Vad är karma?
Innehåll:
Har också jag en gång varit en
förövare?
Eller var jag en gång en stor
välgörare eller en berömd person?
Utgångspunkt
Utgångspunkten för denna
diskussion är att människans själ reinkarnerar. Detta tror idag
uppskattningsvis 2/3 av mänskligheten, därav 1/3 av människorna i den
västerländska kulturen, bland de senare inte minst ett flertal kristna som i
detta avseende privat har en annan åsikt än deras kyrka. Reinkarnationstron
torde vara lika gammal som mänskligheten. Den fanns i nästan alla gamla
kulturer och religioner, till och med i den gnostiska urkristendomen. Man kan
förenklat säga: där denna tro inte (längre) finns idag, där har den funnits
tidigare. De som inte
tror på reinkarnationen utgör alltså – aktuellt och historiskt – en minoritet
av världsbefolkningen. Alla
religioner lär, att människan har ett jag, kallat själ, som överlever kroppens
död. Ett jag som efter döden minns, tänker, känner och handlar, dock utan att
ha en fysisk kropp. I detta avseende är själen en kroppslös varelse, en sorts
andevarelse. (Endast buddhismen talar om en annan form av överföring än genom
en själ i bruklig bemärkelse.) En sådan
själs existens är naturligtvis en förutsättning för reinkarnation. Det är
nämligen denna själ, som en tid efter att den tidigare kroppen dog förbinder
sig med ett embryo hos en kvinna som just har blivit havande, och sedan föds
till en ny förkroppsligad tillvaro. Reinkarnationen
kan ha en mening endast om information om dess tidigare existens(er) medförs in
i den nya förkroppsligade tillvaron, även om denna information sedan är
omedveten i den nya kroppen. Det är en
viktig framgång i modern psykologi att den har visat att människan har ett
omedvetet jag. Eftersom vi i vårt medvetna jag (med sällsynta undantag) inte
minns de informationer som själen har fört med sig, torde de därför ligga i det
omedvetna jaget, på liknande vis som t.ex. glömda barndomsminnen (som enligt
erfarenhet kan dyka upp på nytt under vissa omständigheter). Det är
också en framgång i modern psykologi att den har visat hur människan – utan att
vara medveten om det – påverkas av vad som ligger dolt i det omedvetna jaget,
ibland starkt.
Med denna utgångspunkt, alltså
reinkarnationshypotesen, befattar sig följande diskussion med frågan om hur
världen då ser ut för människa och själ.
Moraliskt antagande
Vi antar vidare att
människans själ i loppet av upprepade inkarnationer utvecklar sig, d.v.s. i
något avseende blir “bättre”. Om själen väsentligen skulle förbli oförändrad
eller ändra sig rent tillfälligt (ibland bättre, ibland sämre) skulle
reinkarnationen inte ha någon mening. Vi utgår ifrån att den har en mening. Vi
utgår ifrån att den gradvisa (om än ibland långsamma) “förbättringen” av
människans själ står i ett sammanhang med andra själar. Den logiska
förväntningen vore då att denna “förbättring” manifesterar sig i en allt (om än
långsamt) bättre samverkan mellan olika själar, i en större ordning i en
själspopulation. En särskild form av samspel kallas “kärlek” och uttrycker sig
i att själar hjälper och främjar varandra, så att deras samspel blir allt
effektivare och angenämare och destruktiva aspekter i samspelet allt färre. En
sådan ordning har en karaktär av frivillighet. Det fanns
och finns också andra ordningar i populationer av förkroppsligade själar,
nämligen sådana som har upprätthålls med makt och tvång. Eftersom människor i
en sådan ordning inte mår bra, leder detta till att en ordning av detta slag
enligt erfarenhet har en lägre produktivitet (hur man än vill definiera
produktiviteten) och därför ofta är ganska obeständig. Sådana ordningar
tenderar till att på grund av motverkande (revolterande) krafter falla isär när
makttrycket når en kritisk punkt.
