TÄNKVÄRT

Bibelns skapelseberättelse i ny tolkning

AV JAN ERIK SIGDELL

I förra numret av Alphaomega skrev Eva Moberg om Gamla testamentets Gud på ett sätt som torde vidröra hemliga och »förbjudna« känslor hos många läsare. Som framgångsrik reinkarnationsterapeut och övertygad reinkarnationstroende har jag under flera år ägnat mig åt reinkarnationstanken i Bibeln, som verkligen finns där, fastän dogmat gör allt för att dölja den. Den finns också i Nya testamentet. Man måste dock gå tillbaka till den gammalgrekiska texten för att se den klarare, eftersom tendentiösa och dogmastyrda översättningar har förvanskat innehållet på härvid relevanta ställen. Men även skapelsehistorien i Genesis är av intresse i detta sammanhang, och jag vill gärna ge en komplettering av Eva Mobergs läsvärda artikel. Den bygger bland annat på historiska och även språkliga fakta som förbigås av dogmat. En mycket läsvärd bok i detta sammanhang är »God, A Biography« av ]ack Miles.

I Första Mosebok (Genesis) beskrivs människans skapelse. Gud sade den sjätte dagen: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen...« (Genesis 1:26). Här talas det om människor i pluralis. Först i nästa vers står: »Och Gud skapade människan till sin avbild … till man och kvinna skapade han dem.« Pluralisformen kan möjligen avse tvåtal, men detta är inte alls säkert. I varje fall är härmed kvinnan likvärdig och liksom mannen skapad till Guds avbild! Sexualiteten blir närmast ett påbud, eftersom de skall föröka sig fruktsamt... (Genesis 1:28).

Adam skapas först den sjunde dagen (Genesis andra kapitel) och var alltså inte den första människan! »...ingen människa fanns som kunde bruka jorden« (Genesis 2:5). Därför skapade Gud Adam ur stoft och blåste en själ in genom hans näsa (Genesis 2:6). Den hebreiska texten har här ruah, som är en av tre hebreiska beteckningar för själen. Den vanliga översättningen »livsande« har naturligtvis denna innebörd, även om man borde ha översatt mera rakt på sak... Här står visserligen ingenting om att vara skapad till Guds avbild (dock i efterhand i Genesis 5:2). Adam sätts in i Eden som en sorts Guds trädgårdsmästare. Där växte träd med härliga frukter och i mitten växte ett träd som har med kunskapen om gott och ont att göra. Gud varnade Adam för att äta av det, för annars skulle han genast dö.

Ormen övertalar Eva att äta den förbjudna frukten »Ni skall ingalunda dö ... när ni äter därav, skall era ögon öppnas så att ni blir som Gud och förstår vad gott och ont är« (Genesis 3:4-5). Och ormen hade ju rätt! De dog inte och deras ögon öppnades! Deras tredimensionella ögon … men å andra sidan »dog« de kanske ändå, eftersom den absoluta döden inte finns. Existensen upphävs inte, man ändrar bara sin existensform, och det var nog det som skedde.

Tidigare var de nakna och skämdes inte för det. Men nu skämdes de och försökte hölja sig i fikonblad och gömma sig för Gud. När Gud kom, fann han inte genast Adam, utan måste ropa på honom. Varför gömde de sig? Eftersom de var nakna. »Vem har sagt dig att du är naken? Har du ätit av trädet ?« (Genesis 3.11).

Eftersom de dolde sina könsorgan vill dogmat låta oss tro att ätandet av kunskapens träd skulle ha med sexualitet att göra. Visserligen används ordet »känna« ofta i betydelsen »ha samlag med« i Bibeln, men här kan det naturligtvis inte vara så, eftersom Eva ännu inte fanns till när förbudet yttrades (Genesis 2:17)! Adam hade ännu ingen sexualpartner och Eva var tydligen inte ens »påtänkt«. Han kunde på sin höjd ha masturberat... För även om Gud tidigare redan hade skapat människor var i varje fall Adam helt ensam. Var de redan skapade människorna var vet vi inte, men de var i varje fall inte i Eden. Adam kunde inte ens göra det med ett djur, för de tillfogas Eden först senare (2:19). Men Gud kände medlidande med Adams ensamhet och gav honom inte bara djur som sällskap, utan skapade senare också Eva, som först i vers 22 träder upp på scenen – när Gud ser, att djuren inte var nog som sällskap för Adam.

