Ian Stevenson och regressioner till “tidigare liv”

Kommentar till artikeln av Ian Stevenson i Sökaren 4/2000, S. 16-17.

Ian Stevenson är en märklig personlighet. För honom tycks endast hans egna fall gälla som indicier för reinkarnation, men inte några andra fall av spontant eller framkallat minne av en hypotetisk tidigare existens. Om det nu verkligen handlar om ett minne, är naturligtvis en fråga om en sannolikhetsgrad, som från fall till fall sprider sig över hela skalan från noll till 90 % (inte heller Stevenson’s egna fall kan anses vara 100 % säkra). Det finns inga bevis, men det finns en rad indicier för reinkarnationen. Och det minsann inte bara hos Stevenson! Hur mycket han än vill framstå som världens enda seriösa forskare på området.

I en annan artikel [1] har Stevenson avfärdat all form av psykoterapi som meningslös. Inte bara regressionsterapin. Hans yttrande i artikeln i Sökaren bör sättas in i detta sammanhang. För honom är psykoterapi av vad slag det vara må ingenting annat än ren placebo.

Men han vänder sig särskilt mot regressionsterapin och menar att blotta återerinrandet av ett tidigare trauma – må det ha ägt rum i barndomen eller i ett hypotetiskt tidigare liv – inte kan lösa en persons problem. Och däri har han rätt!

Vad han tydligen inte är medveten om, är att kärnan i regressionsterapin ligger i att komma åt undangömda negativa emotionella “energier” i själen, som ofta uppstod genom någon form av trauma. Det som gör terapin verksam är att dessa “energier” frigörs och löses upp och helst också ersätts med positiva själs-“energier”. Först då kan klienten bli fri från t.ex. en fobi [2]. Att bara åter minnas en orsaklig händelse, som man sannolikt sedan har förträngt (eller under reinkarnationshypotesen idag bär med sig som dolt minne i själens omedvetna jag), räcker inte. Terapeutens uppgift består i en högst väsentlig del i sådant frigörande arbete. Den delen tycks Stevenson ha missat.

Hur skall man då kunna göra sig fri från undangömda hemska känslor om man inte först får veta vad de beror på? Att i en regressionsterapi återgå till en åtminstone hypotetisk orsak är väl det första nödvändiga steget, innan man helt kan släppa sådana negativa emotionella “energier”. Hur skall man kunna bli fri från något, när man inte ved vad det är? Det är en del klienters hopp att detta skulle kunna gå. Man vill ha problemet löst men inte veta dess egentliga ursprung, för det kunde vara för obehagligt. Denna billiga lösning är i varje fall illusion! Det är bl.a. vid en sådan inställning som regressionsterapier inte lyckas.

Den seriösa regressionsterapin kan vara förvånansvärt framgångsrik, vad nu Stevenson än tror om detta [2]. När en klient söker hjälp och också uppnår den genom att uppleva en traumatisk händelse i ett hypotetiskt tidigare liv, är det den hjälpen som är det väsentliga. I vilken utsträckning minnet är äkta, blir då en andrahandsfråga. Dock finns även här ingen rök utan eld. Helt falska “minnen” kan naturligtvis inte leda till en verklig befrielse, men det förekommer faktiskt att äkta minnesinnehåll blandas med t.ex. historisk feltolkning, omedvetet eller delvis medvetet antagande eller missförstånd, eller omedvetet förskönande. Om en person upplever att ha blivit halshuggen och efter regressionen är varaktigt fri från migrän, så är den befrielsen inget bevis men dock ett ganska starkt indicium för att något sådant verkligen kan ha hänt den själen. Vad spelar det då för roll om det hände i Tyskland 1753 eller i Spanien 1642? Och har det någon väsentlig betydelse för terapin om detta skedde med svärd eller med giljotin?

Jan Erik Sigdell

Referenser:

1. Stevenson, Ian: “A case of the psychotherapist’s fallacy”, Reincarnation International, London, Nr. 2, april 1994, sid. 8-11.
   Jfr. svar härpå: “Are facts important to a soul?” av Jan Erik Sigdell, Reincarnation International Nr. 5, mars 1995, sid. 13-15.
2. Sigdell, Jan Erik: Emotionell befrielse genom regression, Solrosen, Västerås, 1997.