Därför utgår vi från antagandet
att utvecklingen i princip fortskrider mot en allt större ordning i form av ett
frivilligt samspel mellan förkroppsligade själ
Kausalitet och karma
Om själarna – de
förkroppsliga jagen – utvecklas, måste det finnas ett kausalt samband från en
förkroppsligad tillvaro till en annan. Vidareutvecklingen i en inkarnation
måste bygga på föregående inkarnation. Också av det skälet måste en ny
inkarnation påverkas av en (eller flera) tidigare. Denna kausalitet kallas
karma (från sanskritroten kri, som i vidaste bemärkelse betyder
“handling”). Den har med efterverkningar av handlandet att göra, eftersom handlandet
är dynamiskt och utvecklingen leder till ett allt riktigare handlande. Varat är
däremot ganska statiskt och torde ha mindre med karma att göra. Om en
förkroppsligad själ handlar så att detta har en negativ eller rentav destruktiv
effekt på populationens ordning, måste utvecklingen kräva att detta handlande
rättas till. En sådan själ måste alltså lära sig att handla annorlunda och på
så sätt, att dess handlande allt mera överensstämmer med en god ordning. Hur kan den
lära sig det? Kanske i själstillståndet mellan inkarnationer, men om
reinkarnationen skall ha en mening lär sig själen helt säkert också av de
upplevelser och erfarenheter som den har i inkarnationerna själva. Om den
tidigare handlade emot en god ordning, måste den alltså lära sig att handla
mera i överensstämmelse med en god ordning. Den kommer att erfara vilken effekt
dess tidigare och ännu outvecklade handlande hade på populationen och dess
ordning. Reinkarnationsläran
är alltså oskiljaktigt förbunden med karmaläran. Den senare läran säger att vi
vid olämpligt handlande själva måste erfara vad de kände, som utsattes för vårt
handlande. Detta betyder i logisk konsekvens att om en själ i en tidigare
inkarnation var förövare, måste den erfara hur det gick för dess dåvarande
offer. Den kommer att nu stå på offersidan i en liknande situation. Detta
uppfattas alltför ofta som “bestraffning”, vilket är en inskränkt uppfattning.
Det handlar inte om hämnd och vedergällning utan om undervisning, om att
få en uppfostrande lektion. Har man nämligen erfarit och vet hur det vid
förövarskapet gick för offren, lär man sig att aldrig göra så igen.
Beteckningen “bestraffning” är fel. Man kan
också se det som en erfarenhetskomplettering. Om någon var en förövare,
upplevde han situationen ensidigt. Han upplevde bara hur det gick för
förövaren, men inte hur det gick för offret (offren). Den sidan av upplevelse
fattas för honom. Han hade bara en “halv” upplevelse. Om han då måste hämta
igen den “andra häften”, blir erfarenheten “rund” – det som fattades tillkommer
och den blir fullständig. I
österlandet betecknas karma ofta som oundgängligt. Man kan aldrig undgå
följderna av sitt eget handlande. Den empiriska erfarenhet som hopar sig allt
mera i västvärlden genom återupplevelser och framhämtade minnen ger en annan
bild. Den som innan han dör i förövarlivet uppnår insikt, ånger och omvändning
och vet att han aldrig kommer att göra sådant igen, behöver naturligtvis inte
också ha motsvarande erfarenhet på sitt eget skinn. Han begriper det ju redan!