Den förbjudna frukten

Att äta frukten av kunskapens träd kan alltså inte ha med sexualitet att göra. Det måste vara något annat, men dogmat har ändå gjort sexualiteten till syndabock. Vad var det då? Enligt Origenes och andra lärare bland de första kristna kunde det ha med en önskan att uppleva något dittills okänt att göra. Att lära känna något som Eden inte kunde bjuda på. Kanske den egna individualiteten, varigenom det i förtid eftersträvade en sorts »emancipation från det gudomliga« (jfr. [1]). Blev de därför utvisade från Eden?

Vad var det då som skedde? Först hade de ett annat medvetande, för det ändrade sig tydligen när de åt den förbjudna frukten. Först såg de sig inte som nakna. Om vi nu anknyter till den gamla läran om »änglarnas fall« (Adam och Eva kan mycket väl vara symboliska företrädare för någon form av varelser, som av oss kom att bli kallade »änglar«), måste deras medvetande ha varit ett högre. De »föll« i så fall till en lägre medvetandenivå. Ett mera tredimensionellt orienterat medvetande (jag är helt övertygad om att kosmos har flera dimensioner än de tre, som är det enda som vi kan överblicka, och vår fysik räknar redan med multidimensionella modeller!). De blev nu riktigt medvetna om sin fysiska gestalt, som tidigare kan ha haft en underordnad betydelse för dem. De förlorade en flerdimensionell varseblivelse och tyckte sig därför vara nakna. De såg inte längre andra energier, som också hörde till deras kroppar, men som fysiska ögon inte kan uppfatta. Till exempel sina auror. De saknade alltså en del av sig själva som de inte längre kunde se (jfr. [1]), vilket är ett sätt att uppfatta sig som »naken«.

Måste då Gud verkligen söka dem i Eden? Han måste ju genast ha vetat var de fanns! Är det inte i stället så, att de inte längre såg Gud, så att han måste göra dem uppmärksamma på sin närvaro? I Bibeln växlar till Genesis andra kapitel gudsbeteckningen från Gud den Högste – Elohim – till Gud Herren – Jahweh, Edonay [2]. Vem är då »Herren«? Möjligen den gestalt som Gud måste anta, för att de åter skulle kunna se honom. »Var är du?« kan då ha betydelsen »Varför ser du mig inte?«

Eller skall vi, när det gäller Elohim och Jahweh, tänka oss olika skapare? De babyloniska rötterna i Genesis (se nedan) kan innebära den möjligheten, och man kunde nästan få ett intrycka av skaparerivalitet   .

Döden och slutgiltig människotillblivelse

De lärde nu känna döden. I verkligheten var de ju odödliga, men det var de inte längre medvetna om. De visste inte längre att det inte finns någon död – ja, de måste än så länge först lära känna det som kallas död, som bara innebär en övergång till ett annat existenstillstånd. De skulle med tiden komma att lämna sitt tredimensionella medvetande, och det är det som kallas död, fastän döden egentligen är en illusion. Men nu hade de börjat en väg som de måste gå vidare. Därför fick de inte äta av livets träd, för då hade de genast kommit tillbaka till sitt tidigare tillstånd, eller kanske hade de för alltid blivit tvungna att stanna i sitt nya tillstånd med ett lägre medvetande (Genesis 3:22-24). Det är egentligen också ett sorts död att förlora ett högre medvetande!

