Intalade skuldkänslor

·         Skuldkänslor som vi tog på oss av misstag

Skuldkänslor som en gång var berättigade uppstod genom att vi gjorde orätt eller förorsakade lidande. De kanske fortfarande är berättigade, om vi i vår själ (för detta är ju vanligen omedvetet) ännu inte har tänkt om, insett vårt fel och gottgjort. Men det är faktiskt mycket vanligt — alldeles för vanligt — att vi fortfarande bär på gamla skuldkänslor som numera är helt obehövliga. Vi har för länge sedan sonat, lärt, tänkt om och kompenserat, men någonstans inom oss tror vi att vi måste ha skuldkänslorna kvar ändå, bara därför att de finns där. Deras uppgift är bara att få oss att tänka om, ofta genom att vi just genom dem drar till oss lärorika erfarenheter «på vårt eget skinn.» Men de har ju då redan för länge sedan fyllt den uppgiften och det blir som en sorts ond cirkel: därför att jag har skuldkänslorna, tror jag, att jag måste fortsätta att ha dem.

Sådana överflödiga skuldkänslor leder tyvärr alltför lätt till att vi upprepar en lektion, som också den numera är överflödig. Vi drar till oss ännu en likartad erfarenhet «på det egna skinnet», fast det inte längre behövs. Därför är det mycket viktigt att i en regressionsterapi upptäcka och släppa sådana skuldkänslor.

Spåra upp och släppa

Men en skuldkänsla kan också vara fel från början. Det händer att vi av omgivningen låter oss bli intalade en skuldkänsla, fastän det inte var vårt fel. Eller att vi självmant tar på oss skulden för t.ex. en olyckshändelse som vi inte kunde förhindra — och i det fallet var det ju ändå inte vårt fel! Sådana skuldkänslor «av misstag» är det minst lika viktigt att spåra upp och släppa!

En annan orsak till onödigt lidande är att vi har slutat att tycka om oss själva. Det är inte alls så ovanligt att vi någonstans på vägen har gjort det! Omedvetet, förstås. Detta kan vara en följdverkan — som en sorts bieffekt — av en skuldkänsla, eller helt enkelt bara bero på att man var ett barn som kände sig oönskat. Erfarenheten visar att kanske hälften av alla barn föds med en känsla av att vara mera eller mindre oönskade och oälskade. Detta börjar ofta redan i mors mage. Själen som är förbunden med fostret vet ju mycket väl om modern är glad, eller om hon är sur, ledsen eller besviken för att hon väntar barn och önskar att hon inte hade det (kanske t.o.m. tänker på abort). Faderns roll är naturligtvis också viktig, men inte lika starkt, för barnet är ju faktiskt inte i hans utan i moderns mage, och det oavbrutet under 9 månader, om det vill eller ej...

Detta kan fortsätta under barndomen. Barnet känner sig fortfarande inte omtyckt, utan som en ballast för familjen. Även om dess medvetna jag ännu inte är i stånd att begripa detta riktigt, förstår dess själ ibland till och med mera än föräldrarnas... Detta leder ofta till att man omedvetet inte tycker om sig själv. Och då kan det bli som om man — lika omedvetet — inte tror sig vara värd att ha det bra, att ha framgång och vara bra nog för t.ex. en god och kärleksfull partner.

Dåligt självförtroende

Liknande effekter har ett dåligt självförtroende som också ofta har sin orsak i barndomen. Barnet fick då t.ex. skäll när något gick galet men aldrig beröm för det som var bra. Det fick ofta höra: «Låt bli det där, annars gör du sönder något!» «Det kan inte du!» «Kan du då aldrig göra någonting rätt?» «Du duger då inte till något!», o.s.v.

Rädslor

Ytterligare en orsak till onödiga problem är rädslor. Vi drar faktiskt lätt till oss just det som vi är rädda för! Eller vi krånglar till våra liv i onödan på grund av rädslor som vi inte behöver ha. Vi kan till och med dra till oss sjukdomar, just därför att vi är rädda för dem!