Tyvärr är det dock så att de flesta bara har rättfärdiganden och ursäkter för
sitt handlande. Det är de senare som behöver en motsvarande lektion för att
lära sig av den och utvecklas. Är karmat
orättvist? Om jag “straffas” (för att ännu använda denna felaktiga beteckning)
och vet inte för vad, vad skall då det vara bra för? Som vi har sett ovan vet
man det i det omedvetna själsjaget. Det är bara det medvetna rationella jaget i
huvudet som inte vet det. På själsnivån stämmer ekvationen, där ser man
sammanhanget och lär sig ändå av erfarenheten. Låt oss ta
ett exempel på ett förövarskap. En man våldtar upprepade gånger kvinnor i sitt
liv. Vem skulle då se det som orättvist om han sedan själv blir en kvinna och
upplever våldtäkt på sin egen kropp? Just inte som “straff”, utan som en
lektion. Vid första
påseendet verkar det särskilt grymt för oss om ett barn måste lida, och det är
väl förståeligt. Men om barnets själ har flera inkarnationer bakom sig är det
inte verkligen ett barn, utan bara dess kropp. Och har själen själv (för att
bli kvar vid exemplet ovan) missbrukat och skändat just barn, kan man då
verkligen se det som orättvist om den i en ny kroppslig tillvaro upplever
detsamma just som ett barn? Dess offer var ju också barn! Om någon har en
bättre förklaring till detta, ber jag om besked. Att bara tillbakavisa denna
empiriska erfarenhet utan att ge en bättre förklaring, gäller naturligtvis
inte. Så enkelt kan man inte göra det för sig, för då skulle ett barn lida utan
orsak, vilket vore mycket grymmare! Utan reinkarnationshypotesen
gäller detta än mera… Då frågar vi med rätta, hur Gud kan låta
sådant ske! Här blir
förstås betraktelsen svår, men med utgångspunkt från reinkarnation och karma
framträder ett systematiskt sammanhang som man svårligen kan frånkänna en
rättvisa. För därav följer som ett oundvikligt faktum att bara kroppen men inte
själen är ett barn. (Själen kunde rentav ha många flera inkarnationer bakom sig
är moderns.) Karmat
uppfattas ofta som något negativt, men är egentligen neutralt. Goda handlingar
har goda följder, onda handlingar har onda följder. I östern
råder inte sällan den uppfattningen att man inte bör ingripa i en annan
människas karma. Man tvekar då att hjälpa, eftersom den som lider skulle ha
förtjänat det. Även om det till en början må se ut så i den här systematiken,
är det likväl fel. Det handlar ju om en utveckling till en ordning som vi har
betecknat som “kärlek”. Om vi ändå ingriper och visar den lidande en kärlek,
som tidigare han själv inte var i stånd att ge, fördjupas lektionen. Den kan
rentav ta en ny vändning. Hjälpen är då i varje fall inte förgäves utan vår
plikt! Om den når fram och gör det lättare för personen eller rentav gör slut
på lidandet, har den som led fått en ännu bättre lektion! Och det kanske utan
att behöva lida mera! Den som
inte vill hjälpa skapar sig däremot lätt ett karma för en
underlåtenhetsgärning…
Skulle dock hjälpen inte nå fram,
inte tas emot eller inte vara till nytta, får via anta att den lidande ännu
inte är färdig med sin lektion. Vårt försök att hjälpa har då inte gjort någon
skada, utan var i varje fall en kärleksdemonstration som den lidande kommer att
förstå längre fram. Försöket var i varje fall vår plikt och det är inte vårt
fel att det inte lyckades. Däremot kan det lätt bli vårt fel om vi underlåter
att hjälpa.
Den här världen är full av
lidande av alla tänkbara slag. Det som vanligen berör oss mest, är när barn
lider. Oräkneliga massor av barn föds till lidande – i områden där det råder
hunger, krig, epidemier, förföljelse, nöd, elände, etc., o.s.v., m.m,… – och
upplever inte en lycklig minut. Barn föds sjuka, vanställda, missbildade oh
efterblivna. De föraktas och plågas för sin härkomsts skull. Barn hatas redan i
moderlivet av våldtagna kvinnor. Barn föds massvis till familjer, där de inte
får kärlek, utan från omogna och primitiva föräldrar får uppleva tillbakavisande,
att vara oönskade, våld, missbruk och rentav hat – också massor av barn i vår
västliga värld. De utnyttjas i vissa trakter till slavarbete. Än idag råder hos
många den primitiva medeltida inställningen, att en flicka skulle vara mindre
värd än en pojke.
För många år sedan höll
jag ett föredrag i Schweiz. När jag talade om sådana saker tog en läkare till
orda: ”Jag har som läkare sett mycket i den här världen. Jag har upplevt så
ofattbart mycket lidande bland barn, att jag inte längre kan tro på en god Gud.
Vad vi får veta genom medierna är bara spetsen på isberget”.
Hur kan detta vara
möjligt? Hur kan Gud låta detta ske?