Gud gjorde dem nu »kläder av skinn« (Genesis 3:21). Gav han dem kanske det skinn som den fysiska kroppen har? Det vill säga: Fick de härmed definitivt fysiska kroppar? Om vi antar att de tidigare var varelser utöver det tredimensionellt fysiska som hör till vår begränsade iakttagelsevärld, men nu skulle leva helt i den så kallade fysiska världen måste deras fysiska kroppar i så fall anpassas helt till detta.

De måste nu lämna Eden för att helt leva i den fysiska världen. Snart hade de söner, och sonen Kain tog sig en kvinna (Genesis 4:17). Deras söner tog sig också kvinnor. Var kom de ifrån? Gåtans lösning torde ligga i den ovannämnda första skapelsen, som då ännu gjordes av Elohim. Det fanns alltså redan människor, som dessutom skulle föröka sig flitigt (Genesis 1:28)! De måste ha levat utanför Eden, och Adam och Eva hade nu blivit som de.

Detta är ett annat tolkningsförsök än dogmats. Ett tolkningsförsök baserat dels på hypotesen att skapelsen är multidimensionell (vilket den nyaste fysiken gärna torde tillstyrka), med livsformer också i andra dimensioner, och dels på fakta i texten som dogmat lättvindigt förbigår. Dogmat lämnar hellre gåtorna olösta och talar inte om dem, eller erbjuder skenlösningar...

Karma i Bibeln?

Ganska snart möter vi något som kan kallas karmats princip: »...den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet« (9:6). Ett bud som det sedan i Guds namn flitigt bryts mot på det Gamla testamentets blodbesudlade sidor! Men som sedan Jesus återupplivar i sin reformerade judendom, som kom att bli kallad kristendom.

Hur kan då det budordet vara sant? Vi ser sällan att det realiseras i en människas liv! Om det skall uppfyllas, måste det väl vara i ett annat liv. Detta är en av orsakerna till att författaren är övertygad om reinkarnationen (en annan är att den reinkarnationsterapi han utövar fungerar så övertygande väl, att detta är ett i sig reellt indicium för reinkarnationens verklighet, hur mycket konventionell skolvetenskap än vill tillbakavisa den hypotes som den utgår ifrån och hellre kasta ut barnet med badvattnet).

Skall alltså en förövares blod i sin tur utgjutas, och dör han i frid, så måste han ju först ha en ny kropp som har sådant blod! Med detta torde de gåtfulla ställen ha att göra, där det står att en förövare skall straffas in i tredje eller fjärde generation – enligt konventionell tolkning innebär det hans barn, barnbarn och så vidare (2. Mos. 20:5, 34:7, 4. Mos. 14:18 och 5. Mos. 5:9). Så som dogmat tolkar och översätter detta, blir det ju till en ofattbar orättvisa och en hädelse mot en kärleksfull Gud! Eftersom barn och barnbarn ju inte kan ha med gärningen att göra, kunde man likaväl straffa vem som helst! Denna extremt grymma tolkning måste helt enkelt vara fel! En mycket vettigare lösning är den som redan reinkarnationstroende urkristna gnostiker erbjöd: det handlar om tredje och fjärde inkarnation av förövarens egen själ, i vilken den själv måste erfara vad den har gjort mot andra. Inte som straff, utan som lektion. Finns det en mera rättvis lösning?

En gud – eller flera?

Det är anmärkningsvärt att det bibliska ordet Elohim egentligen är pluralis av ordet El, vilket betyder Gud (i mera poetisk form Eloah) och alltså ordagrant betyder gudar! Pluralformen används också i Första Mosebok 1:26: »Låt oss göra människor till vår avbild...« och återkommer i 1. Mos. 3:22: »Se, mannen har blivit såsom en av oss . . .«. Ändå översätts Elohim i singularis. Man uppfattar Bibelns formulering som ett pluralis majestatis i både kyrkans dogma och judisk teologi, vilket jag betraktar som en nödlösning i ett teologiskt dilemma. Bibeln har en rad andra gudsbeteckninger, till exempel El Shadday, El Olam och »krigsguden« Jahweh Shebaot [2, 3]. Jesus inför snarare ett nytt gudsbegrepp när han talar om Fadern. Och vad är egentligen den Heliga Anden, som många urkristna gnostiker betraktade som Guds kvinnliga aspekt? Enligt en apokryfisk skrift talade Jesus om »Min moder, den Heliga Anden.« Man måste förundra sig över den monoteistiska och även patriarkaliska absolutism som dogmat hänger sig åt... Att det finns en högsta Gud utesluter ju inte att det kunde finnas andra gudar under honom.