Rädslor, att inte tycka om sig själv och dåligt självförtroende är andra saker som är viktiga att ta upp i regressioner. Naturligtvis är det så att karma spelar en roll här också, för detta är följden av sådant som vi har fått uppleva på vårt eget skinn därför att vi har gjort det mot andra — när t.ex. barndomsupplevelser blev orsak till sådana problem eller vi upplevde något hemskt som gav upphov till rädslan. Så som vi själva har behandlat barn blir vi också behandlade av nya föräldrar, tills vi förstår att ta emot barn med kärlek och ge dem närhet. Men den insikten kan aktualiseras i en regression, så att fortsatta lektioner inte längre behövs.

Obekväm insikt

Men ännu flera orsaker till lidande förekommer faktiskt. Den som lider kan — allt fortfarande lika omedvetet — på så sätt få omvärldens omsorg och uppmärksamhet (fastän den då inte är äkta, för den kommer då mera ur en pliktkänsla än ur hjärtat), eller han kan skjuta skulden för något på andra (fast han själv har en del i den, som han inte vill se). Han kan undandra sig en obekväm insikt som behövs för att komma ut ur lidandet. Han kan t.o.m. utöva utpressning på sin omgivning, eller han vill visa den: «Se vad ni har gjort med mig!» Sådana i grunden självbedrägliga, omedvetna motivationer för att låta sig lida — så att säga av bekvämlighet eller med omedveten beräkning — kan också uppdagas och lösas i en regression.

Förlåta

Den viktigaste och enda riktigt verksamma «medicinen» är kärlek, medkänsla och försoning. Det sista — att förlåta och bli förlåten — är en alldeles särskilt viktig «medicin». För när vi kan förlåta, är det hela definitivt förbi och vi har lämnat hela problemet bakom oss. Men bär vi fortfarande på hat, agg, vrede eller anklagelser, håller vi också fast vid problemet. En orsak till för lidande kan faktiskt vara just det, att man inte vill förlåta! Man väljer då hellre att lida...

Ärva känslor

En speciell och sorglig orsak till en hållning i livet, som åtminstone indirekt främjar att själsligt smärtsamma situationer kan uppstå, är att man i barndomen fick «ärva» föräldrarnas rädsla och hjälplöshet inför känslor och beröring. Det är tyvärr inte ovanligt att föräldrarna inte kunde visa känslor (annat än de negativa...) och hade fördomar mot kroppskontakt. Sådana negativa mönster «ärvs» lätt vidare från generation till generation. Här är det viktigt att vi kan bryta oss ur denna olyckliga «tradition», öppna oss och visa positiva känslor för våra barn samt ge dem den kroppskontakt som är så viktig för deras själsliga hälsa.

Visa positiva känslor

För det är ju fr.a. kärleken vi inkarneras för att lära oss. Den tycks för många vara mera teori än praktik. Praktiken består bl.a. i att visa sina positiva känslor för andra, och därtill hör också kroppskontakt med sina närmaste (på relationsplanet också genom sexualiteten som den högsta formen av närhet). Den yttrar sig också i äkta förlåtelse.

Buddha lär en gång ha sagt: «Betrakta den som gör dig illa som din lärare.» Vi kan vara säkra på att när någon gör oss illa, så får vi egentligen bara tillbaka vad vi en gång har gjort mot andra. Ser vi på det på det sättet, så kan vi förlåta! För trots alla «biorsaker» är ändå någonstans grundorsaken ett karma som vi har fått någonstans på vägen. Det är bara det, att vi omedvetet alltför lätt krånglar till det ytterligare för oss och ibland i onödan fortsätter i gamla spår, som vi för länge sedan kunde ha lämnat.

Att inte vilja förlåta och kanske istället söka hämnd är ett alltför vanligt sätt att krångla till det för sig ännu mera! Att rygga tillbaka från känslor på emotionellt och kroppsligt plan är ett sätt att fortsätta i gamla spår. En del gör det ur en omedveten rädsla för att kunna bli sårade. Men att på det sättet stänga ute kärleken innebär ju att vi ständigt sårar oss själva! Det är bara så, att vi har blivit så vana vid detta, att det nästan inte märks längre...

(Jan Erik Sigdell är författare till Emotionell befrielse genom regression, Solrosen, Västerås, 1997 – numera också tillgänglig som talbok från tpb, Talboks- och Punktskriftbiblioteket, Enskede, 1999)