Det enda svar som
erbjuder en någorlunda anständig förklaring är den som grundar sig på
reinkarnation och karma (s.o.). Annars skulle oskyldiga barn lida utan
någon vettig orsak och Gud skulle vara ett monster.
Detta är för mig det
starkaste argumentet för reinkarnation och karma!
Är karmat allt?
Karmat är inte allt. Om
vi hamnar i situationer av lidande, kan detta också ha andra orsaker. Det
förekommer att vi ur omedvetna skuldkänslor utvecklar en sorts “självbestraffningsmönster”
och drar till oss mera lidande. Vi har redan haft vår lektion men förhåller oss
omedvetet så här: “Vem vet om det räcker? Jag söker mig hellre ännu en lektion
för att vara säker”. Detta är naturligtvis fel. Därför är det så viktigt att
man i en regressionterapi uppdagar gamla skuldkänslor och löser upp dem! Rädslor
tenderar till att dra till sig det man fruktar. Det är ett erfarenhetsfaktum
att det snarare händer den som är rädd än den som inte är det. Därför kan också
rädsla dra oss in i situationer som inte hade behövt vara. Därför är det
viktigt att uppdaga orsaker till rädslor och lösa upp de senare. Vi bör allmänt
sträva efter att göra oss fria från rädslor. Detta är inte lätt och då är det
bra om man får hjälp. Men om
någon skulle lida utan orsak vore det den största orättvisan! Det vore det
grymmaste av allt. Om det finns någon orsak till lidandet är det grymt
nog, men inte i samma utsträckning som om det vore utan orsak.
Att det nästan alltid
torde finnas en orsak fritar inte förövaren (förövarna) på något vis från
ansvar! Det nedvärderar inte på något vis lidandet! Den som ser det annorlunda har
inte förstått det (eller vill kanske “taktiskt” missförstå med avsikt). Det
betyder bara en sak: lidandet kunde åtminstone i princip bli lättare att bära
för den som lider, om han bara vet sammanhanget. Eller han tar det med mera
ödmjukhet, kanske litet som Jesu storartade exempel: “Fader, förlåt dem, för de
vet inte vad de gör”. Och vet den som lider ännu inte sammanhanget, kommer han
att göra det senare (i varje fall efter döden) och ser det då vid en återblick
i ett annat ljus. Om någon därigenom blir fritagen från ansvar så är det Gud…
(se nedan: “Hur kan Gud låta det ske?”).
Karma i Bibeln
Även om den kyrkliga
teologin inte vill veta av ordet “karma”, står dess princip upprepade gånger
och tydligt nog i Bibeln!
1. Mos 9:6: “… den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet…”
4. Mos. 14:18: “Herren är … låter icke någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.”
De gnostiska kristna förstod
detta som: “… tredje och fjärde inkarnation …”. Om den vanliga tolkningen
skulle vara sann är detta en himmelsskriande orättvisa, men om den gnostiska är
sann, är det rättvist!
Jfr. 5. Mos. 24:16: “Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och
barnen skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall lida döden
genom sin egen synd” och Hesek. 18:20: “…en
son skall icke bära på sin faders missgärning, och en fader skall icke bära på
sin sons missgärning …”
Ordspr. 22:8: “Den som
sår vad orätt är, han får skörda fördärv…”
Job 4:8: “… så har
jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och
sådant…”
Hosea
10:12-13: “Sån ut åt eder i rättfärdighet, skörden efter kärlekens
bud … I haven plöjt ogudaktighet, orättfärdighet haven I skördat …”
Obaja 15: “… Såsom du
har gjort, så skall man ock göra mot dig; dina gärningar skola komma tillbaka
över ditt eget huvud.”
Matt. 5:7: “Saliga äro
de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.”
Matt.
6:14-15: “Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så
skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten
människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.”
Matt. 7:1-2: “Dömen icke,
på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva
dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.”
Matt. 7:12: “Därför,
allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem;
ty detta är lagen och profeterna.” Vgl. Luk. 6:31.
Matt 7:17-18: “Så bär vart
och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd
kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
Matt. 23:12: “Men den som
upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall
bliva upphöjd.” Jfr. Luk 14:11 och 18:14.