Redan under förra århundradet påvisades att skapelseberättelsen i Genesis har sitt ursprung i ännu äldre babyloniska och kaldeiska texter [4]. En parallell Bibel-Babel framträdde, som dogmat har försökt tiga ihjäl. I den babyloniska berättelsen är det dock gudar som låter skapelsen ske. Ea skapade människorna i uppdrag av Marduk. Men också Anu, Enlil, Shamash och ett gudafolk kallat Annunakier sägs ha deltagit i detta verk. Gudinnan Tiamat – som har med Lilit att göra, en varelse i den judiska mytologin – spelar en viktig roll i denna skapelseberättelse. Hon beskrivs som hälften kvinna och hälften orm – Lilit var ormen i Eden. Människan skapades av ben (som Marduk tillverkade) och blodet av en slagen gud, blandat med lera.

Gudarna gjorde sig en helig plats på jorden, där de kunna finna ro. Nog leder detta tanken till Eden. Orden i 1. Mos. 3:22: »Se, Adam har blivit som en av oss...« har också en parallell i Babylon. I en legend heter han Adapa (»mänsklighetens frö«) och blev kallad till guden Anu för att stå till svars, eftersom han hade vågat använda sin kraft (har en som otillåten gällande användning av en kraft, som gör ett magiskt intryck, något med kunskapens träd att göra?), varigenom en sydlig »gudavind« blev skadad (en »vinge bröts« hos »gudavinden«). Den sydliga vinden är i den judiska mytologin ett uttryck för Lilits kraft.

Anu blir försonligare mot Adapa och bjuder honom mat och dryck, men Adapa vägrar att äta, fastän detta sägs vara »livets föda« (har den med livets träd att göra?). Hans »far« (i den meningen att han var hans skapare) Ea hade varnat honom och påstått att denna föda i verkligheten skulle vara »dödens föda«. Enligt en tolkningen kan Anus avsikt ha varit: »Denna man har redan blivit en halvgud [som vi], ... så varför skulle vi inte ge honom odödlighet och acceptera honom i våra kretsar ?« [4]. Adapa försummar därmed den erbjudna odödligheten, och därför måste människorna lida och dö. Bibelns version säger att Adam förvisades för att inte kunna äta av livets träd, förledd av sin hustru Eva. Enligt Babels version skedde det för att han inte ville äta livets föda, vilseledd av sin »far« Ea, som redan hade givit honom kunskap.

Vem är Lilit?

Vem är då Lilit, den judiska motsvarigheten till Tiamat? Hon är i den judiska mytologien en kvinnlig varelse som nästan inte alls nämns i Bibeln, utom på ett enda ställe. I Jesaja 34:14 nämns hon vid namn, bland annat i den svenska Bibeln från år 1917 samt i den amerikanska »New American Bible«. I andra bibelöversättningar (till olika språk) förekommer beteckningar som »skrikuggla«, »nattvarelse«, »nattspöke« och liknande. Den latinska Vulgata-Bibeln har lamia, som är ett kvinnligt spöke. Hon sägs vara ormen i paradiset.

Tiamat är mor till ett antal gudar men kämpade mot dem. Hennes element är vatten. Namnet har med ordet tamtu = »ocean, djup« att göra och har samma etymologiska ursprung som det hebreiska ordet tehom, som betyder »djup, avgrund« [4]. Det förekommer i 1. Mos. 1:2: »mörker var över djupet«. Tiamat beredde sig full av vrede för ett ondskefullt angrepp på gudarna, som hon hatade, fastän de till stor del härstammade från henne. Några av gudarna gick dock över på hennes sida. Till slut kunde Marduk besegra Tiamat och döda henne. Han sköt en pil in genom hennes mun, som rev hennes inre isär.