Matt. 26:52: “…ty
alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
Luk. 6:37-38: “Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I
icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. Given, och eder
skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall
man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder
igen
Joh. 5:14: “… synda
icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.”
Rom. 7:9-10: “Jag levde
en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden liv, och jag hemföll åt
döden. Så befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till
död…”
Detta ställe
förstod de gnostiska kristna som en hänvisning till reinkarnation. Att “synden
fick liv” kunde vara en hänvisning till att förgångna gärningar “lever upp”
igen (som karma) i en ny inkarnation.
2. Kor. 9:6: “… den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men
den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.
Gal. 6:7: “Ty vad
människan sår, det skall hon ock skörda.”
Uppb. 14:13: “…ty deras gärningar följa dem.”
Hur kan Gud låta det ske?
Mänsklighetens historia
är från början en oavbruten historia om illdåd och lidanden I alla tider har
människor blivit offer för mord, våld, terror och krigets hemskheter. Upprepade
folkmord har ägt rum – på katarer, inkas, azteker, mayas, nordamerikanska
indianstammar, o.s.v., etc. … Inkvisitionen plågade dem som trodde annorlunda i
sina tortyrkammare. Miljoner kvinnor brändes på bål som s.k. “häxor”. Människor
förslavades. Och mycket, mycket, mycket … mera. Det tycks aldrig ta slut. Sedan
uråldriga tider ekar i mänskligheten samma hjälplöst förtvivlade fråga: “Hur
kan Gud låta det ske?” Den ställdes redan av Ipuwer
i det gamla Egypten. Denna fråga kallas teodicé-problemet (teodicé =
gudsförsvar – se en utförlig diskussion om det i min bok Reinkarnation,
Christentum und das kirchklíche Dogma; en engelsk översättning kan
nedladdas under ENGLISH > Texts på denna websida). Den kyrkliga teologin
befattade sig redan under medelåldern med problemet men kom inte till en
tillfredsställande lösning inom dogmens ram. Därför gav man senare upp och
förklarade att detta överstiger människans förstånd. Frågan sopades alltså
under mattan… Man kom inte längre än att man hänvisade till det onda i världen
och det människans inneboende ondska. Denna mycket otillfredsställande
hänvisning kan på sin höjd bara förklara varför det finns förövare, men inte
varför människor måste lida under deras gärningar. Och inte heller varför
ondskan finns … Teodicé-problemet
handlar om följande: 1. Gud är allsmäktig, 2. Gud är god, 3. Världen är full av
lidande. Hur går det ihop? Antingen är Gud inte allsmäktig, eller han är inte
god? En oacceptabel hypotes! Men hur då? Det finns
enligt min mening (i varje fall hittills) bara en acceptabel förklaring:
reinkarnation, karma och fri vilja. Urkristendomen hade två huvudströmningar:
de paulinska och de gnostiska kristna. Med början vid konciliet i Nicaea år
325, vid vilket kejsaren Konstantin gjorde kyrkan till ett verktyg för sin
världsliga makt, förklarades de gnostiska kristna som kättare. De sista
gnostikerna i Europa (i Asien fanns ännu en tid manikeerna) var katarerna, som
på 1200-talet utrotades i ett av kyrkan lett folkmord. Gnostikerna lärde reinkarnationen.
Enligt deras världsbild är vi “fallna änglar” som en gång ville lämna Guds
värld för att kunna ha erfarenheter som inte vore möjliga där. Vi ville leva ut
den fria viljan helt, även om den skulle strida mot en annans fria vilja så att
han fick lida av det. Detta skulle inte gå i Guds värld, därför att man där är
direkt förbundna med varandra. Skulle vi där tillfoga en annan varelse smärta
och lidande, skulle vi i samma ögonblick känna smärtan själva. Därför gjorde vi
inte sådant där. Vi krävde av Gud, att få kunna leva så, att en sådan
inskränkning av den fria viljan genom hänsyn till andra inte skulle finnas. Det
fulla utlevandet av den fria viljan går bara om det, om så behövs, också kan
ske hänsynslöst. Därför – så
lärde de gnostiska urkristna – lät Gud nya världar uppstå. En änglahierarki på
9 nivåer uppstod, därunder en 10e nivå: människornas. De varelser – vi – som
föll på den nivån “blev till själar, vilka som straff försattes i kroppar
liksom i fängelser”. Därunder finns ännu en 11e nivå, demonernas och
vedersakarnas nivå. Vad är nu
människans öde? Det är, att på den här 10e nivån utvecklas och lära sig vad det
leder till att hänsynslöst leva ut sin fria vilja. När vi äntligen begriper
detta, kan vi klättra uppför jakobsstegen som leder genom änglanivåerna, tills
vi till slut kommer fram till den slutgiltiga återuppståndelsen i Guds värld.
En del går en omväg genom den 11e nivån, som är en sorts helvete. Det finns
dock ingen evig fördömelse utan man stannar där bara tills man har uppnått insikt,
ånger och omvändelse. Enligt
denna gnostiska lära kommer vi att senare uppleva de smärtor som vi har
tillfogat andra, så att vi äntligen lär oss att inte göra så igen. Det är i
princip fortfarande som i Guds värld, där man – om man skulle såra en annan – i
samma ögonblick känner hans smärta. Men vi upplever det här med en
tidsfördröjning, inte genast utan senare. Detta är karmat. Därigenom kan vi
hänsynslöst leva ut och “pröva på” den fria viljan tills vi äntligen begriper
hur fel det är.
I den gnostiskt kristna läran om
reinkarnation, karma och fri vilja ligger den hittills bästa och mest
acceptabla lösningen på teodicé-problemet! Då är Gud fortfarande god, för han
låter ingen gå förlorad på vägen. Var och en kommer någon gång, även om på
många villovägar, tillbaka till Gud. Gud är allsmäktig. Han har ju – på vår
begäran den gången – gjort den vägen möjlig.
Har också jag en gång
varit en förövare?
Mänsklighetens historia
är en hittills oupphörlig historia om våld, grymhet och lidande. Det har
funnits övermåttan oräkneliga förövare och det finns nya varje dag. Om
reinkarnationen finns – och det är fortfarande vår utgångspunkt – så är det
rent statistiskt sett mycket osannolikt att just jag aldrig skulle ha varit en
av dem. De flesta tänker helst: “Säkert inte jag, i så fall andra”. Den logiska
slutsatsen är dock snarare: “Säkert jag också; om någon aldrig var en förövare
så är det sannolikt en annan”. Och om jag har fått lida en del, skulle detta
enligt diskussionen ovan snarare bekräfta det senare…
Detta borde leda till en mera
försonlig inställning till våra medmänniskor. Om någon gör något emot oss, kan
vi räkna med att vi själva en gång har gjort något liknande och att det är
därför som det händer. Detta framgår av ovanstående samt de citerade bibelorden.
Eller var jag en gång en
stor välgörare eller en berömd person?
Här har vi åter med
statistik att göra. Det fanns och finns i mänsklighetens historia oräkneliga
förövare (varje soldat och varje exekutor är också en…), men jämfört därmed
bara en “handfull” välgörare och berömda personligheter. De senare torde också
vara inkarnerade idag och är nu kanske allt annat än berömda. Av rent
statistiska orsaker är det alltså högst osannolikt att jag var en av dem. Och
om jag en gång hade varit en stor välgörare skulle jag nog ha kommit så långt i
min själsutveckling att jag inte hade behövt inkarnera igen…
Det påstås gång på gång att i
t.ex. regressioner ett otal Kleopatras skulle ha dykt upp. Detta har ingen
grund i fakta, för det förekommer inte i verkligheten.
Hur började allt?
Som har beskrivits ovan började det enligt den
gnostiskt kristna läran med att vi ville ha full frihet att leva ut den fria
viljan. Den som då blev människa var ännu outvecklad och hade ännu inte lärt
sig kärleken. Han var därför i stånd att handla på ont sätt. Det var honom
likgiltigt hur det därvid gick för andra. Vi måste lära oss, att det är allt
annat än likgiltigt.
Hur slutar det?