Hennes förstfödde var Kingu, som hon hade givit makt över gudarna. Dessa ville värja sig mot detta, vilket väckte Tiamats vrede. I slutet av kampen blev även Kingu dödad då han var orsak till striden. Människorna blev sedan skapade av hans blod. Därför anses de ha del av hans ondska.

Adams första hustru

Men inte bara människornas själar, utan än mera gudarna är ju i verkligheten odödliga. Tiamait/Lilit existerade därför vidare, i annan gestalt. Den kabbalistiska skriften Sohar betecknar henne som det urkvinnliga. Hon är den jordnära och ohämmat sexuella kvinnan som enligt den judiska mytologin var Adams första hustru. När de hade samlag ville hon inte ligga under Adam, då hon höll sig för jämbördig. När sedan Adam ville utöva makt över henne flydde hon och gav sig senare hän åt en promiskuös samvaro med olika demoner, och födde dagligen nya demoner [5].

Gud skapade sedan en ny kvinna åt Adam ur hans egen substans, nämligen Eva. Denna berättelse, som kompletterar Bibelns, motsäger också dogmats feltolkning att syndafallet skulle ha med sexualitet att göra. Adam hade tydligen ett intensivt sexualliv med Lilit, vilket Gud inte hade något emot. Lilit var sedan ormen som vilseledde Eva till att »äta av trädet«, och Eva gjorde sedan detsamma med Adam. »Ätandet av trädet« har alltså enligt detta återigen inte med sexualitet att göra!

Lilit ingick senare ett äktenskap med djävulen Samael. Därigenom anses hon ha med den bibliska draken Leviatan att göra (Job 41:1, Psalt. 74:14 och 102:26, Jesaja 27:1) [6]. På grund av denna samvaro gjorde Gud henne ofruktbar. Därför avundas hon havande kvinnor och vill röva deras barn. Eva är den moderliga som sörjer för sina barn, men också den beroende. För barnen är Lilit snarare hennes dödliga men fria och oberoende motstycke. Men dessa historier är inte utan motsägelser. Hon leker också med sovande barn och får dem att le. Hon kittlar dem och gör dem glada. Och ändå ger hon dem, enligt den judiska mytologin, epilepsi, kvävning och död... [5].

Referenser:

1. Jan Erik Sigdell: Emotionell befrielse genom regression, kapitel 1: »Sagan om egot och det omedvetna jaget», Solrosen, Västerås, 1997.

2. Jack Miles: God. A Biography, Touchstone/Simon and Schuster, London, 1998.

3. J.A. Emerton: »Names of God in the Hebrew Bible«, in: The Oxford Companion to the Bible, utg. av Bruce M. Metzger och Michael D. Coogan, Oxford University Press, New York/Oxford, 1993, s. 548-549.

4. Alexander Heidel: The Babylonian Genesis, University of Chicago Press, Chicago, III., 1951. Jfr.: Eberhard Schrader:
Die Keilschriften und das alte Testament, 1872 och George Smith: The Chaldean Account of Genesis, 1876.

5. Barbara Black Koltuv: The Book of Lilith, Nicolas-Hays, York Beach (Maine), 1986.

6. A.E. Waite: The Holy Kabbalah, University Books, Secaucus N.J., 9e trycket 1975.

Jan Erik Sigdell är utlandssvensk, tekn.lic. och under 30 år bosatt och verksam i Schweiz. Han lever sedan 1997 med sin slovenska fru i hennes hemland. Efter åratals verksamhet i medicinteknisk forskning ägnade han sig alltmera åt den kontroversiella men effektiva reinkarnationsterapin, där han har utvecklat nya metoder [1], och har i samband därmed bedrivit forskning om reinkarnationstron i världen och i den tidiga kristendomen (där den bevisligen förekom, även om dogmat ständigt förnekar detta).