Enligt den gnostiskt
kristna läran och många andra läror om reinkarnation har reinkarnerandet en
gång ett slut. Det fortsätter inte oändligt. Var och en av oss kommer någon
gång att ha sin sista inkarnation. Vad behövs för det? Uppenbarligen att vi
äntligen har lärt oss att inte bara förstå den obetingade och odiskriminerande
kärleken till medmänniskorna, utan att vi också konsekvent lever
därefter.
Enligt
empiriskt erfarenhetsmaterial från återupplevelser och återblickar tycks det
också krävas att det inte finns någon själ kvar i världen som vi ännu måste försonas
med.
Förmodligen finns det flera
förutsättningar för att inte behöva inkarnera igen, men dessa torde vara de
viktigaste.
Gäller karmat för alla?
Efter allt det som har
diskuterats här måste tydligen karmat gälla för alla. Man kan inte gärna vänta
sig att en själ inkarnerar utan att ha ett karma (utom allra första gången).
Undantag är inte att räkna med. Särskilt inte med tanke på den logiska
slutsatsen att om man lider finns det en orsak, och att detta också torde gälla
för alla. Såvida det
inte finns själar som inte reinkarnerar, men de torde vara några enstaka få i
så fall. Om det finns själar som inkarnerar bara en gång, men inte igen, torde
dessa inte ha ett karma. Om de skulle lida, vore det ett lidande utan orsak och
mycket grymmare än om det åtminstone har en orsak. Här skulle ekvationen nog
inte stämma riktigt.
Fall med frivilligt lidande torde
vara mycket sällsynta! Men även sådana kan undantagsvis tänkas finnas. Jesus
var uppenbarligen ett sådant undantag. Han tog frivilligt på sig att bli
korsfäst, för han visste att hans mission på jorden av vedersakarna skulle
föras till ett sådant slut. Men: led han verkligen? Kristus står nog över allt
lidande! Också i det avseendet torde han vara ett särskilt fall! Endast högt
utvecklade inkarnerade varelser är i stånd att frivilligt ta på sig svårt
lidande, men det betyder nog att just de egentligen står över lidandet.
Får man döda?
Jesus sade: “Du skall
icke döda!”, “Älska era fiender!” och också: “Blir du slagen på ena sidan, vänd
den andra till”. Trots detta dödas det flitigt varje dag i världen, också av
kristna… I Nordirland, till exempel, tar katoliker och anglikaner sedan
årtionden livet av varandra, och de hycklar ändå att de skulle vara kristna.
Massor av krig har letts och utkämpats av självpåstådda kristna, ofta med
kyrkans välsignelse. Det värsta var korstågen! Där lärde vi muslimerna vad
deras terrorister gör mot oss idag. Är detta vårt karma? Karmat lär
oss i överensstämmelse med Jesu ord någonting annat. Det är alltid fel att
döda, utom – som enda undantag – om man därigenom kan rädda andra. Det
är i princip rätt att försvara sig, men särskilt att försvara andra.
Detta måste ske med rätta medel. Att döda bara för att rädda mitt eget liv
tycks enligt karmat gå för långt. Om man inte glömmer att bara kroppen kan dö
men aldrig själen, måste det vara en alldeles speciell situation om jag dödar i
självförsvar. Man gäller det att rädda andra är det en annan sak. Om jag
kan rädda människor bara genom att i sista minuten ta livet av en mördare är
det fråga om en annan situation, för annars skulle jag ju låta de andra dö…
Detta får dock aldrig bli en ursäkt. I denna mening kan militärt självförsvar
under vissa omständigheter vara någorlunda acceptabelt. Men det flesta
angreppskrig bortförklaras som “självförsvar”… Gandhis princip är mycket ädlare
och större: civil olydnad, att inte samarbeta. På det viset kunde han få hela
den brittiska ockupationsmakten i Indien att ge upp! Rättvist
självförsvar med lämpliga medel är en sak. Hämnd är en annan. “Hämnden är ljuv”
– men dyr! Det “ljuva” går snart förbi men den självsaltade karmiska
räkningen kommer oundvikligen efter… (såvida man inte i rätt tid kommer till
insikt, ånger och gottgörelse).
Varför
måste barn lida?